03092016-IMG_6004Nästa år bara ska jag så egna luktärtor. Jag kanske har sagt det 25 gånger senaste dagarna. Minst. Jag hoppas dom ska tycka om den där varma, soliga väggen vid gula Gårdshuset. Jag tror det kan bli fint där. Det är Storan som kommer med dom till mig nu. Och hon kommer inte bara med Luktärtor. Utan med det där jag uppskattar så. Syskonkärlek. Till sin Lillasyster. 

Onsdag!

Jag kände mig lite som Ior i morse. För det första rätt trött efter en ovanlig natt. Lillvännen S drömde en massa och kom sedan över till våran säng och snodde runt som en propeller vilket gjort att sömnen inte varit på topp. Jag låg lite på aga för att vaka så inte Lillan skulle få sig en Storebrorsfot i huvudet eller så. S brukar inte sno runt på det där viset, om han dyker upp hos oss. Han bearbetade väl något, tänker jag. Jag är i alla fall tokkänslig på dålig sömn…. så jag har fått vad jag skulle klara av tänker jag… det vill säga barn som tycker om att sova. Annars skulle nog deras morsa vara ett monster. Ett gråtande sådant. Ja, eller också skulle man klara det också…

I alla fall.

För det andra, så pussade jag mannen hejdå här på morgonen. Nu drar hans uppdragshöst igång på riktigt liksom. Med dom där långt- borta-uppdragen, menar jag. Efter månader tillsammans, så känns det så vansinnigt konstigt att börja med den sortens liv, igen. Men det ingår ju. Det vet jag ju. Och vi trivs ju egentligen med det också. För det har verkligen sina fördelar. Fast just i morse hade jag glömt, ja precis varendaste en. Typ.

Det låter ju inte klokt, ”nu har dom varit hemma tillsammans i månader, haft hur mycket tid som helst och världens absolut lyxigaste sommar.. och så har hon maaage att vara deppläpp dag ett på första långa uppdragssvängen!?”… 

Ja. Lite så kan man ju tänka och tycka. Så det känns som att jag borde hålla snattran, liksom..

Hösten innehåller alltid mest uppdrag för M. Såna där långt borta. När han först är ute på vägen och kör Rymdskepp i miljoner mil (det vill säga; jag är en orolig fru att något ska hända honom). Bor borta på hotell i en triljon nätter och inte kommer hem och kryper ner bredvid mig om kvällen. Och så vidare.

Men, han kommer ju hem. Och då finns han där. Tusen gånger om. För han är min finaste M. Alltid varit och kommer alltid att vara.

Det är bara mitt känsliga jag som i förändringens skede tycker det är som jobbigast. Jag vet ju att, bara tåget är igång, så är det charmigt det också. Förresten, så vet jag inte alls den här gången. För det är ju alldeles nytt för mig det här. Att vara HemmaMamma. Med S så var jag ju hemma i ett halvår, ni vet. Sen flätades högskolestudier samman med mammalivet. Nu ska jag bara få pyssla med det här lagliga som känns alldeles olagligt mysigt.

Bara jag vet att mannen är på plats, resan gått bra, så ska jag nog börja må gott i det här också.
Det är bara att titta på den där lilla leende bäbisflickan eller tokroliga tvååringen. Så blir allt bra.

03092016-IMG_6001Ser ni?
I bakgrunden av den där vackerbuketten? Mina två stjärnor. Mina skatter.

Efter att ha lämnat förskoletaggad pojke, matat och sövt liten flicka, bäddat några sängar och dundrat in lite tvätt i tvättmaskinen och så vidare. Då kom Storan. Vi drog ut på gräsmattan, i stora stormen. Med Lillan sovandes i vagnen bredvid, testades ett nytt passupplägg tillsammans, som slutade med hundratals utfallshopp, en massa kettlebellsvingar plus en herrans massa axelpressar, armhävningar, rygglyft och vinglande plankor. Inte klokt vad jobbigt det var. Men himla trevligt och kul mitt i allt. Och det bästa; efter träning och prat med S, så kände jag mig så mycket bättre till mods. Jag säger ju det; Hon är min alltiallo. Storasyster, Lill-mamma, Bästa kompis. Och faktiskt till och med kollega, när jag pysslar med sånt. Inte klokt, egentligen. Så värdefullt. 

Några onsdagstankar från en mamma, som snart ska ta lilla bäbisen i syskonvagnen för att hämta hem en älskad Storebror från förskolan.

Ta hand om er, ni också! 

Lillafrun