05092016-IMG_6056Efter frukost gav vi oss ut för att göra något vi längtat efter.

Plocka äpplen från vårt eget äppelträd.05092016-IMG_6054

Finaste pojkarna på jorden.
Som det känns lyxigt, alltså. Att vi får ha så mycket tillsammanstid, hela familjen. Nu när jag är HemmaMamma, så känns det mindre påtagligt när mannen reser iväg på sina uppdrag. Jag menar. Då, när han kommer hem, och är jättehemma i flera, flera dagar på raken. Då är ju också alltid jag, och barnen, hemma. Så vi hinner ses och mysa massor. Känns så värdefullt. En livets Lyx. 05092016-IMG_6057Och det där vi pysslade med igår, är sånt som jag bara älskar. Ett så mysigt familjeprojekt. Alla hjälpte till, på sitt lilla vis…

05092016-IMG_6059

05092016-IMG_6082Lilla Juniflickan hjälpte alltså också till, på sitt vis.

Elva veckor gammal idag och helt och hållet underbar. Lyckan som sprider sig i kroppen när hon ler mot en, med det där lilla tandlösa leendet och dom glittranden ögonen. Att pussa dom där persikolena kinderna. Hålla lilla handen i min. Höra hennes andetag. Se hur hon blir alldeles glad när hon ser sin Storebror. Bli gråtig av att han, världens finaste pojke, säger jag ääälskar diig, Juni! x antal gånger om dagen.

Åh. 

05092016-IMG_6067Och där; en mamma som konstaterade att hennes kropp mådde bättre än dagen innan. Precis hur skönt som helst.

05092016-IMG_6080

Sen kokades det äppelmos, lingonsylt och gjordes småpaket av persilja som frystes in. Det är höstskörd nu. Frysarna fylls. Det saftas och syltas och plockas bär och svamp. Och man känner sig så rik att det inte är klokt.

Men vad jag känner mig mest rik utav, är det här;

05092016-IMG_6085

Ni förstår precis vad jag menar, det är jag alldeles säker på.

Det blev eftermiddag och två småkusiner kom hit till gården och lekte med morbror M och liten Minimankusin. Mamman, det vill säga Storan, och jag. Vi gav oss ut på en sån där tur jag tycker så mycket om. Bara hon och jag, i skogen, småflåsandes upp för backar, med svampletarögon. Vi hamnade på hög topp, så vacker att man nästan tappade andan lite. Där satt vi, skalade varsin mandarin, pratade lite livet och såg ut över vad som var så vackert där med glittrande vatten i kring. Vår lilla by.

Jag hade dopat mig med vad jag typ aldrig tar (alvedon), och som verkligen hjälpte och gjorde att jag kände mig skitpigg. Tänkte att jag nog skulle få sota för det senare, men så blev inte fallet. Väldigt tacksamt.

Och den där grejen att efter några timmar borta, återigen få rulla in på gården, den där makalöst vackra hösteftermiddagen. Med lagårdsdörrar öppna, en drös ungar som sprang och lekte, Drömdörren på glänt i till huset och solen mjuk och som det vackraste glitter över hela alltet. Dessutom med en massa kantareller med hem. Faktiskt rätt och slätt hur fint som helst.

En sån där dag som åkte rakt in i hjärteasken. Vackra September.

Lillafrun