God måndag alla ni!

Jag sitter här vi slagbordet i köket med vårvintersolen som skiner in i minsta lilla vrå. Det är sen eftermiddag och Ullstassen är fortfarande på efter många, många utetimmar här hemma idag. Vissa har slumrat i vagnen i många timmar, någon har lekt med sin nya födelsedagspresent, en annan har ammat snorig lillunge sittandes ute i snön, och en skäggig har tränat häst. Vi strejkar, förstår ni. Och försöker tvinga livet att lyssna på våra önskningar; ”Nu får det vara nog, med förra veckans skruttdagar!”.

Äsch. Vi tar det från början, en tillbakablick på veckan som gick, kommer här!

Efter en Storstadshelg med systerfirande kom vi hem, jag och Bertan, helt slut efter äventyret. Snön föll och det kändes hur härligt som helst att vara hemma igen! Minus, att jag hade fått så förskräckligt ont i halsen, hade sån yrsel och var matt i prick hela kroppen. Mamman hade till sist efter alla vabruaris svängar, blivit haffad.

Jag försökte så gott jag kunde att hänga med dom tre pigga barnen, när jag själv kände mig som ett huttrande asplöv som bara ville lägga mig där bredvid Katten Fransson och dra täcket över mig. Tacksam över att barnen var friska, förstås. Men väldigt kruxigt läge när HemmaMamman tappar orken helt.

Halsflussen var ett faktum hos morsan och till sist gick det inte, Pappan fick checka ut från arbetet två dagar och ta hand om barnen, så jag fick vila. Jag. Var. Så. Nåk. (norrlänska, ni vet.). Här hade vi dock en ganska så god stund. Med bara mamsen sjuk och alla som sympati-åt glass med mig.

Jag längtade ut till hästarna. Glad var jag att vi kunde säga hej genom fönstret, i alla fall.

Sjukstugan pepprade till sig. Ett efter annat barn fick hög feber. Juniflickan var sist ut och pusslade sig tappert igenom tråktid där knappt någon orkade vara på benen med henne. Här hade liksom inte pappan möjlighet att checka ut från arbetet, så nej, den dagen var inte den lättaste i Mammalivet, nej.

Plötsligt började vi känna oss lite piggare. Ganska så mycket, faktiskt. Hittade oss bland rensade av pysselskåp, fulla kökssoffan, helgstädande och mitt i kalasbakande. Hurra, liksom! (Men jag vet, så dumt, att inte vila mer…säg det till hon som då kokade över att göra-pepp).

Jag njöt av att vara på benen igen. Freeedag! Efter löjligt pärsiga dagar. En lycka stor att vara tillbaka i lagården och hos hästarna igen. Och vi hade så otroligt fin fredageftermiddag med Sportlovsmyset och Vårvinternjuteriet!

Helgen tog vid och bjöd på fortsatt magiskt vårvinterväder!

.. oooch en sväng sjuka till (!). Mannen har pustat med 40 (!) graders feber och varit så tapper förstås men behövt vila och jag, fick tvunget klassas som pigg fastän så ej var fallet. Och försöka ta hand om resten av familjen, där precis alla nu fått 39-40 graders feber. Alltså kaoset. När man inte riktigt vet vem som ska ta hand om vem. Ingen har någon ork. Men ändå behöver man exempelvis äta, nån gång i alla fall…

Lördagen var en utav Vinterns Vackraste dagar och jag alvedondopade mig, för att jag bara inte kunde hålla mig från en stund där ute medan resten av gänget sov. En kall kaffekopp och hästgos väntade. Jag tog lillponnyn på en minipromenad och det var en vansinnigt mysig stund. ”Tänk att vi har hästar!?”, tänkte jag. .. sen gick alvedonen ur och kroppen frossade. Blä.

Mellan feberpustadet försökte vi ordna hemmet lite kalasigt, baka tårta och så. Älskade barnen började TACK OCH LOV (den känslan!!) att ticka neråt i kroppsvärme och Lillebroren orkade till och med att vara med när jag blåste ballonger. Så pass mycket med, att jag stod och trilskades med ett skrattretande (läs:psykbrytsframkallande) ballongtrassel i jag vet inte hur lång stund. Men till sist hängde dom där ballonger där i taket!

Veckans sista dag, firade vi vår älskade älskade Miniman på hans 6-årsdag. Det var en så fin dag. Päronen var lyckliga över att barnen var feberfria och ”glömde bort” sina egna svårskrämda bacilluskor. Istället för kalas med hela Storfamiljen, fick det bli ett litet ett. Så tar vi det stora lite längre fram. Fint så! Samtliga somnade ovaggade till kvällen. En ynnest, bara det.

…

Ny vecka är här. Det är måndag och vi har haft sju plusgrader och strålande sol. Snön smälter i räserfart. Jag längtar så otroligt mycket efter en frisk familj nu men tänker att det hade kunnat vara så himmelens mycket värre. Fast, det tär känner jag.. den här ”vabruaritiden” har varit väldigt trilskig för oss här hemma och nu börjar det ta ut sin rätt…

Veckans planer!

-Försöka ta hand om oss så gott vi kan. Den här, vad som känns som en evighetshärva av Sjukstugor, måååste ju ta slut snart. Eller hur? Vi sänker livet-tempot i massor och längtar efter ”alldeles vanliga dagar”.

-Hovvård för pållarna! Jag har en klump i magen då Ikran slagit av en bit hov. Fjödurfjädern är den enda som inte är barfotahäst av våra hästar, men han har lyckats trampa av sig en sko (en klassiker,ja!) och behöver skos. Puh å puh. Så ja, bäst-Hovslagaren är efterlängtad om ett par dagar!

Sända er hälsningar i den mån det är möjligt. Jag lovar att inte slå någon dubbelknut på mig för det. Ni finns kvar när livet inte ger utrymme för mina ord och bilder, det vet jag. Bästa ni! Men ett middagstips, ett inlägg om ”hur vi får ihop det” med livet, .. ekonomiskt, ungar, djur osv. En utav dom vanligaste frågorna jag får, ni är många som skulle vilja leva på samma sätt. Antingen kommer ett försök till svar på det, denna vecka eller nästa! Minimannen ska förstås få berätta om sin Drömfödelsedagspresent också! Ja, livet styr ni vet!

-Är vi friska ska vi på kalas gånger två, för kär liten vän och för kusinen, hon som bara är en endaste dag yngre än Minimannen!

-Påminna mig själv, när det känns lite små-hopplöst i Sjukstugan, att det både är ok att känna som jag känner, jag är bara människa liksom. Men också påminna mig om att vi har det så ofantligt bra. Så himla, himla gott och tryggt på alla sätt. Mitt värsta är ändå inte att kämpa på, fysiskt.. mitt värsta är att jag alltid blir så himla orolig när barnen är sjuka. Mammahjärtat jobbar på, ni vet… men tankens kraft är stark, så stark och den jobbar jag med. Och knäpper händerna hårt, förstås!

…

Ok. Nu väntar fiskpinnemiddagen här på oss! Vi hörs snart igen vännerna! Ta hand om er! Allt ni bara kan.

Emmeli