Småflin och rabarberpaj.
Det är lördagkväll och jag sitter här på vår våning. Med hjärtat varmt efter en så fin dag. Det är helt underbart att se mina två pojkar tillsammans igen. Och jag njuter så av att ha mannen nära. Få en kram när jag vill, känna en hand i min. Njuta av den där människans närvaro som gör att jag känner mig… hel och lugn och inte lika fladdrig i kanterna, liksom. Och nu är Liten bästis med sin pappa igen och förstår (nåja) att han är här för att stanna. Det är ljuvligt att se och höra dom tillsammans. Som nu, när dom tokleker där nere på nedervåningen och Liten bara kiknar av skratt.
Jag har bara gått och myst hela dagen, småflinat och ibland utbrustit tjohooo! . Japp. Precis så.
Förutom att fånglo, kramats, traskat långrunda, gungat hammock, pratat i massor och njutit av värme och sol och en himmelsk grillmiddag, så har vi även ätit årets första rabarberpaj. Sommartecken! Och så himla gott! Gullegrannarna har rabarber som vi alltid blir bjudna att ta av här. Så himla lyxigt, än om jag nu idag bara ville ta några stjälkar så pass att det blev till tre små formar. Fröken Rabarb måste få växa på sig lite, tänker jag.
Pojkarna var med såklart. Vår unge är inte alls busigast på jorden….
Sen snoddes småpajer ihop till mannen och mig och Mammamormor. Liten, Pappamorfar och Torehunden hoppar över sånt där rabarberpajigt. Jag borde egentligen också det, får så förbenat ont i magen. Men det ääär ju så gott, så jag tar den smällen någon gång då och då i dessa tider. Det är värt det!
Hacka rabarber och lägg i en ugnsfast form.
Rör ihop havregryn (jag använder alltid fiberhavregryn), socker och smör i den mängd du vill ha. Jag kör alltid på måfå. Men crunchen ska inte vara torr, så rätt mycket smält smör. I alla fall 100 gram för 3 dl havregryn, ungefär. Socker, det äter jag så lite så snabbt tycker jag att det blir väldigt sött. Men som sagt; kör efter tycke och smak!
Strö crunchen över rabarbern. Och skjuts in i ugnen i 175 grader tills pajen/småpajerna har fått färg efter behag. Jag vill ha min rabarberpaj riktig crunchig och småseg, så jag låter den stå i ugnen tills den fått redigt med färg! 
Jag älskar blandningen av varmt och kallt. Idag åt vi vaniljglass till den ljumma pajen och det var galet gott!
… och nu är det kväll, ja. Det är fortfarande jätteljust ute och kommer så vara en lång stund till. Den här tiden på året är Norrland smått magiskt, med alla ljusa kvällar och nätter. Majkvällar är vackra. Men junikvällar, alltså. Vara ute till mitt i natten, plocka liljekonvaljer och sitter ute på trappen och bara andas in alla dofter och förundras över det där ljuset.
Det är en härlig tid nu. Och allt framför, är om möjligt ännu bättre.
Lillafrun
Att vara tillsammans igen.
Att äntligen få se den där älskade mannen igen. Att få höra det där lilla glädjetjutet från Liten, det ljusaste av eeeeij! (heeeeej!) som han gav ifrån sig när han såg sin pappa komma gående från flygplanet. Att för mig få borra in ansiktet i M´s famn och suckandes säga jag är så glad att du är hemma igen. Min klippa. Att få känna den där varma, trygga famnen hålla om mig. Tillsammans bubblade vi nästan över av känslor. För ja, det är många såna nu. Främst en stor, stor lycka, lättnad och tacksamhet. Och jag är så stolt, över min M. Men det råder också viss förvirring här i Lilla Familjen. Vår lille prins är glad men försöker samtidigt också uttrycka sig och vill nog gärna veta var har du varit så länge, pappa?
Idag släpper vi inte taget om varandra. Är en enda kramhög och bara njuter. Av varandra. Och av det där finaste som finns;
Att vara tillsammans igen.
tack snälla, för alla, alla peppande ord och hejjarop ni givit under detta äventyr. Tack. <3
Lillafrun
Han är hemma nu.
Några sista spadtag, sen tog vi bilen och åkte mot flygplatsen. 
Väntade. 
Tittade på allt möjligt.
Väntade ännu lite till. Och blev alldeles pirriga i magarna.
Så plötsligt kom planet. Landade. Och mitt hjärta började slå, fort och hårt.
Liten stod och vinkade. Och plötsligt såg han honom. Pappa. 
Min älskade man. Den finaste M som finns. Så glada vi är att se honom. Och han oss.
Han är hemma nu.
Lycka.
Han är hemma nu. Och allt har gått bra. Han är hemma nu. Åh.
Lillafrun
(0).
Tjohoooo för den här fredagen!
Idag kommer M hem. Jag tänkte bara berätta det, fallifall det har undgått någon, liksom.
Mannen landar först ikväll, så vi har några timmar kvar att längta. Men det går ingen nöd på oss och den som väntar på något gott, ni vet…. HEN KAN HA VÄNTAT ALLDELES ONÖDIGT LÄNGE. Jag tycker inte om det där ordspråket. Vänta hit och vänta dit.
I alla fall;
Fredag! Finfredag. Liten gav sin morsa en redig sovmorgon, så vi är fortfarande pyjamasklädda och myser i stora bäddsoffan. Liten gosar med napp och trasa och dom där småfötterna i kors. Alltid i kors. Han måste ha legat så i min mage, för så fort han sitter eller ligger, så åker dom där vackerfötterna ihop och har så gjort sedan han var yttepyttepytte. Vansinnigt gulligt! Jag njuter av att berätta för honom att Idag kommer pappa hem. Än om det för han inte säger någonting, men för mig. Nu ska här mysas vidare, ätas frukost och sen ska det tränas (morsan) och långsovas (Liten) och möjligtvis drar vi en liten sväng till lillstan. Det är mycket och många festligheter här framöver och Liten behöver lite nya finkläder, till exempel. Mysiga fredagsplaner.
Men det bästa av allt;
(0).
Idag kommer han hem.
Öskar Er en fin fredag också!
Lillafrun
Att ha funnit en favorit.
hej, det är jag! Liten!
Vet ni. Jag har ju bott hos min mormor och morfar i tre veckor nu. Bara med mamma, utan pappa. För han är nån annanstans, jag fattar inte var. Men imorn kommer han hem i alla fall, och min mamma håller på att gå i taket nästan. Dom är ju så kära dom där två. Blääää. Jag brukar gasta och dra till med ett avgrundsvrål när dom pussas och kramas. Jag blir hysteriskt svartis. Och jo, jag längtar också efter honom. Eller, det kommer jag nog märka när jag ser honom imorn. Min pappa.
Vart var jag?
Här, hos mormor och morfar, har jag funnit en favorit. Och jag vet precis vart den står. Det är bara att gå dit,
Säga kom skrindan, så går vi, och sen bär det iväg.
Ofta med min kompis i sällskap. Och Morsan förstås. Hon är som en igel på mig. Det där med egentid är det snålt av, alltså.
Nåväl.
Det är så himla, himla, himla mysigt att åka skrinda. Och jag kan sitta där hur länge som helst. Ja, och sen när ’hur-länge-som-helst’ är över… då hoppar jag ur och rymmer. Varför krångla till det?
Idag har vi gjort allt det där som Morsan skrev om i morse. Förutom att jag INTE har dragit någon katt i svansen. Sånt, det gör inte jag. Nä-Ä! (favoritord just nu).
Vi drog iväg på skrindan-äventyr idag också. Tillsammans med fladderskägget på fyra ben och en balja med såpbubblor. 
Sen parkerade vi vid en plats vi tycker mycket om. Ute på lägdan med utsikt så välda fin. Jag satt i min favorit och Torehunden och Morsan där i gräset, och så blåste vi, och blåste. Dom busiga bubblorna flög iväg med vinden.
Mer mer behövs inte, för att både jag och Morsan och Torehunden ska vara nöjda.
På vägen hem såg vi såna där. Blommor. Mamma älskar såna. 
Nä, nu har inte jag tid med det här längre. Om några minuter börjar min pappa sända sista hockeymatchen. Och jag och Morsan har varit urdåliga på att se någon VM-hockey, men nu är det ju spännande med kvartsfinal, Sverige och sista matchen för min fina pappa. Så; heja Sverige och heja Pappa!
Och hejja alla er andra också! Hejja!
/ Liten
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
