En midsommarhälsning från oss!
G l a d M i d s o m m a r !
/Lillafrun med Familj
Mammaord skrivna i en sen Juninatt.
Orden jag skrev i natt….
Jag går här hemma, från rum till rum. Funderar för mig själv och undrar om allt verkligen är sant, eller om det bara var en himla, himla vacker dröm?
Så känns det. Som det sistnämnda.
Men för att få bevis på att allt faktiskt hänt, och är på riktigt… så öppnar jag dörren till Sovrummet. I Lilla sängen sover den Finaste Storebror jag någonsin mött. Och i Stora sängen snusar en Vackerpappa gott, tillsammans med en liten, liten flicka. Vår Juniflicka.
Det är sen natt och i morgon, jag menar idag, är det Midsommar… livets vackraste.
Medan mina tre sover, tar jag mig ett varv ute i trädgården.. Det är Sommar. Fåglarna kvittrar och det är sådär magiskt Juninattsljust. Jag plockar in lite blommor, för att sätta i vas där inne i det Midsommarstädade, precis-ny-skurade hemmet. Galet egentligen. Att jag faktiskt födde barn för två dagar sedan och nu är hemma på Drömgården, tillsammans med tre människor jag bara kärlekskolavippar när jag ser. Traskar runt, kryper på knä och knäskurar och säger titt som tätt att det är ju inte klokt hur häftig kroppen är!. När jag går där över gården, sneglar jag på tvätten som hänger där på linan…
Lillasyster och Storebrors pyjamasar.
Tätt, tätt.
..Och där slår hjärtat dubbelslag och tiden stannar. Dom är mina, dom där två. Mammas älskade barn.
…
-Jag lovar att berätta mer om Juniflickan, men inte nu. Snart, när orden hamnat mer på plats och så..
Till vidare; Ha en så himla fin Midsommar!
Lillafrun
Att berätta om När Lillan Kom Till Jorden.
Nu är du här. Vårt älskade lilla knyte. ”Lillevän” som din Storebror säger.
Fortfarande, så makalöst ofattbart och svårt att sätta ord på livet just nu. Men jag ska göra ett försök att berätta lite nu, för jag vill ha dessa dagboksrader sparade.
Mitt i allt Bäbissnusande, Första Natten Hemma och synen av Storebror tillsammans med Lillasyster och så vidare.. så börjar vi såhär; Att berätta om När Lillan Kom Till Jorden.
Det var i ljusa Juninatten, mellan måndag den 20e och tisdag den 21a Juni. Klockan var 03.30 ungefär. Jag vaknade och gick ett varv genom huset, det var så ljust och vackert där utanför. Jag la mig igen och läste om fullmånar, bäbisfödslar och sommarsolstånd. Kl.03.55 knackade det till, så att jag tydligt kände och tydligt hörde. Två knack, följt av ett litet vattenfall och en (äntligen!!) nu-är-det-på-riktigt-värk. Jag väckte M och sa Nu gick vattnet!! och nu kommer det gå fort. Det känner jag!. Varpå M liksom flög upp och rusade runt i hemmet som den yraste jag skådat. 03.56, en minut senare, hade vi lyckats ringa BB som, med infon att vi klockat förvärkar i flera kvällar, hälsat oss direkt Välkomna in!
I ett knyck var Litens farfar här och hämtade lillvän och hans Jag-ska-bli-storebror-packning.
Jag och mannen drar iväg, värkarna är täta och jag är otroligt fokuserad. Natten är så vacker och mil för mil tar vi oss norrut. M klockar värkar, kör koncentrerat, samtidigt som han strösslar sin fru med peppande ord. ”Du är grym”, säger han. Varpå jag peppar mig själv, mitt i det onda som jag så längtat efter (galenpanna!) med orden; Tack Detsamma. Och. Jag kan det här.
Precis som Sisten skulle ha sagt.
Vi är nästan framme, när vi blir fast i ett vägarbete. Värkarna blir tätare och tätare och vi kan inget annat göra än att stå i bilkön och vänta på att ljuset ska visa grönt och lotsen ska möta upp oss. Onödigt spännande…
Till slut, efter minutrar som som kändes som 6 evigheter, kan vi åka vidare.
Framme på BB regnar det ont, men jag behåller fortfarande samma lugn, som jag för allt i världen inte vet hur jag lyckades med. Jag var mitt uppe i något jag längtat, väntat och peppat inför. Helt enkelt så. Andades in genom näsan och pustade ut i vackra bokstaven M.
I ett knyck var vi inne på en sal, jag tar ilfort emot någon jag utbrister till mannen att jag längtat efter (lustgasen!!). Ber mannen ta ett foto och säger sedan ”nu räcker det!” lite bitskt och försvinner sedan in i min egen dimma.
I en dimma av smärta och längtan och snabba minutrar konstaterar barnmorskan häpet att ”Emmeli, du får krysta nu om du vill”. Det var det enda klartecknet jag behövde (min skräck var även denna gång att bli trasig från Ystad till Haparanda. Något jag slapp med S och något jag också hoppades slippa denna gång. Så var det något jag tänkt lyda så var det att vänta tills nu-får-du-krysta-ordern! Men Morskan sa orden i rättan tid, om man säger så…) ..Tackarr! , tänkte jag….För att sedan springa i mål tillsammans med Pyret, i ett knyck. Mannen och barnmorskorna hann inte riktigt med oss. För som en älskad Storm var hon plötsligt ute.
Det tog 20 minuter från att vi kom in på BB till att lilla Juniflickan var ute i Livet. 04.56 kom vi in, 05.16 låg hon på mitt bröst. Den vackraste lilla flicka jag skådat. Åh, vad bra det gick, Martin! utbrast jag, samtidigt som alla i rummet skrattade och höll med… Jahaa, det gjorde det verkligen!
En dubbel-kulle, en krystvärk som jag själv delade upp i två (kommer ihåg att jag tänkte; B (barnorskan som förlöste mig med S) skulle nog ha stoppat mig lite här, för att inte gå sönder… så jag pinade lite för att sedan fortsätta i samma värk. Heeelt magiskt att kunna ha den kroppskontrollen där och då!! Sorry Jante, du är kickad även vid denna förlossning…).
Så, där möttes vi.
-M, Juniflickan och Jag.
En ren och skär Drömförlossning.
Med dunder och brak, och ett förlopp på totalt 1 timme och 20 minuter från vattenfall till Juniflicka i famn. Så, kom hon till oss.
Kanyl och sånt där, det satte Morskan efter allt var över. Så komiskt på något vis… som vi väntat och längtat, och så var hon hos oss så snabbt att vi knappt hann blinka. Inte det minsta lilla sår lämnade hon efter sig hos sin mamma heller. Det är ju helt fantastiskt hur kroppen fungerar. Medan pappan satt och hud-mot-hud-myste med vår lilla flicka, så klev jag upp och duschade och gick på toaletteriet och så vidare. Som om inget hade hänt, liksom!?
Du är galen,
det var ord som mannen, samtidigt som han med lyckliga ögon skakade på huvudet, upprepade gång på gång. Och så fortfarande gör. Två dagar senare. Vi är småchockade. Och toklyckliga.
En helt salig Mamma. Och vår hårfagra lilla flicka, som kom precis i junidagarna av vilka jag och hennes pappa anade, och så gjort hela preggotet-tiden.
Och vid första ögonkastet, är hon så älskad. Så självklart, villkorslöst älskad.
Så det var berättelsen om När Lillan Kom Till Jorden. Som en Saga, som är sann. Än en gång. Som jag älskar mina vackra Barn. Storebror och Lillasyster.
– Och fantastiska NI; TACK! .. från djupet av våra hjärtan. Tack, för alla grattis och hjärteord. Här inne i Dagboken, på Instagram och på Fejjan. Det är så många totalt, att jag nog nöjer mig med att bara säga;
T a c k ! <3
Lillafrun
Pyret är här nu.
Det var Fullmåne och Sommarens Ljusaste och Vackraste Natt.
Jag vaknade kring 03.30 och något sa mig att ”Du behöver inte somna nu..”
Och tidigt, tidigt i morse. Så kom Pyret till oss, i en rasande fart.
Tisdag den 21 Juni. Klockan 05.16. 3490 gram tung och 52 centimeter lång.
Jag berättar mer sedan, bara det allra viktigaste nu;
-Juniflickan är här nu.
Och vi är redan så kära, i det där lilla, lilla bedårande vackra knytet. Hon med de sötaste kattungeljuden, det mörkt bruna håret och de lenaste kinderna och småhänderna.
Vi alla, hela Familjen, mår helt fantastiskt bra och känner oss så sagolikt lyckliga och tacksamma.
Liten har blivit Storebror. Och mannen har blivit Pappa, och jag Mamma. Till ännu en stjärna.
Orden tar slut här.
Nu kryper vi tillbaka till Bäbisbubblan.
Doftar, beskådar och bara, bara njuter.
Hörs snart igen!
/ Lillafrun
En omtumlande dag av oro.
Håhå, den här dagen blev ju knepig alltså.
Vi drog iväg i morse, hade cirkus en timme och 40 min att spela på i stan. Mannens finbil lämnades in för att gullas med en stund och under tiden drog vi och storhandlade. Sen in på stan för en snabb korv-med-bröd-lunch, ett paket-till-en-älskad-inköp och sedan snabbt hemåt igen. Liten hoppade av i Mäjadalen hos sin älskade Moster K och Kusinerna. Storan, alltså. Och så dom där älskade ungarna som jag alltid känt jag har som mina småsyskon. Jag och mannen susade vidare och landade alldeles vindblåsta i håret. Hos kära Morskan. Där togs alla möjliga prover och jag vägdes och så vidare. Allt såg finfint ut. Så skulle vi få lyssna till lilla hjärtat. Och det tuffade ju på, fast hjärtljuden var låga. Vi känner oss så vansinnigt trygga med vår Morska, för här tas inga risker. Hon skickade oss direkt till Specialistmödravården. I den stad vi just varit i, ett gäng mil norrut. Men det spelade Roland. Allt för Pyret. Så vi drog iväg, jag och mannen. Först slängde vi in varorna hemma, ryckte med oss Litens förberedda Jag-ska-bli-Storebror-packning och lämnade den hos Storan. Vi visste ju liksom inte vad som skulle hända.
Är det något på tok? Håller ungen på att kolavippa?
Jag var livrädd och mannen körde fort.
Så hamnade vi, för F J Ä R D E gången på BB denna preggotet. Den här gången inte för ett ultraljud, utan för ett CTG. Och med ens, efter några minuter, blev vi lugnade. Bäbisen hade vaknat i magen, blivit väckt. Och lillhjärtat jobbade ju på hur bra som helst. Puh.
Så efter en timme av kikande på vacker hjärtekurva, vandrade jag och mannen hand i hand ut från BB. I lilla shoppen vid entrén shoppade vi en första nalle till lilla syskonet. Så mjuk och som ännu ett tecken på hur mycket vi längtar. Från samma serie på gosedjur som Liten har sin kanin Håkan, ni vet.
Vi drog en liten sväng till på stan också. Så komiskt, för jag tyckte det var lite synd att vi under förmiddagens tur inte hade hunnit in på Den Där Barnklädesbutiken och kikat rean. Nu hann vi det, och blivande Storebror fick sig en hel del fint.
Så åkte vi hemåt, kände att Nu kan vi den här vägen.
Hämtade en älskad Liten som haft det hur bra som helst. Och kramade om Världens Bästa Storan som alltid ställer upp. <3
Ikväll har vi pustat ut. Haft M´s Norge-Morfar och hans A och Litens Farmor på kaffesörplande. Och till sist har vi avslutat kvällen, bara vi Lilla Familjen. Med ännu en vacker kvällspromenad, bland blommande ängar och juniljus.
En omtumlande dag av oro, som ju ändå slutade väldigt fint. Livet alltså.
Lillafrun
Senaste kommentarer