En allra sista Jullovsdag för denna juletid och vi startade dagen med fart. I bild; Tre Generationer Skogshuggare!

PappFarfSvärfar kom till oss efter frukost, med sig hade han alla möjliga fälla-träd-gremeljer och i ett hujj hade Far och Son fällt det där stora, stora trädet som nu inte hade det minsta tillstymmelse till liv kvar (Tack igen för hjälpen Svärfar!). Det kändes som en lättnad när det låg på marken, under vårt eget bestämmande.. så att det inte skulle gjort samma sak, mitt i en storm och med någon som kommit till skada. Och jo, du har rätt.. hade det inte varit ett dött träd hade jag förstås haft skoskav i själen.

• 

• 

Ganska gulligt med lille hittepå-motorsågen bredvid den stora riktiga. Och ganska så jättehäftigt när vi räknade årsringarna av trädet och det miiinst var 100 år..

Så fort trädet var fällt vinkade vi Farfarn hejdå och så fortsatte vi dagen tillsammans.

Pappan styrde bort riset med hjälp av lilltraktorn. Och så åktes det stjärtlapp och andra räserfordon utför lobryggan. Och hästarna undrade om dom inte fick vara med?

Det blir bara häftigare och häftigare med hästarna, tycker jag. Ju mer vi lär känna dom. Och dom oss. Förstås.

Till eftermiddagen när dagens gårdsarbete nääästan var klart, dukade vi upp i Salen med gofika. Dom sista MammaMormor-pepparkakorna, ”Mammabröd” och iskall mjölk. Julen sjunger på sista versen och det ser ut som bara den mest överallt, så vi toppade gladeligen det hela med ännu lite mer pepparkakssmul medan vi glodde på julgranen och skränigt barnprogram på tv-n.. och precis ingen hade en tanke på städning. ”Det tar vi till veckan”.

Brandismannen eldade det sista av riset och vi konstaterade att det gått så väldans snabbt och smidigt med detta lilla dagsprojekt. Ja, helt klart skönt att få bryta av med lite småprojekt som trädfällning efter alla månader med storgöra på övervåningen.

Nu väntar kvällen och jag är rosig om kinderna efter en lång promenad ute i mörkret. Älskar att gå/springa ute i vintermörkret. Så vilsamt och omfamnande tycker jag. Dessutom är det ingen som ser och undrar, när det trillar tårar från den där Starksköra mammans kinder när hon plötsligt lyssnar till någon låt som gör henne överbubblande av kärlek till sina barn.. eller en låt som påminner mig om hur en bit av mig är så sorgsen just nu och fullt påmind om hur skört livet är. ELLER! När jag bara susar fram, halvdansandes och stormimandes genom peppiga favoritlåtar!

Jag älskar alla årstider, sedan jag för några år sedan landade i att ”var sak har sin tid.. var tid har sin charm”. Vintern är härlig på så många sätt ju. Kylig, mörk men ändå ljus tack vare snön, vilsam och inbjudande till att lyssna inåt.. och drömma framåt.. vi har allt det bästa framför oss!

…

Imorn är det vad som känns som Årets Första Måndag. Och då hörs vi, med en redig Måndagshälsning, precis som vanligt. Kikar ni in då?

Emmeli