Mm, viiiilken krispig måndag, va? 

Nja.

-Så maaaaj gadd, vad jag njöt i morse när vi vaknade till det där;

Ännu en grå dag. Det var alldeles mörkt. Dessutom pissregn. Och en trötthet i luften som inte hette duga.

..Och då bara få mysa en stund till under duntäckena. Sedan masa sig upp, i sirapssegt tempo. Dra igång en kaffebryggare, gosa med pyjamasbäbis och servera en Storebror vad han nu önskade till frukost. Inga måsten. Inget åka iväg. Ingen tid att passa. Bara kunna skrota hemma med dom gulligaste människorna jag känner.

Himmelrike!

Vi tog mysig inneförmiddag.  ”Pecis som pysselskoogen! ”, sa Minimannen nöjt där vi drog igång och pysslade.

Pysselskogen, är ett av hans favoprogram, för den som undrar. Och att pyssla är helt klart en favo, överhuvudtaget. Om det så handlar om att baka, vara med och laga mat, klippa miljoner småbitar av ett papper. Eller att måla. 

Minimannen är som en gubbskrattande liten farbror i en tvåårings kropp. Jag älskar att vara med honom. Såklart. Han är ju min. Förutom när han stegar in i sin treårstrots, alltså. Då vill jag bara checka ut, typ. Och så Lillan, då. Bara hon får sin mat och sömn, så bara är hon. Precis hur soft som helst.

Jag kan tro att det absolut kan komma att bli jobbigare att vara HemmaMamma än vad det är nu. Lilla coola Juniflickan som är så nöjd, gör liksom att jag kan fortsätta ösa Bjossan med massa uppmärksamhet och mammatid, vilket gör att han inte behöver bli avis eller så. Och nu har han ju förresten vant sig helt och hållet vid att vara Storebror. Det blev precis som vi trodde, en väldigt smidig övergång för honom, från att bara vara han, till att plötsligt ha en Lillasyster… eftersom vi kunde vara hemma hela sommaren, både jag och M.

Jag fick måla, jag med.

Och det är aldrig en gång som jag sitter så där med målarfärg, utan att tänka. På Morfar. Min Morfar. Han jag som liten lovade dyrt och heligt att jag skulle ta hand om, tills hans kropp bestämde att han skulle vandra vidare. Då, som liten flicka, gjorde jag allt jag kunde – för lilla Morfar som jag älskade och fortfarande älskar så. Kommer ihåg en utav hans sista jular, när han verkligen inte kunde ta sig till sängen från sin rullstol. Och lilla Mormor, nästan lika gammal som Morfar, var så slut att hon inte kunde hjälpa honom… trots att Mormor var en riktig starking med coola muskler på armarna. Mormor ringde då till den där lilla flickan, och bad om hjälp. Jag, hade ju varit med hemsamariterna varenda sommarlovsmorgon. Och sett, precis hur dom gjorde. Lilla Morfar, alltså. Den mysigaste. I vars knä jag fick sitta i långa stunder. Höra kärleksorden med liten melodi; Lillan är ett skrääp. Ungefär detsamma som att säga, Emmeli, jag älskar Dig. Där var jag med honom, åt bitar av rökta köttet han karvade, eller äppelbitarna han gav mig. En och en. Medan mormor stod i köket och kluttade i klimpsmet i köttsoppan.

Barndomsminnen. Dyrbart.

Åh. Vart var vi?

…måndagmorgon, ja. Pyssel med regnet smattrande mot rutorna. Det gick från målande till degande.

.. Lillan sov ute på bron. Och plötsligt rullade någon efterlängtad in på gården.

Heeej pappa! … hela gänget var vi så glada över att se honom. Familjen komplett igen. Kan ju liksom inte bli bättre.

Sallykatten glad, hon också. Hon som hade en svår förstatid i livet, som var nära att inte överleva. Men som gjorde det, i alla fall. Pigg och kry, bara med den där lilla framtassen som inte ser ut som de flesta andras. Men vad gör det? Vi älskar henne oavsett. <3 

Efter lunch packade vi ner kidsen i syskonvagnen och drog ner på byn. Lyssnade till gulligaste FN-samlingen med barnens kusiner och de sötaste av sångtexter. Inte bara söta. Väldigt viktiga, framförallt. Hjälp vår värld, att bli en bättre plats.. 

Sen gick vi vidare därifrån. Storebror somnade bredvid den sovande Lillasystern och föräldrarna gick en långpromenad i regnet. Vi hade helt sonika hur mycket som helst att prata i kapp efter så många dagar ifrån. Landade sedan hemma på gården. Tokblöta, men glada. Och så tacksamma, över att ha allt vi har;

Varandra. Gullbarnen. Att få vara friska. Ha vår egna lilla, okej ganska stora, gård. Dessutom också en massa människor vi älskar och som älskar oss, runtomkring oss. Både på nära och långväga håll.

 Pysselskog, FN-dag och en Stillad längtan, efter våran M. Och nu kväll och måndagmiddag med hela familjen samlad kring köksbordet. Vi slår till med hemmapizza med extramycket mozarella och salami på.

En måndag mitt i livet. Önskar inget mer.

Må så gott, alla ni.

Lillafrun