Vi vaknade till frost i morse.
Så himla vackert. Och friskt. Och fasligt mysigt att inte ha bråttom precis nånstans, nån av oss. Vi åt frukost i lugn och ro, hela familjen. Inne, i värmen. Bland tända ljusen.
Sen såg det ut såhär;
Den småförkylde Minimannen slog sig ner i vad han kallar för hans fotölj. Är man krasslig kan det vara himla mysigt och lagomjobbigt sånt där; bli serverad mandariner i hjärteskål, se på favoritprogram och bara ta det lugnt. Åh som jag älskar att pyssla om honom. Du älskar mig. Du är min prinsessa, säger han till mig.
Alltså..
…
Och medan Lillan sov och Minimannen spanade Katten i Hatten eller vad det nu var, satt päronen som två nördar;
Pysslade med viktigheter. Eller, den ene (mannen) med viktigare saker än den andre (jag, alltså). Det såg bara så himla roligt ut, varsin dator och varsin kaffekopp.
Sen drog jag och Lillan ut på motionsrunda. Höstpremiär för det här;
Ullstrumpor!
Frisk luft i lungorna och kilometrar i benen. En handling på hemväg och sen hemåt. För att möta upp min hjälpande hand…
Älsklingspojken som älskar att vara med morsan i köket. Idag bakade vi limpor! 
HÄR finns receptet om du vill baka samma lika.
…
Medan båda barnen sov efter lunchen, passade jag på att öppna paketet jag skickat efter. Fullt av fina pyttekläder. Här är en del;
Alltså jag smäller av. 
Vi åt middag, pärlade pärlplattor, snusade bäbis och vips var det kväll.
Nu har jag precis sjunkit ner i Finsoffan. Nattade lilla frågvise underbaringen tidigare ikväll. Han som är två och ett halvt år och så mycket människa i liten kropp och så upp över öronen älskad att det inte är klokt. Klev sedan upp och gjorde sista rycket för dagen… lite tvättvikning. För imorn tänker jag låtsas att tvättkorgen är helt tom. Så det så! 
Doftljuset jag fick i present igår, doftar såå gott!
Och plötsligt- Tjugofemte året här i livet. Snart pasé. Det har varit ett fint år. Jag känner mig så tacksam. Vårat första år som Gårdsägare till vår alldeles egna Drömgård. Första musikfrökenåret. Litens första förskoleår. Mycket nytt. Och mestadels var jag preggo. Det är vad jag tänker på mest när jag tänker tillbaka på mitt tjugofemte år. Liten skulle bli Storebror.
Ännu en så fantastisk graviditet. All väntan, längtan. Som avslutades med den där förlossningen som var helt magisk. Snabb, men med sån kontroll mitt i allt. Och ut kom den underbaraste lilla flickan. Våran Lillan. Pusselbiten som gjorde vår familj komplett. Minimannen blev Storebror och jag och mannen, föräldrar till ännu en stjärna. Så stort.
Jag bara älskar att vara mamma till mina två. Och att få dela dessa två, med han jag beundrar så ord inte finns. Det, är en ynnest och något jag är tacksam för, precis varje dag.
Jag ber och önskar många, många år till, tillsammans med dom där tre. Det finns liksom inget bättre.
Senaste kommentarer