I lördags, ja för precis en vecka sedan, var det dans på bryggan.

 En årlig tradition som det ska mycket till för att den ska brytas hos mig. Vissa år brukar det vara kallt och tjocktröjeläge. Men den här lördagen, var det helt och hållet magiskt.

Berghamn var som en endaste solglänta.Det var fullt med båtar vid bryggan och det kändes i luften, på det där självklara viset, att människorna njöt.  Och pappsen och hans polare spelade och sjöng och stämningen var på topp.

Jag har världens finaste pappa, jag vet.

Det dansades och njöts i solen.

Liten fick kolla närmare på havet, för första gången och jag och M var sådär nostalgiska som vi alltid blir när vi är där ute.

Vi har många minnen där ifrån. Som när vi drog ut med picknickkorgen för fyra år sedan, på vår ettårsdag. Och när vi den gången precis landat på den där särskildaa klippan, och mannen börjar fiffla med händerna i fickorna och fram tar han en ask. Öppnar den och frågar om jag vill dela livet med honom. Jag såg ut som en överlycklig fågelholk, hade lite svårt att förstå. M förstod det. Han gick ner på knä och sa Emmeli, vill du gifta dig med mig? 

Ja. Du anar nog att det där stället ligger oss varmt om hjärtat.

Det var en lördag i Juli. Hela familjen drog iväg på Dans på bryggan. I Berghamn, stället som ligger oss varmt om hjärtat. 

Kram/lillafrun