Vår måndag i huset. Och att låta det vara så.
Det tar ju sin tid för mig, du vet.
Att komma ner i varv, liksom. Just nu känns det som om både kropp och knopp jobbar på högvarv, fastän det inte alls behövs. Och det är svårt att bara slappna av, tvärt och på en gång. Men jag jobbar på det.
Idag har vi prioriterat att fylla kylskåpet, lagat lunchmat till Liten (han tog den allra sista portionen med sig, i matsäck igår på färden. Bra beräknat, Minimannen!) och frusit in.
Julen för mig, är bland annat alla goda dofter. Så vi har också stoppat nejlikor i apelsiner idag.
Minimannen var så koncentrerad. En mini-stund, men ändå…
Och det där är väl jul, om något! Och doften är himmmmelsk!
Att bara göra annat än vad man oftast gör en måndag, är så skönt. Varva ner, genom att peta nejlikor i en frukt. Kräver inget engagemang av hjärnan. Eller sitta på kökssoffan och sörpla kaffe ur dom där små, små kopparna. Så skönt. Det blev tyvärr ingen risjakt. Vi höll på att halka och slå oss, bara vi gick utanför dörren på lillvägen precis utanför. Det har spöregnat hela dagen, vilket är fullkomligt ofattbart denna tid på året, men så är det. Blött, mörkt, grått, halt och en otäck kyla. Nu önskar vi vackert juletidsväder, visst?
Nu har jag slappnat av ännu mer, genom ett träningspass. Det låter omvänt, jag vet. Men man är väl aldrig så uttömd på spänningar och gammal-stress-energi, som efter ett träningspass? Att nu bara få sätta sig i bilen och rulla mot min hemby och mina föräldrar, för middag. Det, är så lyxigt att jag ramlar baklänges. Och alla dessa dagar av tillsammanstid vi har framför oss, Lilla familjen, det är också så lyxigt att jag inte vet vart jag ska he mig åt för håll!
Men ja. Det tar ju lite tid, det där. Att landa, börja andas lite lugnare och djupare andetag, efter att det varit mer än full fart. Och man får låta det gör det. Ta tid, alltså.
God kväll, rara Ni!
Kram/lillafrun
Vi är vid vårt mål.
Vi är vid vårt mål. Här, i vårt Sommarhemma.
Och det finns ingen annanstans i hela världen, som jag hellre vill vara just nu, än just här.
Resan gick nästan helt snopet bra igår. Så skönt! Lunchpaus hos en nära vän i Umeå bara, och vips var vi sedan framme. Svängde direkt och kramade Storan och gänget. Sen åkte vi hit. Vi möttes av världens sötaste gran på gården, med ljus i. Ljusstakar i fönsterna. Och på köksbordet låg paket och hemstöpta ljus. Älskade familj.
Vi packade snabbt in oss, slängde in allt innanför dörren typ, och landade sedan hos svärisarna för så god middag. Lyx! Sen, gick vi hem.
Hela kvällen spelade vi julmusik så det dånade om det. Mannen roade Minimannen och jag gick ann som en tok.
Vi gjorde jul.
Packade in oss i garderoberna, städade (rekord i städning på ett dygn hos undertecknad! Ja, om man inte räknar med mitt sommarjobb som grovstädare av stora bussar, dom där somrarna för x antal år sedan. Håhå vilket jobb det var!). Så hängde jag upp stjärnor, tände ljus och håll i dig; putsade fönster i svarta natten och hängde upp gardiner. Sen gick vi och la oss.
Jag låg där i stora sänghavet, bredvid mina älskade två, under det varma duntäcket. Liten sover i sin säng om nätterna nu, men ibland kan jag bara inte låta bli att ha honom näranära. Som i natt.
Och känslan? Att vara här?
Obeskrivlig.
Det är städat, inpackat, gardinerna hänger där dom ska. Men det här, är definitivt en före-bild. Idag ska här pysslas och påtas. Vi ska ut på granris- och minigrans-jakt. Bland annat!
Trots att det är så ohyggligt snuskigt väder, glashalt och regn och kallt, så tycker jag ändå att det är mysigt att vara här. Det här har varit mitt mål hela hösten. Att få landa här med min lilla familj, när skrivandet är över och bara kunna njuta.
Jag har inte riktigt förstått att vi är här än. Igår när vi kom hit visste jag återigen inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag kände mig mest tom, liksom. När man har kämpat för något en hel höst och plötsligt är man i mål. Då känns det ganska snopet, på något vis. Men nu ska här varvas ner, slappnas av och sånt…. (jag menar: pyssla,påta, fixa,baka…)
Vi hörs snart igen!
Kram/lillafrun
Packningsdimma och polisbilar.
Ja, precis så.
Kära nån. Efter att jag suttit och mumlat med mig själv (och er) i går eftermiddag, så drog vi/jag ju igång. Var ju tvunget så. Och med Litens hjälp så tog det oss typ 7-8 timmar, sen så var vi klara. Till vår glädje fick vi besök en stund där på mitten, fina vännen kom och höll oss sällskap, hjälpte oss lyfta kistan tillbaka på den där nytvättade ryamattan och så var hon världsbra barnvakt, som alltid. Jag var som i en packningsdimma. Den minsta av oss, han behöver mest grejer. Jag fascineras varje gång över hur många pinaler det är att komma ihåg för en liten bäbis. Så bäddade jag rent, packade allas väskor. Liten hejjade på och tuggade på dammsugaren, med struten på huvudet…
Han gick ju och knöt sig så småningom förstås, men jag matade på. Fixade klart all tvätt, strök, skurade golv. Sent i natten pysslade jag också. Gjorde strutar som jag fyllde med polkagrisarna vi gjorde förra veckan. Vilken fin ge-bort-till-någon/några-du-tycker-om-present, nu i juletider!
Sen sitter jag och pustar ut en stund och hör röster utanför sovrumsfönstret. Arga röster. Det är fest i kvarterslokalen och den har minst sagt spårat ur. Så elaka ord jag inte ens tänker ta i min mun eller skriva, bufflande och hot som övergick till slagsmål. Jag stod några sekunder och funderade om jag bara överreagerade, men så börjar dom verkligen att slåss på riktigt och jag hör sparkar. Jag ringer polisen. Skakar på rösten, försöker snabbt få fram vad som hänt. Bäbisen vaknar och jag håller han i min famn, helt skakis i kroppen. Vi står i fönstret och väntar. Det tar bara några minuter så är dom där. Två polisbilar, fyra poliser. Griper, förhör och efter en lång stund åker dom.
Så otäckt. Så glad att jag ringde. Vad tar det åt människor ibland?
Det tog sin tid innan jag kunde somna i natt, så i morse när väckaren ringde vid tupptid, var både jag och mannen som jobbat långdag, tröttare än trötta. Men vi har peppat oss med att vi är på väg!. Adventsmyset har jobbat på, i röran. Jag var tvungen att ta en bild, det såg så roligt ut. 
Kylskåpstömning och urtorkning. Bäbisen tömde han också…. ljuslådan, spridde stearinsmul över köksgolvet och brydde sig inte nämnvärt i att det var nyskurat.
Han har packat det han tycker är viktigast.
Typ Håkan…
Jag är själv så vaaansinnigt nöjd med packningen. Ljuslyktorna är fyllda av pynt. Det är saker i saker, för att vinna plats, liksom. 
Och titta den här murgrönan. Instängd i hinken, som en elak orm. Den vill ut! Ha, ha!
Och nu är vi på väg. Jag och Liten hänger här i baksätet. Bland fiol, kostym, dator och gudvetvad. Bäbisen sover och jag håller i hans mjuka, mjuka hand. Framför mig har jag världens vackraste nacke. Det är otroligt vackert väder ute och det gör mig, den extremt åkrädda, lite lugnare. Sol, ljus, och gnistrande träd. Tack för det!
Nu åker vi. Mot julen!
Glad tredje advent!
Kram/lillafrun
Att känns sig som hej-kom-och-hjälp-mig.
Jag känner mig som hej-kom-och-hjälp-mig nu.
Bränslet tog slut liksom. Och då sitter jag här, mitt i röran. Och har inte ens börjat med vad jag skulle ha börjat med för flera timmar sedan.
Jag tog chansen att i förmiddags sticka ut och springa. Det är inte halt längre, och det blev en riktigt bra runda. Jag mötte bland annat vännen som var på väg ner på stan och skulle lussa kl 13.30. Flåsandes sa jag jamen, jag kanske hinner! Så jag skyndade mig hem. Bäbisen sov, M åkte iväg på uppdrag och jag fixade i ordning mig. Fick lov att väcka upp bäbis, skynda ge honom mat, rekordsnabbt byta och klä på honom och sedan kasta oss ut genom dörren. Nappen hann vi inte få med oss… men Liten sa att det skulle gå bra. Så när vi närmar oss lillastaden, så får jag ett sms:
Det blir inget lussande mer idag.
Baaah. Antiklimax. Men jag och Liten bestämmer oss för att ändå fortsätta gå, vi fick ju oss en långpromenad om inte annat. Jag menar, dom är det ju få av per vecka…. ha, ha!
Och nere i lilla staden?
Ooooouuuuthäääärdligt mycket folk. Vilken knäppstare går på stan med bäbis och barnvagn, utan sällskap, en värstinglördag innan jul!? Oooh, jag bannade mig själv. Gick på Classe för att köpa en sån där svart lykta till mamma. Tvärslut, så det ut som. Så jag tog en röd och gick och ställde mig i aslånga kön. När jag är nästan-framme så kommer jag på att tänk om det ändå finns en svart någonstans. Så jag prånglar mig ur kön, välter ett halvt ställ fullt av kortlekar. Går skamset och toksvettig och frågar om hjälp. Allt löser sig och jag kunde återigen gå och ställa mig i den aslånga kön, med en SVART lykta till mor. Det fanns EN kvar. Röta och hallelujah!
Vi matade på. Trängde oss fram med rolls roycen bland så många människor som jag inte ens visste bodde i denna lilla stad. Drog på Madame Filur och blev med det besöket heeelt färdiga med julklapparna. Vilken lättnad! Så då vandrade vi hemåt. Liten var helt rödblommig och toksvettig, mamman likaså. Usch. En bäbis ska inte behöva julklappsshoppa. Han sa visserligen hela tiden att det gick bra (satt tyst och stirrade ut allt och alla).
Och ja. Nu är vi hemma. Liten har precis somnat och luften har gått ur morsan, totalt. Men jag villvillvill hinna med en massa innan mannen kommer hem i natt, så att vi kan komma iväg i så bra tid som möjligt imorn. Frågan är vart jag ska börja.. hänga den där tvätten jag inte hann hänga förut kanske? Och sen vika en massa tvätt. Packa kläder. Rota fram alla julklappar som jag gömt och typ glömt vad jag gjort av dom. Städa behövs också. Det är typ skräpigare och snuskigare än någonsin. På något konstigt vis så tycker jag om när det är lite röra, för en gångs skull. Packningskaos. Pedanten får sig en redig prövning. Och vad som väntar, en färd söderut för jul och lov, det gör det hela till ett mysigt kaos.
Tack som lyssnade!
Ena dagen går vi på julbord tillsammans. Nästa storshoppar vi på stan bland tusentals människor. Du är mig en trevlig Miniman, Liten! Mamma är så glad för dig.
Kram/lillafrun
Livets sötaste luciatåg.
Kommer du ihåg att Liten fick post häromdagen. Som jag, absoluut inte fick öppna? Idag fick jag, med hjärtat bultande varmt, reda på vad som var där i…
Titta!
Ett brev till Liten. Med de omtänksammaste, mest kärleksfulla ord. A, min yngsta systerdotter. Hon är som min Lillasyster. Och hon är, Litens Gudmor. A och lillsvåggen (som ju inte är min svågge, men som jag kallar han för i alla fall!), dom älskar verkligen vår lille Miniman. Han har ju namnsdag imorn, Liten. Och som lite för tidig present, fick han det här, så att han, med hjälp av pappan, skulle kunna lussa för mamman. Jag är så rörd.
Så, i morse kom dom in.
En stjärngossebäbis med lysande ögon och strut på huvudet. Pappan i långkalsong och med murrig morgonröst. Och dom sjöng (läs: M sjöng!)
” NATTEN GÅR STORA FJÄT, RUNT GÅR OCH TUVA… ” (nästan rätt text och allt…. ha, ha!)
Lussefrukost, med favvogröt och tända ljus och färdigbredda mackor och lussekatter förstås.
Jag är så varm i hjärtat och så oändligt tacksam över människorna jag har runt omkring mig och min älskade lilla familj.
Vilka magiska dagar vi har nu. Jag bara njuter.
Den lättnaden som sköljde över mig igår, alltså. Ja, hos både mig och mannen. Förresten har jag nog inte riktigt förstått att vi får lov att slappna av nu. Det kommer nog när det blir måndag igen, eller så. <Vi firade med långpromenad i regnsnuskigt väder, var och lämnade tillbaka boktraven som använts för referenser till uppsatsen. Och så skålade vi i eftermiddagskaffet. Jag hade visst slappnat av helt och släppt passa-upp-fokuset för en sekund. Plötsligt var hela kaffekoppen utspilld. Panik. Liten satt i mitt knä och blev helt kaffedränkt. Tack och lov hade kaffet kallnat och han var inte berörd ens, mer än att han skrattade lite tillgjort och doftade kaffeböna. Tack Gode Gud för att han inte brände sig. Jag behöver nog inte säga att det inte bekom mig ett endaste dugg, att kaffet låg som en stor brun pöl på den vita rya mattan. Över hela vita, nytvättade, nystrykna duken på bordet. Över mig. Nä. För det viktigaste var att inte Liten gjort sig illa.
Kvällen. Den spenderade vi i lugn. Hängde i soffan, tvättade som galningar (bland annat asstor ryamatta…) och såg på Jul med Ernst. En vacker kärleksförklaring från mannen till mig, att han ville se det med mig, menar jag. Och jag äääälskar Jul med Ernst! Och blev om möjligt, ännu mera längtig till imorn, än vad jag redan var sedan innan. Mannen? Han muttrade som vanligt över den där halsduken och sådär… även om han, M alltså, är en liten kopia av Ernst själv. Men det, vill han liksom inte höra något om.
Nu ska vi ha lördag.
Mannen drar iväg på det allra sista uppdraget innan jul. Jag och Ministjärngossen? Vi ska röja här hemma. Lyan är som ett endaste trassel. Med storpackning på gång och tvätt som hänger kors och tvärs. Men vi har det gott. Och njuter.
(TACK alla ni som peppat oss i höst. Och tack för alla hejjarop nu när vi är i mål. Så fina ni är. Tack!)
Framförallt: Tack A och J för att ni, 40 mil bort, lyckats anordna Livets sötaste luciatåg. Love you! <3
God Lucia!
Kram/lillafrun
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
