Vi började vår dag sådär, jag och Minimannen;

Bakade hallonkaka, alltså.

Låter ju supermysigt, visst? Fast vi hade verkligen skitbråttom så vi var faktiskt inget dreamteam idag. Jag ville att det skulle gå fort och att kakan skulle in i ugnen så snabbt som möjligt. Eftersom vi väntade fikafrämmande typnärsomhelst. Men så hade jag ju en liten vän som så gärna ville vara med, såklartNär vi till slut hade fått klart smeten, då var receptet lite för litet för den form jag valt, så då var det bara att börja om. Å hoppsan, där hann inte morsan med och hela bakpulverburken for visst i den nya smeten… shit happens. Bara att börja om, (IGEN). Sno ihop ny sats, med en drös nya hjälpande händer. Mitt i allt, när jag kände mig tokstressad inombords men höll någorlunda lugn mot den lille. Ja, då sket jag i stresskänslan. Det är ju det där jag älskar och som är livet; baka hallonkaka med min tvååring. Jag brukar ju vanligtvis alltid känna så, men i morse blev jag stressad istället. Det måste man få bli nån gång också, tänker jag. Tur jag tog mitt förnuft till fånga där mitt i. Och precis när kakan var klar, så rullade govännerna in på gården. 

Så då fick vi mysigt besök, Minimannen bjöd på låtsaskaffe inne på sitt rum och på riktigt kaffe i stora köket. Och så var han såklart stolt över hallonkakan han bakat. Fina pojken. Och den blev faktiskt precis hur god som helst.

Sen har vi haft torsdag med fixande av allt möjligt.

Jag tror jag hållit på totalt i tre timmar bara med att få bort alla klamrar som äääälskade mannen satt fast vårt jädra kökssoffetyg med. Sofftyget jag älskar och helt sonika vill ha kvar, inte bara sätta över med något annat, som mannen trodde var min tanke. Så klamrarna satt med, pjta, låt säga; 3 millimeters avstånd. MAX! Helsicke vad jag muttrat över det idag. Mest för mig själv, M har inte hört mig utan donat med annat. Tur det.

På bilden är ett parti där rara klamrarna satt glest..

Nåväl.
Sofftyget är tvättat och som nytt igen, ska bara torkas och på soffan på nytt. Denna gång tänker jag klamra.

Och kvällen? Efter middagsfix var pojkarna över till Farmor och Farfar och bjöd på lite hallonkaka. Lillasyster sov och jag passade på att gå ut och hämta in lite färska blommor. Sen var kvällen tänkt att innehålla en date, klockan 21 tillsammans med den skäggige. Sovande barn, nystädat hem. Helst ett träningspass tränat också.

 Verkligheten?

Klockan är typ 22 nu. Daten ströks för längesedan. Barnen badades, klockan drog iväg, det blev en trög nattning av en älskad som inte ville komma till ro. Nu är hela städningen kvar, det är kolsvart ute och något träningspass tänker jag inte träna mitt i natten. Där går gränsen, liksom. Men barnen sover nu gott, i renbäddade sängar. Den ena betydligt mer lättsövd än det andra. Båda så oöndligt älskade. Och nu, äntligen, sovande och med orden mamma och pappa älskar er, i sina små hjärtan.

 Ibland blir det ju bara inte som man tänkt sig. Men är det inte lite det som är charmen, tänker jag? Livet, liksom. Allt som gått i stöpet är ju världsliga ting, menar jag.

Det kan bli bra ändå. Huvudsaken är att småttingarna har det hur bra som helst. Det är det som är det viktigaste. Jag och mannen dejtar ju nu, pratar om livet och hjälps åt med städningen. Det sista, ovanligt men väldigt mysigt. Vi tar den där finsoffandaten, en annan dag. En annan dag, igen. 

Hoppas att ni har en god kväll, alla ni.

Lillafrun