Den där dagen började tiiidigt. Hemma på älskade Drömgården. Sista avprickningarna på långa listan. En vällingslurp mitt på köksgolvet. En sista minimorot som rycktes ur jorden. En morsa som laddade upp med morgongympa. Och sen gav vi oss iväg. Mega-mega-mega-peppade!

Plötsligt visar bilen en utetemperatur på MINUS 35 grader…. det vill säga; den blåser inte ett dugg sval och skön luft, utan precis tvärtom. Här tror man att man ska vara lite räddad av att köpa en alldeles sprojlans ny bil, men icke! Och det är väl typiskt också, att något ska hända, när man ska iväg på långtur. I alla fall. Tapperheten fick visa sig hos oss alla och vi försökte hålla humöret uppe i stekhettan. Ungarna gjorde det så bra, med rödrosiga kinder och varma ryggar. Det är resor som dom här, man minns! försökte den ene…

Att ha fikapaus på en verkstad mitt i Ingenstans, ptjaaa.. det funkade ju också fint!

Så åkte vi vidare.. med lite, lite känslan att baah, vi kommer aldrig hinna fram i tid!

Plötsligt fungerade både AC och vi hade också kommit många, många mil på väg. Vi passerade sommarvackra Huvudstaden och Storebror tyckte att det var coolt att äntligen få se det där himla Stockholm som han ju både åkt igenom, varit i och så vidare, tidigare. Men nu liksom förstår på ett annat sätt. Storstadsmostrarnas hemstad, liksom.

Och efter en herrans massa mil, var vi framme vid Nynäshamn och älskade Färjan. 

Småttingarna hoppade i pyjamas och på värsta skummis-vis blandades god brygd nedanför bilen… med kockum-tratten och allt…

Hon som senaste tiden kunnat grymta bara vi åkt lilla biten till Mormor och Morfar, hade varit såå duktig hela dagen, trots jättevarmt många av milen. Och hennes Storebror är sedan gammalt ett åka-bil-proffs så han var vi aldrig orolig över.

S är såklart ännu mer medveten nu och det var mer än spännande att åka stora båten. ”Det kallas för Färja!”… 

I svarta natten kom vi fram…

Och nu är vi här!

Så fantastiskt härligt. Juniflickan var ju bara fyra veckor när vi var här förra sommaren. Nu är det spring i små ben, busiga leenden och full fart på två darlingar. Det ska bli så himla mysigt, det här. Sommarsemester, alla tillsammans, på vackraste ön vi vet. Vilken lycka att vara här igen. Tionde gången för mig… den allra första, som en tok-nykär flicka, tillsammans med Livets Dröm. Nu? En drös år senare.. så lycklig, tillsammans med den vackraste människan jag vet och våra två älskade. Min alldeles egna Storlilla Familj. Och jag är mer kär än någonsin. Livet, alltså. <3

Ha det så gott tills vi hörs igen!

Lillafrun