Juldagen.
Med Julotta så vacker att klockorna stannar. Svärfar som tänt marschaller i massor kring kyrkan och en massa levande ljus i kyrkan. Gulliga kyrkokören som sjöng så fint. Dom juliga psalmerna. Rara Prällens predikande. Och Storans sällis bredvid mig. Iskalla grader och knarrande snö. Så himmelens vackert.
Att få komma hem till dom där tre sovvarma människorna, som sovit prick hur gott som helst hela natten och inte alls vaknat när morsan smugit iväg i ottan.
Juldagen. Med lugna känslan. Nerskruvade tempot. Alla nya leksaker som barnen leker med.
Juldagen. Barnen som myser i sina nya pyjamasar. Och föräldrarna som tänkt så lika och gett varandra bland annat varma ulliga eller fleeciga tröjor dom är sådär löjligt nöjda över.
Juldagen. Med sköna gäsparna. Långa promenaden i ymnigt snöfall. Syskon som snusar gott i vagn.
Juldagen, som för mig och på senare år mig och min alldeles egna stor-lilla familj, alltid inneburit en afton hos Morbror S och Moster G. Men inte i år. För nu kan Morbror S springa igen. Han har inte ont någonstans. Men han saknar sin G. Ja, allt det där har någon väldigt klok, dock bara tre år gammal, berättat för mig.
Juldagen. Som i år inte varit prick som förut från klockan 16…men som istället innehållit litet traskande till Svärisarna, för himmelens god middag och julefirande med klappar och kramar och busiga kusiner. Väldigt, väldigt mysigt och fint, det med.
Alla ni där ute; hoppas ni har det hjärtevarmt och gott!
Senaste kommentarer