Puh.

Har precis slängt mig på storsängen, med benen högt. Hoppat ur finkjolen, blusen och klackeskorna. Snörat ihop håret i en knut. Och bara pustar ut. Så, så skönt.

Du kanske inte kommer tro mig när jag säger det. Men, vi har, för tredje lördagen i rad, varit på barndop. Vår lilla hjärtevän till familjen har döpts och det var så gulligt och fint och lilla O skötte sig exemplariskt. Tyckte att psalmboken var väldigt god och bandet på klänningen också, precis som våran lilla son tyckte förra lördagen.

Men alltså. Vi tar det från början.

Vilken kaka vi bakade, han som sov i vagnen och jag, igår alltså?

Den HÄR. Gör den. Jag säger det bara. Falsk ostkaka, squashkaka, eller vad du nu vill kalla den. Den är himmelsk, i alla fall!

Jag snodde ihop den igår eftermiddags, kokade jordgubbssylt på sommarens jordgubbar. Med äkta vanilj i. Sen, drog vi i väg, hela lilla familjen.  Med kakan och sylten och ovispad grädde i högsta hugg. Mot hjärtevänner. Där vispades det grädde och sedan njöt vi av kakan tillsammans och laddade upp för lördagen som var på intåg. Hjärtevännernas lilla O skulle ju döpas. Så med magarna fulla av squashkaka, åkte vi hemåt. Och med oss hem fick vi massor av ägg från glada, glada höns. Och en syrra. Japp! Vi har besök, litens moster är här i stan. Vilken grej!

Och idag. Då är det lördag.

Efter frukost startade jag dagen med ett egenpåhittat eldprov. Drog ut på grisan, och tryckte på det där passupplägget som jag hatälskar. Jag har inte kört det här passet på ett helt år; 1-minuters-intervaller. Jag använder appen ’ultra timer’, där jag programmerar in 1-minutersintervaller, 30 stycken! Kutar allt vad jag har 1 minut, nästa minut är lugnare, som vanligt springa-långt-tempo, 3e minuten är återigen toksnabb. Och sedan fortsätter man sådär, tills den tänkta sträckan är sprungen. Fruktansvärt jobbigt, faktiskt. Jag var både euforisk och grinfärdig, på samma gång, när jag kom i mål på bättre tid än för ett år sedan.

Världshärligt sätt att starta en lördag på!

Sen gjorde vi i ordning oss. Dom där två svajsade runt i underlinnena så länge dom kunde. Aaaallt för att inte skita ner sina välstrukna skjortor. Och jag och syrran finslipade på sångerna. För precis, sedan drog vi iväg. Mot kyrkan och det där gulliga dopet vi fick äran att vara med på. Och dessutom sjunga och spela på! Så himla mysigt. Och förutom förra lördagen när jag sjöng på Minimannens dop, så var det här det första giget sedan han föddes.

Jag spelade idag på en svart, sviiiiinbra flygel, som spelade magiskt, av sig själv, typ. Och syrran sjöng så vackert att folk häpnade.

Sen vandrade vi över kyrkogården till församlingshemmet. Bjöds på gott att äta och dricka och Liten lämnade ett lite paket, som han slagit in med papperet som hans morsa shoppade på lagerhaus häromdagen. Hjärtan och rosa snöre. Jag säger ju det, han har stil, den där Minimannen. Han, som hittade en världsrolig leksak på församlingshemmet…

Mamma, titta vad jag har hittat! En häst, faktiskt! Kan jag få en sån, en egen? En riktig? 

Självklart älskling, sa jag.

Och ja. Nu är vi alltså precis nyss hemkomna. Jag är så otroligt trött och känner hur jag precis i denna stund, slappnar av efter att ha gått ann som bara den, i mååånga dagar i streck. Med piff inför vårt dop, tokstädning och packande i sommarhemmet, resa upp hit och sedan vi kom hit till norrnorr, då har jag inte gjort annat än att grejsa med allt och lite till. Och så en anspänning idag, med dopgiget. Och just det ja.. träningspasset i morse, ja. Det var ju ingen lek det heller. Så…Ja, det vore ju nästan konstigt om jag inte var trött nu.

 En stunds vila och dagbokande var himmelskt. Men nu ska jag kliva upp och masa mig till köket, där mannen står och har börjat med middagen. Ryggbiff, ugnsrostade primörer och kantarellstuvning står på menyn, för oss och syrran. Det blir gott. Och kvällen som följer, den kommer bli luuuugn.

Tjingeling!

-och må så gott ikväll!

Kram/lillafrun