Den där känslan.

Som man har när man kämpat för något och plötsligt så seglar man över mållinjen. Den är värd att kämpa för, tycker jag. Glädjeruset är ett faktum. Men också den där trötthetsväggen. Två faktorer som jag mötte under gårdagen när jag äntligen fick träffa M igen, efter alldeles för lång tid ifrån varandra. Mitt i allt, kände jag samtidigt vemod i kroppen, dessa praktikveckor har varit helt magiskt bra. Och det har varit så mysigt att vara nära familjen. <3

Men att få krypa ner i sin säng och vakna upp bredvid den vackraste jag vet. Det tar bort allt vad vemod heter. Och gör mig återigen till den lyckligaste.

Vi vaknade tidigt i morse. Tid för en lugn frukost fanns. Och en lång stund av att bara känna och kolla på Liten, som buffar runt där inne i magen. M konstaterar att på två veckor, har både magen växt och sparkarna blivit starkare. Häftigt!

Nu är mannen iväg på jobb och jag ska ha en riktig Emmeli-lördag. M hade städat så galet noggrant till jag kom hem igår. Allllt är torkat och det riktigt blänker här. Så, julstädningen är definitivt gjord…. och kvar, är det allra roligaste; att smyga in julen i form av juliga och vackra ting. Både nya och gamla, bästa blandningen. Jag kan helt enkelt inte riktigt hålla mig längre, så idag tänker jag, på ett diskret sätt, börja lite smått. Men jag tänker nog bita ihop, och vänta med stjärnor och sånt tills nästa helg. Tänker, nog.

Ha en fin lördag!

Kram/lillafrun