Mina två hjälp(stjälp)redor, i ur och skur!

Vi skulle baka paj. Matpaj. När bottnar var gjorda tog vi oss paus. Vissa knatade rundan. Och vissa hjälpte sin pappa att göra vad pappan mest gör;

Snickrar. Så idog och duktig. Här ovan ser ni när husets midja precis blev hel, runt om. Så fräsig känsla att det passade in så bra… det är liksom absolut INTE alltid så rakt på/i ett så gammalt hus.

Sen, förstår ni. Tog jag min loppispeppade Miniman med mig på en loppistur, bara han och jag. Mysigt! Vi ville hitta något fint till en älskad. Först hamnade vi på vår kära ”Hemmaloppis”, som är öppen för det mesta och som är våran favorit.. men den ska flytta till bättre lokal och det handlade då om att gräva i kartonger med nerpackade ting för att eventuellt hitta något…. Vi drog vidare. Stängt. Och Stängt. Möttes vi av på dom två kommande ställena. Till sist drog vi en längre bit bort.. chansade på att jag inte sett i syne utan verkligen sett en loppisskylt där jag trodde…

… och mycket riktigt! i ett litet blåsigt partytält fanns det några få, få saker. Men det var väldigt fina sådana. Se bara!

Luktärterna kommer förstås från vår trädgård. Men i övrigt; en kanna det stod Emmeli på. En skål perfekt att ha ugnsrostade rotsakerna i till middagen, Gefle porslin. En blåvit tratt från kockum, som jag tänkte den där älskade kunde få hänga där vi hennes stiliga kökshylla. Mäkta nöjda var vi, jag och Minimannen.

Så band vi en gå-bort-bukett från trädgården, innan pajlagandet fortsatte.

Vårt bästa pajrecept har ni HÄR. 

Ja. Sen gjorde vi oss finklädda, tog pajen, blåvita tratten och lilla blombuketten och drog till Mäjadalen för att träffa älskade, sörpla kräftor och ha det gott en lördagkväll tillsammans när sommaren fortfarande känns i kanterna men hösten är smått på väg till oss.

…

Och tänka sig. Idag är det lill-lördag och snart lördag, igen!

Jag har nyss försökt öva lite. I vanlig ordning kommer jag och M att sjunga för älskade lilla vännen som ska döpas, och det är liksom inte pirret i magen som är det värsta.. det är lilla oron över om man ska hålla ihop och inte börja av-kärlek-storgråta. Nåja. Det blir som det blir. Bra oavsett. M är cool i vanlig ordning, förstås.. det är mer undertecknad som har känslorna utanpå. Men kärlek kan faktiskt göra så ont att man vill gråta, för att man (jag i detta fall) är så himla rädd om mina älskade. Det bästa jag har, ju. Synen av plutt i dopklänning, så oskyldig, så ny i livet, så oförstörd, så alldeles ljuvlig.. åh…!

Loppispärlor. Lördagsglimtar. Och lite Mammahjärtatankar. Ditt och datt. Livet..!

Ta hand om er allihopa!

Lillafrun