Åh.
Så skönt att kasta mig in här en stund i min älskade dagbok. Skriva. Pusta. Andas.
Livet senaste dagarna?
-Mycket på alla fronter. Sådär som det blir ibland.
Majhärligt. Fundersamt. Lyckligt. Bekymrat. Flängigt. Trött. Högpreggopustigt. Liljekonvaljdoftande. Småbarnslivsröjigt..
.. allt på samma gång.
Det doftar himmel på jorden. Barnen kusinleker lyckligt. Jag är höggravid, alldeles underbart men jag känner nu också att det börjar vara en riktigt match att hänga med kidsen i deras tempo.
Sedan i måndags en väldig oro också, och undran över hur bäbisen ligger. Rätt eller fel.. ska jag föda med kejsansnitt, jag som så gärna vill föda på det sätt jag nu tycker att jag ”kan” och känner mig trygg med?
Jag promenerar och klappar magen. Äälskar magen men är så redo att träffa Minsting snart.
Vi har en stor, stor och väldigt älskad storfamilj kring oss. Många att älska. Och många att oroa sig för, också. Såklart man önskar att prick alla ska må bra precis hela tiden. Men så funkar inte livet. Jobbigt, men sant.
I huvudet. Många olika tankar. Hit och dit.
Jag nyper mina pyttestunder och samlar kraft.
Mitt allt får denna preggomorsa också lämna hemmet alldeles ensam (!), med mannen och barnen hemma på gården.
Storan-Lillan-tur till södra staden en drös (nervösa, som höggravid) mil från hemmet. Sitta i frissastolen och bli ompysslad och sommarfin i håret. Snabbt försöka hinna köpa en drös födelsedagspresenter till olika älskade som fyller år nu i dagarna. Direkt från stora staden susa norrut igen, ta en selfie (viktigt ju!)…
…och sedan möta darlingar för att åka på BB.
Vi satt fast i lots i en kvart på E4an…. tankarna; ”helsicke!! Det är ju inte sant. Vi kommer säkert hamna i ett lotsstopp även denna gång vi ska in på BB”.
Träffar Barnmorskan som numera känner igen oss… både med Juniflickan och Minsting har vi ju varit på en drös ultraljud.
Hon kunde dessutom ge oss världens härligaste besked; Bäbisen ligger helt rätt. Precis som med Lillan har bebben nu fixerat sig och ligger lååångt nere (jo, jag tackar….!).
Efter det beskedet blev vi så lyckliga att det tjoades och sen gick luften ur mig totalt. Såå trött. Men… det bryr sig inte livet om.
I natt vaknade vi av att älsklingspojken var huuur varm som helst.
Baah, basiluskan härjar i kring så det var inte oväntat men ändå såå drygt.
40 grader… yrade och var skörast på jord. Älsklingen.
Jag är så himla rädd att Lillan ska bli dålig igen nu… hon är så mycket pyttigare känns det som. Ja, så idag kurerar jag småttingar. En toksnorig och en efter-febrig. Vi bygger domino..
och pärlar armband. Tar en liten tur ut. 
Älsklingsträdet har börjat blomma. Det doftar äppelblom.
Sänglinnen hänger på tork i vinden, tvättstugan besöks då och då. Strax ska jag göra i ordning tidig middag. Skjutsar in en grahamsugnspannkaka och värmer lite hallon från frysen. Gott så. Vispad grädde till, förstås!
..sa jag att vår diskmaskin pajjat också?..blä. just nu, är verkligen inte livets period då jag önskar handdiska hela dagarna…
Å. Puh. Nu känns det gott att ha fått pusta ut här en stund.
Jag känner livet i mig. Minst sagt. Och mitt i att det stundvis känns som om huvudet nästan brunnit upp lite dessa dagar… så är jag så himmelens tacksam. Över att få vara med om allt det här. Livet.
Vi hörs snart igen!
Senaste kommentarer