Med snärjiga dagar bakom oss, där mamman känner att dubbelknutarna knutits på rad och andningen inte direkt varit djup så många gånger, förutom möjligtvis vid långa promenaderna eller dom där små gympapassen. En vecka där det varit sjukstuga, mycket jobb, Brandismanna-uppdrag, renovering till sena kvällarna, ledsen bäbis med tandsprickning, ovanliga nattningar som tagit små evigheter. I princip noll stunder att bara andas för ett slag. Varken jag eller M är så bra på stopp-knappen, alla bestyr är så kära liksom. Men energitankandet är viktigt. Så det var därför så himla, alldeles extra, härligt att ta den nybakta sockerkakan, lager-på-lager-klädda ungarna och åka till skogen.

Ta helg. Andas. Låta axlarna sjunka. Mötas av den vackraste blåsippsbacken vi skådat. Och fika kakan vi bakat på dom där vackra, himlagoda, hemäggen vi fick i början av veckan. Alltså å, så helt fantastiskt mysigt och gott på alla sätt.

Mums, mums, mums!

Och där;

Lilla 11-månadersbäbisen.

Han tittade storögt på sina storasyskon och alla blå blommor i backen… han såg så väldigt sugen ut på en sockerkaksbit också…

..men fick hålla till godo med en ”mamma-slurp”… vilket han inte tackade minsta nej till, i vanlig Bertilen-ordning.

Lilla Radarparet hade highlife.

Bland festisar och kakbitar på rad. Prassliga löv, vackerblomster och roliga lerpölar.. att både leka och dratta på rumpan i och brista ut i storgråt för… ”juuumpan blev blöööt!!” (Strumpan blev blöt) för lilla Skrållan, men några minuter senare var leken igång igen.Skogen. Helt underbar!

Efter ammemyset och leken och djupa andetagen, plockade vi oss varsin liten bukett.

Så började vi tjava tillbaka till bilen igen, där den stod vid den där parkeringsfickan som för alltid kommer att påminna mig om när jag och M preciiis gift oss. Vi hade just lämnat kyrkan med skramlande burkar bakom tjusiga lilla bilen. Så satt vi där, insvängda på dolda parkeringsfickan med magnifik utsikt över havet, i min Morbrors lilla PW. Vi väntade in att hela bröllopssällskapet skulle åka förbi oss.. så att vi sedan kunde åka mot Livets Fest. Vilka minnen.

Å, vart var vi?

Jo. Blåsipporna.

Vi lämnade det blå havet av blåsippor. Med hjärtana fyllda av mjuka skogen, kaffesörplandet, om ditt-och-datt-samtalen och synen av skogslyckliga barn.

Blåsippelycka!

-Kan reda ut vilka snärjiga knutar som helst.

Hoppas att ni har en riktigt, riktigt god helg! Ta hand om er så hörs vi snart igen!

Lillafrun