Jo, jo.
Det blev ju fredag av det här också! Mycket riktigt gjorde städningen susen. Hemmet doftar linoljesåpa och ajax i en salig blandning, golven är skurade, tvättkorgen är tom och var sak har hamnat på sin plats. Vi firade det hela med att i eftermiddag göra det där med picknick. Fast på riktigt, liksom.
Det är så mysigt. Hur något så litet, kan bli så stort. I ett barns värld. Faktum är, att jag som vuxen, är precis likadan. Det stora i det lilla. Sånt är mer än fint. Det var ju ett äventyr bara att ordna mellisbrickan och sen gå genom hela Gårdshusets alla rum för att hitta Den Riktiga Picknickfilten.
Vi hade ju lärt oss vart det fanns lä sedan morgonens bravader, om man säger så. Så vi drog helt enkelt dit. Vi höll nästan på att blåsa bort av dom stackars metrarna ute på gården. Melliset höll på att dra sin kos. Men några sekunder senare var vi ju framme. I skönt lä och med lite solsken som värmde, till och med.
Storebror körde bullfika ännu en gång denna vecka- är det påsklov så är det, liksom. Häromdagen blev det både vaniljbullar och kanelbullar och S ville ha en av varje. Såkart han fick. Mitt nya begär är dom där majskakorna. Med mycket smör och ost på. Juni rånar, som ni ser…
Så, där satt vi. Vid baksidan av huset. Bredvid den där rymmaren till studsmatta.
Storebror och jag sjöng för lilla flickan. Ja må hon leva, ja må hon leva….”ett fyrfaldigt leve för Juni som fyller tio månader…hurra, hurra, hurra, hurrraa!”. Och hon log sådär rart som är så mycket Juni det bara kan bli.
S älskar att leka födelsedag. Skulle det stämma med år, antalet morgnar jag blir väckt med födelsedagssång. Då skulle jag nog vara i alla fall 100 år nu.
Någon som har dille på att försöka lära sig knyta, hade heaven där bland alla rep. Och titta väderomslagen. Från sol, till;
Mulet och snart, snart regn. Men det drog också lika fort och vi lekte Brandmän för fullt.
Ja. Ni förstår ju. Det var succé det där. Picknick, på riktigt. Minimannen utbrast att han tyckte det var så trrevligt! . Sen kunde vi inte låta bli, utan tjuvhoppade lite på den där studsmattan. Försiktigt, försiktigt. Juniflickan kiknade av bebbebubbligt skratt.
…
Och nu är det fredagkväll.
En extrabra sådan. Det var inte meningen att mannen skulle hinna hem ikväll. Han har uppdragslördag. Men, nu hann han hem i alla fall. Vi har inte träffat honom sedan i onsdags, så vi längtar såklart. Väntar hem honom vilken minut som helst. Ugnrostade potatisklyftor, hemma-hamburgare på surdegsbröd och massa goda tillbehör väntar. Guacamolen har inte smygmycket med vitlök i sig, så frågan är hur det går med den där hej-och-välkommen-hem-pussen? Bara fint, tror jag.
Ha en så himla fin fredagkväll nu, alla ni. Tack för att ni kikar in här. <3
Senaste kommentarer