Något av allt jag tycker är så härligt med barn…

Uppskattandet av Det Stora I Det Lilla.

…I ett knyck har man värsta bästa äventyret framför sig.

Något litet som blir så stort. Vi klär på oss varmt, går ut i stormen tillsammans. Tittar på takras, isiga vägen och vandrar till gamla Gårdshuset för att leta fram passande kärl. Någon bär lilla jordsäcken och känner sig stark. Två småttingar sitter sedan mitt på ett mormormönstrat köksgolv… slevar jord och färgar golvet brunt.
Dom hjälps åt. Det tar en stund. Till sist hivas både sleven och skeden och smånävarna fylls med jord. Så är det dags att strö fröna.Golvet får sig en dos och kockumkastrullen en. Till sist ordnar han vatten i kannan och hon hejar på. Det blir blött i jorden och köksgolvet förvandlas också till någon slags geggamojapöl. Så är dom så nöjda sedan. För dom har sått påskgräs. Tillsammans. Jamen, hur stort kan det bli, liksom?

Och idag är det ju Vårdagjämning!

 

 

Så himla härligt. Vårvintern visar sig från sin allra bästa sida här i norr nu. Det har ju snöat i månader och känslan har på slutet nu varit ”vi kommer ha snö för alltid”. Men efter bara ett par dagar med sol och blåst har snön sjunkit massor, det har rasat från taken och drippdroppat i full fart. Igår under promenaden kändes det som om någon tagit bort ett högt staket.. snön hade sjunkit, mao. Man såg liksom så mycket igen. Faktiskt hade till och med en liten, liten fläck av vår lillväg tinat fram under snön och det luktade sådär bajs och vårigt, ni vet? Så äcklig doft men ändå så underbar. Ja, Den Riktiga Vårkänslan… den lurar nog alldeles bakom hörnet!

Den här morgonen hann vi både mysa i lugn och ro, äta frukost och mamman morgongympa i morse innan det blev dags att klä på oss för att ta oss ut genom dörren. Ljuvligt att vakna av ljuset och solen, med härlig energi i kropparna.  Drömmorgon! Som sedan blev tvärtom…… mina älsklingar har vilja av stål, båda två. Fast på olika vis. Det är väldigt charmigt, att två människor är lika men ändå så olika. Halva-halva utav mannen och mig, hur häftigt som helst. Den ene så lik sin mamma. Och den andre en pappakopia.

Men alltså den här senaste morgontimman… då blev undertecknad villrådig så det förslog.

Ett litet hjärta hade klätt på sig själv.. skorna, mössan, halskragen, vantarna… vilket är en favoritsyssla. Hon ville sedan prompt ha sin rosa jacka på sig och blev därmed heeeelt galen när jag mamman då bestämde overall. Trots värmande sol är det ändå kyliga morgnar och i vagnen behövs overall, absolut. Minimannen har jag aldrig någonsin behövt ta en klädfight med… men lilla pinglan har visat annat, om man säger så. Några gånger. Idag, allra värst. Hon skrek som en stucken minigris heela vägen till Förskolan. S och jag frågade varandra vad ska vi göööra? . Vi försökte avleda, S sjöng, tröstade, jag gav henne till och med telefonen (!)… men inget hjälpte. Så släppte jag ur henne ur vagnen och ungen började med de tjurigaste steg jag skådat, gå hemåt. Hon skulle hem. ”JAAACKAN!!! MAMMA!!! JAACKAAA!”. Helt slut var vi när vi väl var framme på Förskolan. S var så duktig och knatade in och vinkade, trots att jag vet att han får hjärteont om Lillasyster är ledsen. Men jag hade sagt åt honom att ”hon kommer bli nöjd bara mamma vänder om, så vet hon att hon är på väg mot jackan..”. Och så blev det ju.

Nu är vi hemma igen. Jag är typ i chock. Så liten. Så alldeles bedårande, underbar. Så trevlig, klok och händig liten tjej. Och med så mycket vilja, som både är väldigt bra men som också ger gråa hår… hon somnade på hemvägen, och sover alldeles utmattad ute i vagnen nu..

Okej. Nu ska den här mamman sörpla lite kaffe, beta av mailen och pusta en stund efter den tjurigasrte morgontimmen i mannaminne.

Hoppas ni får en fin dag!

 

Lillafrun

G-VMBJT57ZE4