Det låg något i postlådan igår…
… något ohyggligt hemligt. Och sånt där, det gör mig småtokig. Kolla här
På framsidan var det adresserat till S. Såå gulligt och jag måste tydligen vänta några dagar innan jag får veta vad som var där i och vem det är ifrån. För jo, M och Minimannen vet.
Åh.
Annars?
Det är onsdag. Och vi har en liten paus i slutspurten. En ledig dag mitt i veckan. Den njuter vi av. Alldeles strax ska vi dra igång tomteverkstad här hemma. Ännu mer fuffens, alltså. Det är ju mycket sånt i juletider!
Jo, jo. Det låg något i postlådan igår. Och jag håller på att börja klättra på väggarna av nyfikenhet.
Kram/lillafrun
Det är så nära nu.
Åh.
Nu känner jag precis sådär som jag alltid gör den här tiden på året. När det bara är liiite, lite kvar och både huvudet och kroppen vet så väl att snart, snart, snaart får du pusta ut.
Det är så nära nu.
Visst. Jag nattsuddar lite för länge på nätterna nu, tycker att det är rysligt mysigt i juletider. Så, det kan också ha en liten del i mina grusiga ögon om dagen. Trots sovmorgon idag, ja.
Jag och Liten var ute under dagens ljusaste timme idag, då solen nästan (!) orkade sig upp över trädtopparna. Gatulysena sken fortfarande och över världen låg en tunn slöja av mörker.
Landskapet är vackert, ändå. Som idag, när det är krispigt, frostigt och vitt.
Men jo. Mörkret gör oss trötta.
Nu sitter jag här i eftermiddagslugnet. Har precis avslutat skrivpasset. Min och Litens plan har följts till punkt och pricka. Nu är vi inne på dom sista tre, viktigaste punkterna; mysa, mysa och mysa. 
Han sover ute i vintern, ombäddad och varm. Det är 8 kalla grader och luften är så, så god. Jag har tänt ljus här inne, klätt mig i mannens stora sticketröja och tussar omkring i alldeles för långa tjocksockar. Sitter här, med fötterna högt, lyssnar på tystnaden och bara är. En sån där stund, så skön att ord inte går att finna.
Nu väntar en tisdagkväll. Det blir en lugn sådan. Nu är det bara några få dagar kvar. kämpa, kämpa, kämpa…
Allt gott till Dig.
Kram/lillafrun
En tisdag i vår smak.
Har du sett så vackert det är utanför fönstret?
Vi vet inte så mycket mer. Vi vaknade för inte en såå lång stund sedan. Typ halv tio. Hoppsan, då. Vilken sovmorgon! Så himla, himla skönt. (Tack bäbis).
Pyjamasbäbisen och jag kröp ner i storsängen tillsammans efter hans frukost i morse och somnade visst om. Pappan har vi inte sett till idag, vi sov när han drog iväg på uppdrag. Och vi lär sova när han kommer tillbaka också. Med andra ord är det Liten- och morsandag så det sjunger om det idag! Vi smider planer, om en liten kaffeslurp/lekstund bort;
gå ut och motionera/sova vagnen
äta
skriva/ leka
mysa
mysa
mysa
En tisdag i vår smak.
Hoppas du får en god dag!
Kram/lillafrun
Att berätta om varför dagen är så speciell.
Det är inte bara vilken måndag som helst idag. Det är faktiskt Litens 9-månadersdag. hurra, hurra, hurraa!
Det var för 9 månader sedan. Klockan var 06.36, den där lördagen i mars. En Liten pojke kom till världen. Och han var vår. Var det på riktigt? Är det verkligen sant? Är han här för att stanna? Vi är en familj nu. M, du är pappa. Och jag. Jag är mamma nu.
Livet som mamma är obeskrivligt. På alla sätt. Och det är nog meningen, tänker jag. Som jag upplever saker, med mitt barn, kanske en annan inte alls känner igen sig med sitt. Så jag är väldigt försiktig med att säga hur det är, för det är omöjligt och måste upplevas. Det enda jag vågar säga, som allmängiltigt, är att det är livsomvälvande. Plötsligt får man ett hjärta som rymmer så mycket kärlek att det är svårt att tro att det är sant. Gränslös och vilkorslös kärlek. Man känner saker, som man aldrig tidigare gjort. Detta ansvar, över den man är mest rädd om på denna jord.
Det, är så stort.
Himmelen har varit lika blå idag, som den var den dagen han föddes. Vi har såklart varit ute i det vackra vädret och traskat med vagnen. Jag kände mig så oerhört ödmjuk och tacksam inför livet. Att ha honom där i vagnen, välmående och sovandes. När vi kom hem passade jag på att träna min mammakropp. Det var skönt och gav mig energi att orka eftermiddagen som bestått av skrivande, med bäbis-sällskap.
Han är 9 månader nu. Och det är full fart!
Den där ungen med efter-sovning-svettiga Dynamit-Harry-lockar i nacken. Han som tar sig fram på alla tänkbara ställen. Som har ohyggligt bra koll på den där nappen och trasan. Han, med den där munnen som formas till ord han inte har en aning om. Med fötter sötare än socker. Han med ett stort leende på läpparna. Den där ungen som närmar sig min näsa, med sin, när jag säger Sixten, ska vi nosa? Nosa? Han som öppnar munnen till ett litet, litet runt hål och tar sina händer om mina kinder, när jag säger; får mamma puss?
Han. Han är min. Och mannens.
Idag har Liten varit här ute i stora världen, lika länge som han hyrde morsan preggolya. Och den där dagen, då livet bara blev fulländat. Det var den häftigaste dagen i mitt liv. Vill du läsa om den, så har jag berättat om den där grejen. Att föda fram ett barn. –HÄR!
Han är livet, den där lilla Minimannen. Ja, så är det.
Grattis älskade barn, på 9månadersdagen!
Kram/lillafrun
Det sista, här i lyan. Och en vecka med full fart.
Den blev en favorit på en gång, den där lyktan. Den som Classe släpper från sig för endast 49 rikstaler. 
Det där var igårkväll. Jag och pojkarna var förväntansfulla och väntade och väntade. Tände ljus, dukade fram och det enda som fattades, var vännerna. Men så plötsligt stod dom där i hallen, och vi slog oss ner i soffan bland julmusik och brakfika och en herrans massa tända ljus.
Det fanns kardemummaskorpor med smör och ost. Varm glögg.
..rocky roads. (Recept HÄR).
Varma lussekatter. Pepparkakor med ädelost.
Och bountys, förstås. (Recept finns HÄR)
Vi hade en så mysig kväll. I lyan var det varmt och doftade jul och på bordet stod en massa gott. Vi åt och åt, sörplade glögg och vilade sedan magen en stund för att till sist köra ännu en rond, lagom till när den allra sista hjärtevännen ramlade in. Sista adventsfikat här i lyan, sa vi. Och tog en rocky road-bit till, som för att glömma bort att det ändå kändes lite småont i hjärtat och istället fokusera på hur vansinnigt goda dom där godisarna är. Nästa år den här tiden, är vi ute på nya äventyr. Spännande, läskigt och alldeles, alldeles underbart. Det var en fin kväll och vi skiljdes åt i ett kramkalas, precis som vanligt. Liten var så trött att han inte orkade vinka i köksfönstret, men han tittade, noga, noga så att vännerna kom sig iväg.
Och idag är det måndag.
En väldigt speciell sådan. Bland annat, för att det är början på sista veckan innan jullov. Det är slutspurtsvecka deluxe. M har massor att göra. Jag ska bara bli klar med en C-uppsats (ha, ha!). Annars tänker jag och Liten mest skriva långa listor för vad vi ska packa och fundera på hur i hela friden vi ska få plats i bilen hem, gå på det årliga julbordet med vännerna, pyssla med lite julefuffens. Och sen, är det åka-söderut-dagen.
Nu startar vi den här veckan, så det kan bli den efterlängtade dagen. Dessa dagar kommer gå i en rasande fart.
Kram/lillafrun
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
