Det var fredagkväll och vi var efter-sjukan-lyckliga. Liten var strålande pigg och jag och mannen likaså. Jag hade städat och gnott på exakt hela dagen, ja förutom dom timmar jag stått vid spisen eller var ute och sprang. Ja, ni hör ju. Full fart.  Så kom älskade mamma och pappa. Vi hade det fasligt festligt med trerätters middag. Kantarellstuvningfyllda krustader till förrätt.  En himmelsk god Spansk Gryta (receptet hittar ni HÄR, tvärenkel att göra och perfekt bjudasmat!) till varmrätt. Pressad potatis och fräsch sallad till. 

Min favoritefterrätt; pannacotta med skoghallon och limesocker strösslat ovanpå som avslutning.

Men ser ni? Bara tre pannacotta och vi var ju fyra vuxna?

Pappa satt vid pianot och spelade Julen är här med Liten som höll sig tätt intill. Jag och mamma stoppade nejlikor i apelsiner, och en utav julens godaste dofter spred sig. Mannen grejade på med plock och sånt.

Och sen? från det ena till det andra. Förlåååt mamma och pappa, men ni borde åka hem nu. Och mycket riktigt.

-Liten åkte på rond två, en mildare variant. Och Sjukan Från Avgrunden drabbade mig Bigtime. Har aldrig i hela mitt liv varit så utslagen som det senaste dygnet. Plus att jag haft den grymmaste muskelvärken någonsin. Och så feber såklart.
Och så hade mannen uppdrag igår, som han försökte ordna bort men som inte gick så nära inpå. Och jag ville inte ha varken Päron eller Svärpäron här i huset när jag var dålig. Kändes för privat och jobbigt, om ni förstår. Så jag slet med att försöka ta hand om både mig och Liten, samtidigt som snön singlade vackert utanför. En utav livets drygaste dagar, helt klart. Men S var helt underbar, precis som att han kände på sig att mamma var dyngsjuk. Han klappade på mig, sov extralänge ute i vagnen under dagen, gick och hämtade små hårdbrödbitar på eget bevåg och sa ”Hä mamma!”. Mannen kom hem en stund innan natten och lättnaden då var makalös.

I natt har jag nog sovit ruset av mig och vi vaknar som en hyffsat pigg familj. Men nu ropas inte hej någonting, det verkar vara en elak Sjuka det här..en sån där typisk Förskolesjuka som sprider sig som en löpeld. Julkonserten som vi övat och längtat till hela hösten. Den är ikväll. Men det är inget att göra. Trösten är att vi har ännu en konsert på fredag, dock inte på hemmaplan. Men bättre än inget.
Jag var uppe på vinden i morse för att leta fram Litens Lussestass. Höll på att svimma av den ansträngningen; trappa upp + plus att lyfta lite kartonger och stå upprätt. Men det var det värt, för till slut kunde Sisse och Morsan ha ett litet lussetåg för älskade pappan. Vi tänder tredje ljuset och konstaterar att det bara är elva nääätter före juul!

Liten är vansinnigt söt i sin Gosseskjorta och strut och med tärnljuset i högsta hugg. Samt en lussekatt och det trettonde paketet nära till hands. Hans första egna julepynt fick han idag; en glammig gran-ask att ha russin i. 

Så ja, att vara vid liv igen. Det känns väldigt skönt och jag hoppas, hoppas, hoppas att det är slut på det här eländet nu. Tills vidare håller vi oss här på gården och har luciamorgon och tänder ljus och tycker att det är fasligt surt att vi inte kan fullfölja dagens planer men att det ju hade kunnat varit värre trots allt…

Ha en fin luciasöndag och tredje advent!

Lillafrun