En lördagens anekdot….från livet liksom.
Jag kände det redan när Minimannen kom och hoppade på mig i sängen i morse.
Fy vale, vad trött jag är idag.
Det verkade dock bara vara jag och ingen annan. Jo, det ska vara den där pappan då, som drog iväg med full termosmugg kaffe, i sitt av-frugan-nystädade Rymdskepp. Mot en lördag av tv-jobb.
Här hemma lämnades frun, hon som funkar dåligt med för lite sömn i kroppen. Hon, en bäbis och en tokbusig Miniman. Vi startade vår dag tillsammans med att hälla ut heeeeela morsans, precis-upphällda, kaffekopp. Över köksbordet, på duken, ner på golvet och kaffestänk precis överallt. Barn är barn, det var bara att ta ett djupt andetag och skura.
Mamma väntade såå gärna på kaffekoppen just idag….
Sen har vi Kalasfixat. Så att säga. Idag kanske jag hade kunnat tänka mig att baka själv, och svischa i köket kortast möjliga tid. Men eftersom M drog iväg så fanns inte möjlighetem idag. Och älskade lillvännen ville såklart vara med morsan i köket i alla fall. Och det är ju precis hur mysigt som helst. Men det går undan, fast på ett annat sätt än om man är själv, liksom.
Jag hade hjälp. Med precis allt. Allt. Och i babybjörnen fram på magen hade jag en flicka som hängde med, hon också. Vaggade henne till söms samtidigt som jag försökte få Minimannen att pricka bakbunken och inte köksgolvet med allt strösocker. Samtidigt stramade det sådår oskönt i det såret som är precis vid naveln och fortfarande inte läkt helt. Det gick hyfsat ändå. Såklart. Allt går ju bra? Men det var precis lika svettigt som det låter. Och med den där ugnen som inte är helt tät och bolmande värme var iinga problem att stå där i bara mjölkfläckiga nattlinnet, bredvid den nakne lille minikocken.
Till slut var vi i mål. Kakor, tårtbottnar, smörkräm. Och ett diskberg deluxe. Men någon var mycket nöjd över kakorna han bakat.
Till sist skakade han av sig kaksmulorna. Ner på golvet. Och pustade likt en mycket nöjd, liten farbror; hhh….jag är så trött, mamma… innan han drog av en meganysning, som regnade över morsan. Chokladsmet och snor. Sen drog han iväg, det där älskade lilla livet, mot nya lekäventyr.
Kvar i köket stod morsan. Likt en uggla med otroligt stora, trötta, ögon.. bland disk och chokladkladd. Kände kaksmulorna rasa från kroppen. Kom i samma stund på att tårtbottnarna hade varsitt ägg för lite i sig..eftersom det gick lite för fort i tårtbakeriet. Dom såg sådär småtrötta och halvbrända ut. Men allt var klart. I alla fall.
Och så tänkte jag. Mitt i allt det där.
Lyckans mig,
Som får vara med om allt det här. Mammalivet. Med precis allt vad det innebär.
Och;
High five, morsan!
-Ja, high five!
Lillafrun
Finaste Septemberavslutet.
Vi väntade och väntade.
Och till slut kom han hem. 
Mannen. Efter det obligatoriska puss- och kramkalaset i hallen, klädde vi på varsin unge.
Den enen hade det svettigare än den andre. Min kompanjon var på bushumör deluxe…
Men till slut så hade vi kläder på oss allihopa. Såna där som tålde vinden fasligt bra. Morsan drog på sig luva, hon med.
Höstigt!
På hallgolvet låg hon som är så söt och förnöjsam att det inte är klokt. Lillasyster, som bara hänger med på alla äventyr vi hittar på. 
”Nu har jag legat här och väntat ett tag. Ska vi inte gå snart, eller vad det nu är vi ska göra?… fast, jag kan vänta lite till . Det går bra!”
Pojkarna och Lillan bangar ytterst sällan på morsans ideér. Idag kom jag på att det ju var stentråkigt att laga lunch hemma, och ville istället packa barn i vagn och knata ner på byn. Köpa med oss varm mat från fräscha macken som är lite som ett mini-mat-hak efter upprustande. Och så skulle vi picknicka i lekparken.
Förslaget köptes rakt av, som ni ser.
Och ni kan tro att Minimannen blev så taggad att han höll på att kolavippa. Det var näst intill en plåga innan vi var framme vid den där himla lekparken.
Men till slut, så var vi framme. Åt oss mätta och lekte sedan järnet, hela högen. 
Förutom Juniflickan, som bara sov och sov. 
Fasligt vackert var det där. Och roligt hade vi.
Jag blir som barn på nytt och är sådär aslöjlig och vill att mannen ska ”putta”, för mera fart. Tur att jag kan mantla mig med den där lilla pojken som såklart tycker det är döroligt när hans mamma tjuter av skratt i den där storgungan.
Livet på en pinne!
Alla var mycket nöjda och glada… och skulle bara, en gång till och en gång till…
Till slut gav vi oss vidare. Till gulliga blomsteraffären. Köpte lite höstigt vi kan piffa bron med. 
Och sen vandrade vi vår runda. 
Nu sov båda två. Båda, med mössorna ner på näsorna. Gullbarn.
Mannen och jag turades om att putta vår dyrbara last framåt. Samtidigt som vi mumlade tvåbarnsföräldrar. Tvåbarnsföräldrar!? vad hände där!?
Vi vandrade längs grusvägar, förbi brinnande lönnträd. Genom stormbyar och med solen som värmde så mycket den orkade. 
En sån där familjetur, vi tycker så mycket om.
Den blev det finaste Septemberavslutet vi kunnat tänka oss.
Lillafrun
Friiiiiiyay!!!
”Åh, hon gillar mina fötter mamma!”
Att vakna bredvid dom där två, alltså. Bästa.
Och dom är så sköna att titta och lyssna på, dom där två. Har liksom redan sin egna lilla relation. Syskon. Storebror och Lillasyster. Helt underbart.
Åh, vad är det som händer!? Jordbävning!?, undrar Juni.
”..nämen han, han känner jag igen!”
”Det var ju Bjossan! Han är joooolig! ”
Och nu är fredagen igång på riktigt. Frukosten är i magen, tvättmaskinen jobbar på. Lillan sover sin första långlur för dagen och morsan sörplar kaffe och ser ut som ett skatbo uppe på knoppen. Minimannen har bränt några par kallingar redan. Kört några lyckade missar mot att bli Storpojke, alltså…(Nä, inte misslyckande. Varför kalla något lärorikt för ett misslyckande? Lyckad miss, heter det.. så mycket bättre!) Skurtrasan har hunnit varit framme och såpan likaså, med andra ord. Och nu degas det för fullt här vid köksbordet. Jag googlade fram en bild på ett jordklot åt S nyss, så han förstod hur vansinnigt lik ett jordklot han gjort sina degar…. det vill säga, en herrans massa färger är i en och samma klump nu. Äh!
Ute blåser full storm. Det är den allra sista septemberdagen för året. Och det är fredag. Fy tusan vad härligt!
Friiiiiyay!
Lillafrun
Septembertorsdag.
Milda Matilda, vilken flitig dag det här blev!
I förmiddags, efter att Minimannen lämnats på Förskolan, så var jag och mannen med Juniflickan på BVC. M hade planerat så att han skulle kunna vara med på besöket just idag. Det vankades nämligen två sprutor i småbenen och sånt där är jag så vek för så det finns inga ord. Så, han fanns där. Vid sina flickors sida. Den där Vackerpappan.
Besöket gick bra. BVC-sköterskan är världsgullig och så gillar jag när hon säger gumman sådär hjärtevarmt. Om min unge, alltså. Hon är på riktigt, liksom. Den där E. Och Juniflickan? Hon tog såklart allt, ja förutom dom där sprutorna då, med ro. Ökar i vikt och längd så det står härliga till. Lycka! Tänk att jag med mina två, i vanliga fall jädrigt sketna, typ osynliga, mjölkkantiner. Kan föda vår unge,amma, göra henne mätt. Det är ju inte klokt vad coolt.
Så svischade jag och Lillan hemåt och mannen iväg på uppdrag. Jag höll Lillan lite extra i famnen efteråt, då jag tyckte så himla synd om henne efter sprutorna. Hon hade förstås glömt det för längesedan, men inte morsan.
Och sen?
Ptja. Då har jag bara gått ann som en jagvetintevad. Tvättat. Hängt tvätt. Bäddat rent alla sängar.
Bytt gardiner och putsat fönster i sovrum och kök. Igen. Ja, det stämmer. Men dom blir så jädra skitiga, fort. Och gardinerna jag ganska-nyligt hängt dit, var inte dom ”rätta”. Men nu, så.
Sen hämtade jag och J hem en efterlängtad Bjossa från Förskolan och så följde sånt där mysigt eftermiddagshäng. Med mellis och pusselbygge och sånt.
Minimannen gjorde helg med stil och drog till med dusch och myspyjamas, fastän det bara var eftermiddag. Han föreslog själv att han skulle gå och lägga sig typ då, men vi hade ju lite middag och sånt kvar innan dess. Så, det blev med andra ord en lugn eftermiddag för honom. Mys framför barnkanalen och så serverade han morsan en massa kaffe och knepiga maträtter medan jag gnetade vidare.
Himlen fick ett konstigt sken. Som tog sin in i huset. Det tog en stund innan jag förstod. Att det var solen. Den som inte synts på hela dagen. Utan varit utbytt mot mörka, grå, sååå regntunga moln. Och himlen har varit öppen. Mest hela dagen.
…
Eftersom jag var på sjukan för en vecka sedan, så var det liksom noll prio att inför-helgen-städa, när vi väl kom hem. Vi var lyckliga över att bara vara hemma tillsammans, hyfsat hela och välmående. Så det plockades in lite blommor, sopades skräp under mattorna och levdes vidare. Typ så. Och sen har jag ju bakat och grejat på med massa saker i veckan, så idag var det en del att ta rätt på i städväg. Och jag älskar ju det! Knäpp som jag är. 
Och nu sitter jag här, i tysta, tysta köket. Lite impad över mig själv att jag inte somnade tidigare, när jag nattade barnen. Utan klev upp och gjorde klart. Men jag hade den här stunden som målbild;
Att sitta här i kökssoffan, bredvid nyputsade fönstret med dom nystrukna gardinerna som hänger så fint. Bara andas för en stund och njuta av att ha allt klart. Med ljusen tända och doften av linsåpa och ajax i en salig blandning. Nyskurade golv, var sak på sin plats.
Målbilden nåddes och den gick och går inte av för hackor. Ikväll kommer jag somna ovaggad mellan mina två stjärnor.
Lillafrun
Dom små stunderna.
Det där är från igår.
När jag precis kommit hem från en så skön långpromenad tillsammans med världsbra sällis. Hade burit bort saker från bron som inte ska vara där nu när det är höst och till sist höstfixat lite vid det gamla Gårdshuset. Där satte jag mig. Och bara andades och kände mig så himla toklycklig.
På eftermiddagen mötte jag och Juniflickan upp pojkarna som varit iväg på varsina håll. Vi åkte, hela familjen, upp till stan. För ärenden och bara en mysig stund på café. Alla fick välja precis vad dom önskade. Hallonsmoothie och kaka. Det vill jag ha. Gääärna!”, sa Minimannen. Såklart han fick.
Det handlades mat och annat och till sist avslutade vi med att ta den lilla picknickhandling vi hade köpt med oss, och stannade till vid vackert ställe på vägen hem. Istället för att äta middag vid köksbordet. Åt vi den på en brygga, med solnedgång och vackerheter runtomkring. Storebror var så till sig i picknickmiddagen att han stod och dansade samtidigt som han åt.
Livets små guldstunder, alltså.
Vi kom hem ganska sent, så det var bara nattning på direkten då. Och där nattade tydligen en morsa sig själv också. Så idag är det torsdag och fullt städpådrag då precis ingen städning hanns med igår!
Lillafrun
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
