Fredag, ja.

Vi fick såklart hur bråttom som helst i morse. Jag lät Liten bada alldeles för länge, han älskar det ju liksom.. Men sen fick vi tokskynda oss till Förskolan och lekstunden.

Och nä, Vår Lille Miniman är inte dum. Dom är ju inte det, dom här små Minimänniskorna. Från att bara ha vinkat hejdå och kutat in och inte brytt sig om var varken jag eller M har varit…. så är han nu som ett frimärke på oss vid lämning. Därför var vi där idag och bara lekte tillsammans. Han vill inte säga hejdå. Det är det senaste. Och det var precis, precis det här jag varit så orolig över. Det är M som råkat ut för tårar och måsta gå ändå… jag skulle fasiken inte klara det. Än fast vi till och med fått gulligt filmbevis visat för oss på Paddan (Världens bästa Personal som gör allt för kidsen och päronen! <3) där filmen visar att S, typ 1 minut efter lämning leker på och är sitt vanliga go- och glá-kexchoklad-jag, så gör det ju så oooont att behöva lämna den där lilla, lilla människan med tårar trillandes. När farvälet väl är taget, så går det hur bra som helst. Han leker,  både äter bra och sover bra. Och är, som vi fått berättat för oss, så självständig och trygg. Men avskedet är drygt. Mitt och mannens, var vårt Päronhjärta kämpar. Vi vill inte att han ska vara ledsen ett endaste dugg. Än om det bara är en fisminut och allt sedan är bra. Det vore ju egentligen konstigt om lillvännen ville säga hejdå till oss.

Efter lekstund drog vi vidare, fortsatte vår runda och hamnade sedan hemma på Gården.

Morsan svettig och Liten ännu mera lekstugen.

Efter lek började vi städa tillsammans. Men jädrar vilken dålig kombo vi var då. Jag ville plocka bort och dammsuga, torka och göra fräscht. S stängde av dammsugaren, slet fram allt han kunde komma åt i lådor och skåp, hämtade hårdbröd ur skafferiet och knaprade för fullt (och smulade). Så klättrades det här och där, drogs på ugnen på 300 grader och som pricken över i ”skurades” golvet med toaborsten. Jo, jo.

Där bröt vi. Om jag säger så.  Så åt vi lunch istället och sen hoppade S i vagnen och sov i tre och en halv, nästan fyra timmar. Inte klokt vad länge. Han drar till med såna där megasovningar rätt ofta och idag var det väldigt passande. Då kunde jag greja i hemmet.

Förvandla hemmet från ett kladdigt och skräpigt hak, till en skinande rent, linsåpeskurat hem. Liten rejsar så med sin bil att det blir svarta streck på golven… så jag har krupit på knä och gnuggat med en liten, liten svamp och sen knäskurat som vanligt. Men nu är det fint, alltså. Bäddat rent, tvättat, vikit tvätt och hängt tvätt har jag också gjort. Känns så skönt när sånt där är gjort.

Nu är vi båda vakna igen. Omåttligt nöjda. Det är ju värsta bästa sensommarvädret trots att vi är en bra bit in i September! Hur härligt som helst! Och jag har pratat förnuftigt med mig själv och konstaterat att det här med lämningarna nog borde bli bättre och att jag ändå känner mig lugn eftersom att resten av Förskoledagen flyter på så himla bra. Vi säger så. Och så har jag träningsvärk deluxe, det är nystädat och ungen är kvittrig och glad. Nu kör vi helg för hela slanten!

Ha en fin helg allesammans!

Lillafrun