av Emmeli | dec 23, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Hem och Inredning, Lilla familjen, Liten 7-9 månader, Sommarhemma, Träning
Det har varit en typiskt dagen-innan-julafton-dag idag.
Du vet, sådär lugn och skön. Vi har suttit långa stunder och bara tittat på varandra med skimmer i ögonen och med granen glimmandes i periferin. Det har singlat snö utanför fönstret och känslan i kroppen har varit så, så harmonisk.
SJDghdögkjdglkjhsdflkdsjhglsjghsgljhksgVI BÖRJAR OM.
Dagen idag?
Crazy stressig. In i det sista har här grejats, med allt möjligt julefix. Med facit i hand sov vi helt sonika för länge i morse. M behövde dessutom åka iväg på vift på förmiddagen, så jag och bäbis skulle städa och greja och fixa tillsammans. Bäbisen kände nog på sig att morsan hade stressen i halsgropen och sov därför sig igenom hela rejset och mer därtill. Det skurades och gjordes piff och fint här hemma. Som sig bör inför jul! (bör och bör, man gör som man vill!)
Sen gjorde jag mitt experiment gånger två; saffranscheesecake. Där den första blev bra (tror jag?) och den andra, när jag skulle vispa marängen, bara blev en enda soppa. Man fååår inte ha haft någonting annat i bunken när man vispar äggvita till hårt skum. Det var bara börja om. Och till slut, så! Lunchen blev därför nån småsnuskig omelett med panikvispade ägg… kändes så slösigt att slänga en massa ägg! Gick fint.
Jo, då! För varje check på att-göra-listan, blev jag lugnare inombords.
I eftermiddags var vi ute och traskade på byn i snöyran. Hämtade ut dom sista julklapparna, var på blomsteraffären tillsammans med resten av byn och skyndade sedan hem för att slå in dom där sista, sista klapparna.
Helt otippat hade jag visst lyckats få en timme över i slutänan. Så, jag ska gav mig själv en tidig julklapp i form av ett galet jobbigt träningspass och skön varm, välbehövlig dusch. Ja, mannen gav ju mig denna klapp lika mycket, eftersom han hållit sina ögon på och roat vår lilla virvelvind.
Dagen idag? En typisk dagen-innan-julafton-dag. Den hör till!
Fascineras över hur vackert den där crazy-fondväggen i köket går ihop med julegranen. Den där tapeten är så crazy att jag nu börjat tycka den är snygg. Crazy, som sagt.
Nu ska vi åka till Mäjadalen för uppesittarkväll, mysigt!
Ha nu en skööön uppesittarkväll ikväll!
Kram/lillafrun
av Emmeli | dec 23, 2014 | Lilla familjen, Liten 7-9 månader, Sommarhemma
Dan före dan, hörreni!
Igår kväll var det någon annan som styrde över mig. Den viktigaste ingrediensen för efterrättsmakeriet, hade glömts att köpas hem. Så vi skippade hela det tänkta nattpasset. Skönt! Åt skinkmacka, kröp ner i sänghavet och såg i kapp julkalendern ett par avsnitt och somnade sedan på två röda. Vaknar utvilade idag och skippar ännu en plan; att åka till stan. Det är bara en endaste grej jag ska ha, till Liten. Han själv skulle nog tycka morsan var korkad om han visste att hon övervägde att åka, dagen innan julafton, till stan, för att köpa en pyttegrej. Så ja, vi skiter i den planen och stökar undan gårdagens istället!
Min lilla Pepparsalamikorv petar i sig mackabitar och leverpastej i en raketfart. Tack och lov verkar han ha klarat sig utan magont efter gårdagens lilla pepparfest!
Dan före doppareda’n, alltså. Håhå!
Kram/lillafrun
av Emmeli | dec 22, 2014 | Emmeli funderar, Musik
Det här har varit en måndag av rang!
Jag och Liten hade mystid, bara vi, på förmiddagen. Vi tog oss ut i snöyran, gick långrunda och morsan blev svettig och ungen sov. Sen övade jag fela och drog sedan av ett träningspass. I eftermiddags, lagom till att jag ammat Liten, stack jag iväg på rep. Jag hade tajmat med maten så att Minimannen skulle stå sig på min amning och sedan få gröt av pappan och sen skulle jag vara hemma igen. Men saker tar ju ofta längre tid än man tror, och det var många låtar vi skulle öva igenom. Det är ju så, och det är ingen fara. Det var bara det att amningsklockan ringde mot slutet. Och ringde. Och ringde. Och jag var så jädrans nära att ställa mig upp och bara gasta rakt ut; NU MÅSTE JAG HEM OCH AMMA!!! (hur galen kan man bli egentligen? tack gode gud för att jag bet ihop).
Till slut var vi färdiga. Jag, lycklig över att ha fått spela fiol i en drös av timmar. Dammat bort det där dammet och blivit av med känslan av ringrostighet. Det är ju som att cykla, det där. När man hållit på sedan man var 8 år, så är ju inte 9 månader särskilt lång tid av vila, i sammanhanget. I alla fall; lycklig över spelet och överlycklig över att vara på väg hem. Jag äär så dålig på att vara i från min bäbis.
Ska jag stanna här vid vägkanten?, sa Storan, som kört som en galning genom snöyran, för att vi skulle komma hem så snabbt som möjligt.
-JA! Svarade jag och hoppade ur bilen, sprang allt vad jag kunde genom djupsnön och in genomdörren. Kastade av mig ytterkläderna på golvet i hallen och rusade in till bäbisen. NU ÄR MAMMA HEMMA! SIXTEN! MAMMA ÄR HEMMA!!
Han som jag tänkte skulle skrika av hunger…. han log, det största av leenden när han såg sin mamma. –hon är knäpp och jag älskar henne så, tänkte Minimannen och hånglade upp mig sådär som bara han kommer undan med; med gapande mun och tungan på vift. Sen fram med mamma-maten, fort som bara den. Liten visste inte till sig hur mycket han skulle stryka på sin mamma och klappa på henne som för att visa att han hade längtat på mig (eller maten, bara?). I ett vips, var jag inte längre den där tillpiffade med rena glasögon och utsläppt hår. Toffsen åkte fram på snedden uppe på huvudet, glasögonen fick avtryck av dom där små, mjuka händerna på direkten. Jag gav mitt barn mat och fick snabbt därefter äran att både byta uscha-blöja och bli nedkissad.
Det där är livet. Och jag älskar det så förbenat mycket!
Nu har jag tokpussat bäbisen och nattat honom. Han snusar och sover och jag är lugn i kroppen igen. Ska alldeles strax, bara jag satt punkt här, dra igång efterrättsmakeri inför julafton och efter det tvärstäda. Nattpass väntar, alltså. Hepp!
Det här har varit en måndag av rang! Med snöyra hela dagen lång.
Godnatt!
Kram/lillafrun
av Emmeli | dec 22, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Lilla familjen, Liten 7-9 månader, Sommarhemma
Vi hade ju lilla julafton här igår.
Ja, sådär så att vi åt gröt och skinkmacka tillsammans.
Barnen lekte så det stod härliga till! Ja, Liten lekte faktiskt med sina kusiner för första gången. Alldeles andfådd och rödblommig blev han. Och instängd i fängelset, så lille H kunde köra kaninteater från utsidan. Bubbelskrattet var ett faktum, som du ser också!
Såå underbart att se och höra!
Sagostund.
Och Mormoster, älskade R och Liten slogs sig ner på köksgolvet och spelade en trudelutt.
Och det var så himla mysigt. Att få duka fint, plocka fram en massa karameller jag visste skulle slå högt hos kidsen.
Och tända ljus och sedan öppna dörren för min älskade familj och bara umgås. Vi åt och tjattrade och delade paket som man INTE får öppna förrän på julafton. 
Så sjöng vi tomteboggie med komp från gull-pappa-morfar. Och som jag njöt!
När gänget dragit ute genom dörren, kände jag mig som Tant Berg i Lotta på Bråkmakargatan. Hade vi haft en gungstol här i huset, hade den definitivt gungat av sig själv en lång stund efteråt. Vi plockade undan, nattade en tomtebäbis och sen satte vi oss ner på köksgolvet, jag och mannen.
Bland papper och julklappar och snören, så började vi med årets inslagning av alla klappar. Det är ju så mysigt, det där. Att sitta där och skicka sax och snöre emellan varandra och göra så fina paket man bara kan. Hoppas Liten kommer uppskatta den där rosetten jag försökte få så perfekt jag bara kunde…..
Sen blev jag inföst i sovrummet. Stanna här en stund! ,sa M. Han slog in yttligare några paket och jag är så nyfiken att jag smäller av.
Det här lilla, hårda, fyrkantiga. Det är jag mest, mest nyfiken på…. håhå!
Sen var det min tur att fösa bort honom från köket. Satte mig ner, klockan närmade sig midnatt, och tänkte att nu är det bara fyra paket kvar. Då tar tejpen slut. VILKEN TUUR! att jag har mitt älskade lack, tänkte jag….. som jag bara en liten stund senare fullkomligt höll på att bli galen på innan jag var klar. Okej med EN stämpel på ett par paket. Men att använda den där himla stämpeln och lacket, istället för tejp…
Men fint blev det! Och M är värd dom finaste paketen i stan, så är det bara!
Så den där kvällen var bara helmysig, rakt igenom. Först tillsammans med familjen, bland lek och stoj och tomtegröt och en oändlig tacksamhet, över att få ha dom där människorna i mitt liv. Och så en avslutning på köksgolvet, tillsammans med han jag älskar så, i full färd med att slå in paket och sedan lägga under den megastora gröna granen.
Dessa dagar, alltså. Dom stoppas rakt in i den där asken. I hjärtat.
Kram/lillafrun
av Emmeli | dec 22, 2014 | Emmeli funderar, Liten 7-9 månader
God morgon!
Snön faller utanför, här inne brinner ljus och jag sitter och beskådar min lilla Miniman, med skrattet bubblande i magen.
M är iväg på vift, så det är bara han och jag nu. Den senaste veckan har varit snudd på nästan lika bubbla-aktig som Litens första vecka i livet. Den bäbisbubblan som pågick allra, allra första veckan, den var ju helt galet magisk! Såklart fortsätter den där bubblan, men just första, första tiden var såå speciell. Precis så har den här senaste veckan varit också. Fastän på ett juligt vis. Julbubblan! Ohyggligt mysig, lugn och stilla. Ja, med en del fart och fläkt och massa pyssel, på toppen.
För en liten stund sedan lämnade jag Minimannen vid köksbordet. Bara för en pyttestund, för att snabbt bädda ihop andra halvan av sänghavet. Ja, du fattar, en ministund! Han satt ju ändå i sin stol, kunde inte ramla någonstans och hade leverpastejbitar att äta så det räckte och skulle inte hinna sakna mamma på några sekunder.
Vad jag ser när jag återvänder?
Han sitter där i sin stol, pastejbitarna är slut. Men han äter på något annat, i en hiskla fart! Blinkar småhysteriskt med ögonen, ”småhuskes” (norrländska!) och tycker uppenbart att det var sådär det han fått tag på och kastar iväg munsbiten.
Minimannen har lyckats sträcka sin lilla arm, som tydligen kan bli helt sjuukt lång, efter påläggsfatet. Där ligger leverpastej. Och pepparsalami….
Varendaste pepparsalamiskiva är tömd på peppar, som Minimannen suttit och sugit i sig. När han varit klar med pepparn, har han kastat den (åt pepparN?) ner på köksgolvet. Och börjat på nästa.
Alltså, någon sketen minut och det kan hända massor. Trots! Att man tänker att man säkrat upp för allt.
Jag kunde inte låta bli att småfnissa där han satt och såg så busig ut. Med korv runt sig och peppar runt munnen. Högst tacksam när jag erbjöd honom vatten. Så ja, det var denna måndagmorgon, dan före dan före dopparedan! Minimannen. Min älskade busunge! Mamma ber om att du inte ska få ont i magen nu, efter denna peppar-fest.
Kram/lillafrun
Senaste kommentarer