Plötsligt var det lördagmorgon.

En kylig och himmelens vacker sådan.
Efter helafamiljenfrukost hoppade bäbis (som redan då var piggare än dagen innan och nästan prickfri från nässelutslag på lilla, väldigt mjuka kroppen) ner i sköna voksipåsen och bäddades ner i vagnen, medan vi andra tog  lek- och arbetstid ute på gården.

Efter skön friskluft rasade vi in i köket, bakade kaka och snodde ihop varma mackor med svampstuvning.
Så löjligt gott!

… ääntligen rullade fina gänget in på gården. Idan, F och deras nya lilla stjärna.

Alltså titta på henne. Hunden L. Vi blev kära i henne, hela gänget. Mannen och L satt och ”Höll hand”. Jag kramade hjärtenära människor, gosade hund, öppnade fina presenter och mådde så himla gott mitt i allt. Bortskämd kände jag mig. På livet. Vi åt och fikade och pratade livet.  Vi gick ut på gården sedan. Och kastade pinne och busade med hundvalp.

Bästis! Och en ny lurvig favorit i mitt liv.

M var om möjligt än mer kär och tycker att ”det är ju du som säger nej, älskling” och menar att bara jag säger ”ja okej” så har vi en hund här på gården….

Efter alldeles fantastiska lördagstimmar var det bara ett solbadande kök med tigerkakesmulor och liten Skrålla mitt i, kvar. Såklart en massa mer liv också, förstås. Men det blev tomt när dom åkte, dom där tre. Har längtat så efter att ses och det var så hjärtegott, så.

Vi stökade undan, piffade oss, drog på kalaskläderna, slog in paket och susade sedan iväg. För en kalaskväll i Mäjadalen. ÄlsklingsStoran fyller år idag förstår ni. Så vi hade drömmig kalaskväll där igår och hela lördagen blev liksom ett helgminne så kärt, så kärt.

 

Hoppas att ni fyllt helgen med massa gott för hjärta och själ.

Vi hörs imorn igen!

 

 

Lillafrun