IMG_5467
Det var ju bara en alldeles vanlig sommarlördag.

Visserligen den allra, allra sista på hela vår sommarsemester och vi ville därför bara njuta allt vi kunde. Mamman hade till morgonen varit ute på en så skön morgonrunda. Låtit benen vila från löpning och istället gått. Jag njöt utav den stunden så. Och av att komma hem därefter, till gullemänniskorna. Tillsammanstid, det dyrbaraste och bästa som finns.IMG_5460Peppen var total…

IMG_5469…över den där färgen som äntligen kommit och låg där i kartongen och väntade.

IMG_5479Vi gick in på lon allihopa.

IMG_5477Och blandade och vispade.

IMG_5481Barnen lekte.

IMG_5483

Pappan målade.

IMG_5485Och mamman var lite överallt. Försökte hålla ordning på flocken, så att säga.

IMG_5491

Det var också pepp över dom där röda vinbären som nu bara dignar från bärbuskarna.

Sedan. Någon timme senare. Kändes det som om vi mötte en utav livets allra största motvindar…och som om hela livet välte omkull.

Som ni vet delar jag med mig av mycket här inne i dagboken. Men inte allt. Det kan handla om lycka. Det kan handla om sorg. Ibland passar det bara inte, oavsett om det handlar om det ena eller andra. Men jag brukar alltid hinta. Bara för att ni ska veta. Att mitt liv inte är något maskineri. Att jag möter både med- och motvind, jag också. Just nu känns precis allting upp och ner. Förutom att jag ser att fötterna står på jorden. Att jag håller någon jag älskar så, hårt i handen. Att barnen virvlar runt och är lyckliga. Och att familjen finns där. Så nära, så nära.

Livet, alltså.

..Ibland hänger man inte med. Ett endaste dugg. Ibland händer saker man bara inte kan påverka. Som från ena sekunden till den andra. Att vi kom hem från god och lycklig Gotlandstur ena dagen.. och att det sedan, några dagar senare, känns som om vi varit i en tvättmaskin på alldeles för höga grader och centrifugerats alldeles för många varv. Och det kan kännas precis hur jobbigt som helst. Och det får kännas så. Och vara så. När Livet bara välter omkull för ett slag. Det är det, som är livet. Det också. 

 

Vi hörs snart igen.

Och ni; Ni behöver inte fråga. Inte undra. Det blir inte bättre av det. Och det är inget ni mår bättre av att veta heller. Jag behöver bara skriva. Tala om. Att allt bara inte är som vanligt just nu. Jag skulle känna mig mer än oärlig att låtsas något annat. Det är inte jag. Liksom.

Ta hand om er, ni med.

Lillafrun

G-VMBJT57ZE4