Jag trodde att någon skämtade med mig i morse när väckarklockan tjöt.

Huvudet höll fullkomligt på att ploppa av halsen, kändes det som. Kan ha att göra med att jag aldrig kan somna riktigt, när jag vet att jag har en älskad skäggig, som haft sånt där tv-sändningsuppdrag och är ute sent om kvällen (läs; sena natten) efter stora storvägen… som igårkväll tydligen var av det allra värsta slag. Med spöregn, sjöbildning, snö och halka, i ett liksom. Fy. Så glad när han kom hem och kröp ner bland oss andra tre.

Förstår dock knappt hur han tog sig upp i morse. Den här månaden går till en egen historia. Ibland blir det lite för (egentligen inte alls hälsosamt) mycket på jobb- och uppdragsfronten för M (vilket ju är lyckligt på ett vis) och det gäller ännu mer att vi teamar på toppvis då. Vi uppskattar båda det den andre gör.

Jag tycker att han är fantastiskt som kan ha alla bollar i luften, prestera så bra, nu också vidareutbildat sig inom räddningstjänsten, gjort inlämningsuppgifter nattetid, haft jour extra mycket, inte haft helg för vila, har det varit helg har han haft jour med utryckningar och sånt, men ändå mitt i allt dom stunder han väl varit hemma, varit den finaste pappan och mannen på jorden. Han uppskattar mig så, för att jag sköter Hemmet. Tar hand om det dyrbaraste vi har, ser till att alla är mätta, mår bra, har rena kläder på sig, kommer ut i friska luften om dagarna, sköter hemmet och liksom finns till, som HemmaMammaFru.

…. kärlek.

…

Trots tröttma deluxe i morse, koom vi ut genom dörren, till slasket, och susade iväg mot Förskolan.

Minimannen vinkade hejdå i vanlig ordning och jag hann berömma Fröknarna där dom svischade fram; ”vad bra ni gör det!!”. För vissa morgnar är det helt klart lite stimmigare och rörigare än andra… inget kontigt, menar jag. Jag och Juni traskar ut genom grinden, när jag plötsligt ser min lillprins stå i fönstret och göra tecken till sin mamma. ”mamma! kom och hämta mig. N U”. Jag förstår först inte att det är det han säger, så jag svarar ”ja, det är mamma som hämtar idag!” (tänkte att han undrade eftersom det igår var Mormor och Morfar som hämtade). Ser då, hur han håller på att bryta ihop, när jag inte förstår. Hans ögon tåras och på två sekunder är den här mamman inom Föris dörrar.

Jag förstår precis varför det blev såhär just idag. Någon är allergisk mot när det är sådär stimmigt och rörigt. ”Mamma, jag vill strunta i föris idag, säger han bedjande”. Mammahjärtat går itu av att se dom där hundögonen. Hör ändå mig själv säga (men inte mena); ”men Sixten, då kommer du ju tycka det är tråkigt hemma när  du missar förisleken idag”. Han svarar snabbt; ”nä, mamma. Jag har aldrig tråkigt hemma”. 

Tjopp, tjopp. Ingen Big Deal, tänker jag.

Jag vill vara HemmaMamma lääänge, just för att finnas till till 200 % för kidsen i deras småttingliv. En utav dom fantastiska sakerna, är ju till exempel att Storebror S fortfarande kan få massa timmar av Hemmamys, och lagom många timmar tillsammans med sina småvänner. Jag ville inte göra någon grej av denna morgonen, en liten plutt kan också vara trött och ha en ”sån morgon” ibland, utan att det behöver bli någon grej. Så glad då att jag bara kunde lösa det så lätt. Och viktigt för mig, är att alltid, alltid, följa Mammahjärtat.

Så det blev Torsdag. På ett litet annat vis än som först tänkt. Men med så mycket kärlek att jag skulle kunna gråta här och nu.

Jag och barnen svischade nämligen till grannbyn, för att hämta två paket. Ett fullt av mammakläder och ett fullt med drömmiga lampor. Sen åkte vi vidare, för att kika i fall den där älskade vi inte träffat på länge, trots att vi bor rysligt nära varandra, var där vi trodde och jobbade. Vi skulle ju bara säga ”hej Farfar!” och ge honom en kram. Men minutrarna senare åkte jag och J hemåt, ensamma. För någon blev visst lovad en praktikdag plötsligt. S hoppade lyrisk in i traktorn tillsammans med sin Bundis, dom bådas ögon bara lyste av lycka. Deras kärlek emellan är fantastisk.

Jag och Lillan drog hemåt byn igen. Handlade, tog oss hem, började greja med olika saker här hemma.

Någon satt på pysselpallen och klistrade och donade, fortfarande iklädd pyjamasen..

Medan mamman stekte pannkakor, vispade grädde, värmde ärtsoppa, kokade hallonsylt och dukade för mysig torsdagslunch.

Hemmet var sådär torsdagsrörigt och jag passade på att dokumentera..

 ..som ni märker… är det såklart inte bara och alltid var sak på sin plats här hemma. Vi har också stunder av leksaker överallt, i varje rum, på golvet som små täcken. Ostryrig köksbänk och diskbänk mitt i lagande. Och så vidare. Men det tänker jag också att ni ju förstår. Om dagarna är det självklart stunder där hemmet är härjat, men jag ska erkänna att jag haar mycket svårt att inte ha rent. Jag är en städoman så det sjunger om det. Jag har inget emot att barnen leker och stökar ner, i massor..det älskar jag.  Bara jag vet att det är rent där under. Sen är det ju bara att plocka och ordna till kvällen innan mamman slår igen sina blå.

En sekvens i den här dagen som stundvis var sådär småbarnslivsrörig och man gör massa saker samtidigt. Stekpannorna är för varma, sådär som det alltid blir när man stekt pannkisar en stund. Mitt i allt, när jag verkligen behöver vända i pannorna, tar Juniflickan och klättar upp på köksbordet, hivar ett glas ner i backen så golvet fylls av splitter. Jag vänder pannkakor och dammsuger, samtidigt som jag försöker skydda hennes små ivriga fötter. Hon får snabbt en pannkaka så jag vet var jag har henne… ser i ögonvrån hur hon slevar på hallonsylt för fullt, på egen hand… det droppar härligt på duken och ingen kunde vara nöjdare än hon. Gott, gott! tycker hon.

Brandis-Ljudingenjör-Huskonstruktör-Allkonstnären-Pappan kom hem på lunch och ni ser ju lyckan. Likaså dom där två darlingarna som idag vart glada kollegor.

Och känslan av dyrbarhet infinner sig, ännu en gång denna dag. Att ha familjen nära och kunna ses en vanlig torsdagslunch (eller som igår; på onsdagsmellis). Att få leva det här HemmaMammaLivet och ta hand om dom jag älskar mest. Det bästa jag vet!Barnen magnetskriver, på den där frysen vi tagit ner från vinden och helt sonika ställt mitt i köket fastän det ju är lite tokigt. Men det är också en del av Drömgårdslivet. Tills för ett tag sedan gick vi upp på vinden varje gång vi skulle ha bröd eller mat från frysen.. behövde mitt i vintern klä på småttngar varmt för att också ha dom med. Inte fancy-pancy nu, men himla lyxigt på sitt vis!

Efter lunchen packades liten kafferastmatsäck till Liten innan han åkte iväg för eftermiddagspasset på ”jobbet”.

Jag och Juni gick ut. Hon somnade i vagnen på en grisblink och jag njöt av regnet som bytts ut till alldeles ljuvliga solstrålar, plusgrader, takdropp och promenixkilometrar. Hemmet började ordna till sig sedan. Med tusen stopp för olika saker, såklart. Lek och sånt. 

Middagsfix. Ratatoille, sallad, pitabröd att fylla med kyckling och grönsaker och stinkande (och god) vitlöksdressing.

Kvällen sedan. Med städning och bara en hjälpreda denna vecka. Storebror har njutit Farfardate hela dagen lång.

Lillan har varit en riktig BusSkrållan idag. Och trots att jag försökte gömma städhinken så stod hon, vid ett skede där jag råkade skura i några sekunder i streck utan att titta vad hon pysslade med, med hela hinken över sig. Som tur var var vattnet inte så varmt. Bad och nattning och så vidare, innan det sista golvet nu är skurat.

Men nu tusan, är det skinande,barnen sover gott, Vackerpappan som varit ännu en kväll på extrabestyr är hemma, och imorn är det vi som tar Riktig Fredag, alla tillsammans.

Jag tror jag svimmar, så underbart.

Så tacksam. För precis hela alltet. Livet, ju. <3

Ta hand om er, ni med.

Lillafrun