Precis;

här hemma har vi nu haft, och har, Julens ”sista ryck”, på något vis. I morse kom pappan hem från ett bortadygn och efter sånt där obligatoriskt i-hallen-kramande, tog vi sedan och drog igång ett städrace, hela familjen. Gjorde hemmet fint och lät precis varendaste julpinal vara kvar. För än är den inte slut. Vi njuter lite till har vi bestämt. För det är så mysigt och fint och allt det där. Men jag vet. Hur jag är. Snart ryker den. Poff! Men inte, inte än.

Efter att ha städat hem gav vi oss iväg på långtur med syskonvagnen. Sen väntade matlagning och efterrättsfix och dukning och allt sånt där mysigt. Inför att MammaMormor, PappaMorfar, Moster M, Lillis och Lillsvågge och dom två sistnämndas gullehund Kasper, skulle komma till oss. För en kväll att njuta av Julens sista suck. Julvågen som snart dynat ut, men som ännu är mjuk i kanten och ger varma (och tokmätta!) magar och kärlek i hjärtat av alla gemytliga stunder med familjemedlemmar härs och tvärs, som man kanske inte hinner träffa så mycket i vanliga fall. Det är jul. Att få vara tillsammans lite extraextra.

Här kommer ett litet bildregn från kvällen, som var så himla mysig. Bilder med allt från förberedelser, Farmormenyn för kvällen (risotto till varmrätt och toscapäron med vaniljglass till efterrätt). Några glimtar från Salen i juleskud, någon glimt från hallen och några från köket, såklart. Ja, här kommer det där regnet!

Natti!

Lillafrun