Å, ni vet ju hur vi är vid det här laget;

Träning för oss ingår liksom lika naturligt i livet, som att vi handlar mat varje vecka. Våra kids är med andra ord vana att deras päron hoppar, lyfter och kutar som galningar. Ibland sover dom och är inte medvetna alls. Ibland är dom vakna en stund, som i början av en springtur. Och ibland är dom med, precis mitt i träningspasset. Vi tränar året om. Och ibland tvärvilar vi, såklart. En hel vecka eller så. Och då är det döskönt, och sen är det peppigt att börja igen och så känner man att man saknat vad som varit borta ett under en vecka.

Jag har tränat igenom båda mina graviditeter, till dagen innan vi åkt in på BB. En ren ynnest att få må så bra, att kunna liksom. För nä, det är inte självklart alls. Sen är det heller inte självklart att man ska orka driva sig själv över tröskeln, men jag/vi vet hur gott det gör mig/oss så det är drivkraft nog. Det underlättar också enormt att ha en andra halva som tänker likadant. Och jag är hundra procent säker att det är (bland annat) tack vare träningen som jag kan vara den Bästa Versionen Av EmmeliMamman. Att vara stark och kunna bära och lyfta utan att få ont. Skotta snö eller bygga ställning kring huset. Att bunkra med endorfinduschar som tankar både glad-het och tålamod. Och så älskar ungarna att jag kan lyfta upp dom båda samtidigt, och busa och leka tills vi är svettiga alla tre.

I morse var det så roligt. Jag och M har alltid ett utav våra träningspass här på Gotland, uppe på berget. Där vi kör ett pass á la Hockeyträningsstyle med M som ”tränare”. Backintervaller. Uppför klinten. Rent och skärt dö-jobbigt. För första gången hade vi två (vakna) kids med oss också. Och oj som vi kutade. Juniflickan stod som en liten Boss längst upp, medan Jag och M turades om att springa nerför och direkt uppför backen.Och Minimannen var med typ varje gång, så han sprang nästan dubbelt. Helt galet. Såklart hade han redigt med försprång när han kände för det, men han var snabb som bara den. ”Helt galet snabb!” tyckte han själv att han var!
En drös gånger hade jag och M honom också som extravikt. Oj sån mjölksyra. Absolut kräkjobbigt. Men aldrig någonsin så mycket skratt och roligkänsla under ett intervallpass!

Love you familjen! Och high five, vilket träningspass!

Att träna med kids! Kan ibland vara småtrixigt, såklart. Men det är himla roligt om man liksom är beredd att kliva ur boxen då och då. Som att slänga på sig en extravikt uppför branten fastän man egentligen håller på att ramla ihop av puls-topp. Man klarar alltid mer än man tror….

Så, så startade vi vår Gotlandslördag. Alldeles förträffigt, enligt oss. Och nu ska jag och tre andra småbarnspäron äta smågodis och känna oss skitbusiga för att snarkande barnen inte har en aning om vad vi pysslar med.

Önskar er en skön helg, alla ni!

Lillafrun