av Emmeli | maj 10, 2015 | Emmeli funderar, Hem och Inredning, Mammalivet, Träning
När Minimannen följde med morfar och Torehunden ut på tur i eftermiddags, fick jag mig en så himla lyxig stund. På direkten kröp jag upp i vita soffan, med den turkosprickiga muggen fylld av varmt kaffe och med en sprillans ny Drömhem & Trädgård-tidning framför näsan. Kände mig nästan lite olaglig. Riktigt. riktigt lyxig morsantid. Att bara sitta ner en stund. Med hundra procent fokus, bara, bara på sig själv.
(I den här tidningen, senaste Drömhem & Trädgård, finns ett reportage om en söt blogglandiavän och hennes hem. Så himla fint. Ni hittar henne också HÄR <3). 
Jag försvann på sekunden i väg i fantasin, blev alldeles nipprig och ivrig på livet. Lät allt det där som möjligtvis kan komma vara komplicerat stå till sidan, och fokuserade bara på drömmarna, där möjligheterna är oändliga och gränserna obefintliga. I drömmarna. Där inget stoppar.
Att känna den där ivern på livet, det är tusan en utav dom bästa känslorna som finns!
I övrigt har den här söndagen varit ständigt lite småregnig. Innehållit en springtur som var tung och tvärjobbig men som gav mig en skön stund att tänka och fundera och dessutom härliga minuter ute på bron efteråt, pustandes och med den där sköna jag-klarar-allt-och-lite-till-känslan. Liten sov som en prins i vagnen under tiden. Så har det fikats nybakt sockerkaka, tvättats, busats med kidsen och till sist blev det sånt där spontant Storanhäng som alltid får mig varm i hjärtat och med skrattet bubblandes. Tack helgen, så fin du varit.
Har ni haft en god helg? Vad har ni gjort? Grävt i nån trädgård, planterat vårfint på någon bro? Köpt en ny pelaron att sätta i ett köksfönster?
En del av allt jag drömmer om…
Lillafrun
av Emmeli | maj 10, 2015 | Jag och M, Lilla familjen
Alltså.. nu längtar jag efter det där;
Mannen och Minimannen i samma blickfång. Med händerna i varandras och lyckliga båda två.
Jag längtar efter den där famnen att krypa in i. Känna hans händer om min kropp, hur han kramar och håller om mig med den där kärleken som är så stor. Jag längtar efter att kunna ropa Maaartin!! , kanske be honom om något, eller fråga honom om vad jag nu undrar över, och få ett svar. Jag längtar till och med efter att sopsortera i minsta detalj och vara den som offrar sig och går ut med kompostpåsen.
Mest längtar jag efter han, såklart. Den där tryggheten och den där människan som gör att jag känner mig hel och komplett. Min M.
Nu får dagarna gärna gå jättejättefort.
(5).
Lillafrun
av Emmeli | maj 9, 2015 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Liten ett år
Ja just det, ja!
Det var ju idag som vi skulle få finfrämmande till Lillabyn av två utav Litens kusiner. Så festligt! Och det har lekts, och lekts och lekts. Och det är så gulligt att se, hur Minimannen njuter av att vara med dom stora pojkarna och hur fina dom är med honom.
En liten man i familjen hjälper Minimannen där i sandlådan.
Och här;
Ena gummistöveln har åkt på tvären och sånt måste ju fixas. R hjälper till, på en gång.
Det är en ynnest med storfamilj. Det är det.
En lördag med en vind som virvlat hela dagen lång. Men vi har haft sol och så himla härligt. Det grönskar mer och mer, dag för dag och jag försöker tänka på att stanna upp, andas och njuta.
Njöt, gjorde jag idag efter att precis ha kommit tillbaka efter en barnvagnspromenad med Liten. Då damp jag ner i en sån där lyxig solstol några minuter bredvid den sovande. Och somnade själv. Med munnen som en fågelholk och med dregglet rinnande. Då vet man att man är avkopplad, liksom.
Sedan svisch iväg i skrindan det bar!
Hoppas ni har haft och har en god lördag!
Lillafrun
av Emmeli | maj 9, 2015 | Emmeli funderar, Mammalivet
Lööööördag!
Med vinden som tar i där utanför mot den gråblå himlen. Och här inne i huset där morgongäsparna duggar tätt och dagen precis har börjat.
Skulle det mot förmodan bli vindstilla idag, har jag och Liten som plan att blåsa såpbubblor. Det tycker vi är vansinnigt festligt, båda två.
Dagens enda plan, alltså. Det räcker så idag.
Löördag.
(6).
Lillafrun
av Emmeli | maj 8, 2015 | Emmeli funderar, Mammalivet
Åh,
Det har varit en så himla fin fredag. Nej, nej. Inga stordåd, inget särskilt fancypancy. Bara en fredag med en sån där genomgod känsla, från att vi slog upp ögonen i morse. Vi har gått vår tommelmorunda, Torehunden, Liten och jag. Jag styrketränade under tiden Liten sov ute i friska luften. Det har blåsts såpbubblor upp i stora himlen. Och så har vi varit och vårplanterat vid älskade farmor och farfars vilorum. Det känns så fint att ha med sig S dit. Som för att jag vill att dom ska få träffa honom, igen och igen. Farmor skulle ha kolavippat-älskat Liten. Det vet jag.
Fredag.
Med den där, ni vet;
tacksamhet.
Egentligen så enkel att känna, men också lika lätt att glömma bort. Tacksamheten över det stora i det lilla. Det behöver inte hända något, man behöver inte få något, köpa något, vinna något. Livet i sig är en vinst. Varje dag är en gåva. Det är så.
Att känna sig tillfreds, och genomtacksam över livet. Det underlättar och är en så skön känsla. Jag jobbar verkligen med det, försöker att alltid se vad jag har och lägger ytterst lite krut på att se vad andra har, som jag inte har eller vad jag INTE har, överhuvudtaget. Det är lite utav mitt glad-i-livet-knep. Oftast lyckas jag, men inte alltid. Kära nån, jag är bara människa jag med!
Men idag, har det varit en glad-i-livet-dag.
Fett. Nice.
Dagarna med min lilla Miniman, är det finaste som finns. Han lär sig något nytt varje dag och det är en ynnest att få vara hans mamma, och gå där bredvid honom. Vi filmar och skickar till pappan, varje dag. Han är med han också. Just nu, lite långt bort. Men snart, hemma igen.
Tänk att min bäbis, som nu är en liten pojke, har fingervantar på sig och knatar på med sina ben, som om han inte gjort annat. Tar sin av-morfar-fådda, blåa spade och gräver i gruset. Säger tittah dää!, härmar hästen och kattens läte. Sätter händerna för ansiktet likt en dramadrottning, när något är skunk, i hans ögon. Och drar han åt sig en pappersbit, försöker han torka sig om munnen… det är lika bra, annars gör ändå morsan det, tänker han.
Han är den busigaste Minimänniska jag känner. Jag brukar likna honom vid en apunge, särskilt när han står där högst uppe på pallen han precis klättrat upp på, eller där i sänghavet, hållandes någon nyligt snodd sak han egentligen inte får ha… vilket han är mycket medveten om.
Slås musik på, börjar han klappa händerna och dansa. Sjunger vi hans små sånger, gör han rörelser till, utan att jag behöver visa honom. Tar jag fram hans skor och ställer mig vid honom, håller han i mig och lyfter på en fot i taget. Väntar i små sekunder, på att få gå ut till det där världsstora rummet han bara älskar. Han håller min hand där vi går. Men släpper den också, minst lika ofta. Tar sin egen väg och går. Orädd och precis dit han vill.
Livet alltså.
I all enkelhet. Är det inte då det är som finast, säg?
Trevlig helg, och allt gott till Er!
Lillafrun
Senaste kommentarer