Det har varit på samma vis efter båda mina förlossningar av mina stjärnor.
Först, vill jag bara åka hem från BB och gå i bäbisbubblaide. Första dagarna, ja första veckan, i princip bos det i sovrummet. Försöker ta in vad i hela friden det var som hände, njuter så det står ut genom öronen på en och lär känna det nya lilla livet. Särskilt mycket av den där vad-var-det-som-hände-känslan, den här gången, med Juni. När vi liksom var på BB i 20 minuter och sedan var världens vackraste flicka hos oss. Helt galet.
Så, då vill jag bara vara. I vårt egna hem. Bland sköna fluffiga täcken, kuddar, våtservetter och så den där mjölkdoftande bäbisen som bara äter och sover. Tillsammans med min egna lilla familj.
Så småningom tittar vi ut från det där idet, lite i taget. I vår takt. Och nu, efter tolv veckor. Då är jag i det där läget att allt börjar kännas lite ”som vanligt” igen. På ett skönt sätt, alltså. Det rullar på, liksom. Vi känner lilla bäbisen så bra, nya familjekonstellationen är lika självklar som att vi andas, liksom.
Så fantastiskt uppskattat och inget, inget vi (jag och M, menar jag) innan tagit för givet.
Älskar, älskar, älskar att vara hemma och syta, pyssla och greja och känner mig precis hur nöjd som helst med det här HemmaMamma-livet. Räcker alldeles ypperligt med en liten sväng till lagomstor stad, en handling på lill-ica, en löptur. Eller en varm, lugn, dusch. Så tycker jag att jag är så ohyggligt tankad med ego-tid att jag nästan inte vet vart jag ska ta vägen.
Och ibland, titt som tätt. Så vill jag bara helt och fullt krypa tillbaka till den där bubblan igen. Och stanna där en stund och inte göra nånting annat…
Än att snusa bäbis. Och bara vara-vara. 
Precis som jag och Juniflickan gjorde igår morse.
När vi kramat Storebror hejdå på Förskolan och han var taggad för lek och bus. Då var vi istället mysa-i-storsängen-sugna och kröp ner där. Tätt, tätt. Och somnade tillsammans. Världens skönaste och mysigaste stund.
Sen gjorde vi dag av den där morgonen.
Kammade till ruffsiga frillorna och mötte upp en moster som kom på besök. Vi (syrran och jag, alltså) åt lunch tillsammans, innan vi sedan traskade vackerhöstig långrunda med Lillan i syskonvagnen. Hamnade vid målet; Storebror. Som sedan satt toknöjt bredvid sin lillasyster hem till gården. Väl hemma tvärpackades det, pryttlar och vagn och ungar. Och så drog vi iväg på loppis och jag hittade en hela massa fina saker. Gladeligen drog vi sedan vidare, hem till mormor och morfar. För ett sånt där stänksvettigt träningspass på pappsens gammcykel, god middag och en stunds mysig kväll innan jag till sist packade in mina barn och alla pryttlar i bilen igen och åkte hemåt.
”Mamma? Du är min bästa vän. Du är Flickan”
Så sa han där i baksätet. Och gjorde att hans mammas hjärta smälte. Helt och hållet.
Jag körde i (typ) snigelfart, alldeles på helspänn över att behöva vara med om vad jag och hennes M var med om för fyra år sedan (krocka med en älg men tack och lov ha änglavakt). Vi somnade sedan, alla tre i Storsängen. Jag, med ett barn om varsin sida om mig. Inget kan göra att jag känner mig rikare, än just det. <3
Senaste kommentarer