Vissa dagar får man helt enkelt kämpa lite mer än andra.

När mannen åkt iväg i morse så rasade jag ihop som ett korthus och tyckte livet kändes piss och skit. Ja, rent ut sagt. Men så pratade jag med en världsbra vän hemmahemma ifrån, och vi planerade in hur vi så fort vi kan ses ska fika och surra ikapp. Jag längtar! Sedan övade jag och det går nästan aldrig så bra att öva som när man är lite depp. Musik är magiskt.

Sen tog jag min ”räser”-cykel ner på stan, till gymmet, och bestämde mig för att kliva ur depp-bubblan och springa skiten ur mig på löpbandet istället. Sagt och gjort. Trots att jag lovade mig själv förra måndagen, när jag testade upplägget ”2-minuters-intervaller i en egentligen alldeles för hög fart”, att aldrig mer köra ett sånt gris-pass igen…. så kan du nog räkna ut hur det blev idag ändå…. Johorda! Samma visa. Samma grispass. Och jag klarade det, idag också! Helt överlycklig!

bild (31)

Sedan körde jag styrka. Biceps, triceps, core och 210 benböj. Så glad att jag masade mig ner på gymmet. Jag vet ju att jag alltid, alltid, alltid blir på gott humör efteråt.

Nu ska jag cykla upp på skolan för en eftermiddag och kväll där. Mera övning och sedan genrep inför kvällens konsert. Jag ska vara komp-pianist till några sångare. Kul! 😀

Lite bättre till mods och så tacksam. Jag har ju det så himla bra, som får ha en sån fin människa att längta efter.

KRAM/lillafrun