av Emmeli | feb 12, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Laga, Baka, Äta, Liten i magen
Jag kände det egentligen direkt när jag vaknade…
…att det liksom rök ur den där efter-natten-ruffsiga LillaMy-knuten uppe på huvudet. Jag kände mig otålig i kroppen liksom. Det är soft att vara gravid, jag verkligen älskar det och har fått lyckan att ha mått som en prinsessa under hela preggoteten. Men…. nu börjar jag bli liiite småless. Fast samtidigt har jag lite separationsångest till magen. Nä, det är inte lätt att förstå sig på mig ibland.
Nu är Liten inne på sin nionde månad som förstahandskontraktare av preggolyan. Men snart går det där kontraktet ut… och det är med skräckblandad förtjusning jag tänker på det… förlossningen alltså. Men tänkt när vi äntligen har det där lilla livet på utsidan av min mage, vilken galen känsla det kommer att vara!
Om det fortfarande ryker om mig?
Näpp. En utav mina allra, allra närmaste vänner ringde, som ett sändebud från ovan. Och han, vännen, får mig aaallltid på bra humör. Spelar ingen roll om jag svarar med ett Åhhej.. Jag tror jag är arg idag..? Han lyckas alltid. Världens bästa! Efter att vi lagt på så drog jag fram mitt gym. Jag var i helt perfekt sinnesstämning för ett träningspass, kände mig stark som en oxe och frustade som en intevetjag. Andades iiiin genom näsan och uuut genom munnen…
Och nu sitter jag här.
Efter att ha varit på en miniutflykt. Jag har varit nere på stan en snabbis för lite fuffens. Hade sån tur att jag mötte grannarna som skulle åka ner på stan precis när jag skulle traska till bussen. Glad i hågen liftade jag med dom ner, gjorde mina små ärenden och sen tog jag bussen hem. Och nu firar jag onsdag med kaffe (yes!!! första gången det inte smakar rävpiss!) och ett par bitar mörk choklad.
En onsdag.
Med en välbehövligt lugn morgon, en rykande knut, ett världsbra telefonsamtal, ett träningspass, en miniutflykt och lite choklad på toppen. Det finns ingenting att klaga på. Det är ett som är säkert!
Hoppas att Du har en bra dag!(?)
Kram/lillafrun
av Emmeli | feb 9, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Laga, Baka, Äta
Och så var min abstinens efter att baka över. För idag i alla fall.
Vi tog oss en promenad i snöstormen tidigare idag. Snön piskade i ansiktet och vi blev dyngsura. Det är efter såna promenader man känner sig sådär galet nöjd när man kommer in igen. Som om man uträttat någonting bra. Och det hade vi ju visserligen; på vägen fick vi med oss smör och färgglatt strössel. Det är väl att ha uträttat något bra, om något.
När vi kom hem snodde vi ihop en långpanna med kärleksmums. Fixade sånt där gott kaffe, hällde det i den där mjukturkosa, rosiga termosen. Och så gick vi en trappa upp. Precis som förra söndagen. Och det är precis det som jag älskar allra mest med att baka; att få bjuda dom jag tycker om.
Vännerna blev så glada. Och vi alla konstaterade att eftermiddagsfika, en söndag när mörkret precis lagt sig över lillastaden och man är sådär lagom mosig i kroppen… är ruskigt svårslaget.
Och jag satt där, och kände mig alldeles lycklig. Kakan smakade ju…som mammas.
Nu är det kväll och i den gamla gjutjärnsgrytan som står på spisen, puttrar en köttgryta. Jag längtar till middagen, som kommer följas av en lugn kväll i soffan. Bara mannen och jag.
Tack och bock!
Kram/lillafrun
av Emmeli | feb 8, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Laga, Baka, Äta
Jädrar i min lilla låda!
Nu klappar jag mig själv på axeln. Det är en himla tur att jag har hjälp av hushållsassistenten. Synd bara att den inte diskar sig själv. Ja, att inte allt annat diskar sig själv förresten… Det kaaanske, jag sa kanske, är lite övermäktigt när man är aspreggo, att sätta degar på livet hittan och dittan, utan att riktigt tänka på att det kan bli lite småjobbiggt (och hysteriskt varmt av ugnens alla timmar på höga grader) innan allt är färdigt. Dessutom, istället för att ta vilotillfället i akt, var jag sådär snuskigt übereffektiv och gjorde en metodikuppgift under jäsningen. Men jag älskar att göra en massa saker och feja och greja. Så är det bara.
Men nu är jag färdig. Diskbänken blänker och mannen kommer inte ens ana hur det har sett ut. Och jag känner mig såå nöjd!
Jag låter lite som min mormor brukade göra.
Hon är en ängel nu. Men när jag var liten så kom hon alltid till oss om kvällarna, lagom till middagstid, precis som nu. Och så satt hon där, på kortsidan av köksbordet, med benen som om hon var på väg vilken sekund som helst. Och skulle inget ha. Det slutade ändå ofta, efter att vi tjatat tillräckligt länge, med att hon satt där med en liten, liten tallrik och och en liten, liten gaffel och åt med oss. När hon satt där, kall om kinderna och med sitt gråsilvriga, vackert lockiga hår, så berättade hon om allt hon hade gjort under dagen. Det var massor. Det och det och det. Och nu ska jag kuta hem! avslutade hon och tog sin spark och svischade iväg.
Jag är glad att ha ärvt hennes lust och ork till att jobba med kroppen och feja och greja.
Min mormor. Kvar i mitt hjärta. För evigt.
Kram/lillafrun
av Emmeli | feb 6, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Träning
Och idag är det torsdag!
Hallelujah.
Jag och liten har börjat dagen mycket effektivt. Det vädras, sängkläderna är urdragna och täcken och kuddar ska få bli sådär kalla och fräscha och dofta vinterkyla. Mattorna är också redo att bli utkastade och lunchlådan är fixad och klar. Den där halva frukosten är äten, morgonträningspasset är tränat och nu väntar andra halvan av frullen. Sen blir det klassträff. Föreläsning alltså! Men det känns festligare än så, det var så himla längesedan vi hade en helklassföreläsning, så jag längtar verkligen efter min fina klass.
En morgon i lyan, där jag bor.
Jag började förresten dagen med att stortjuta. Syrran hade lagt upp nån slags film på fejjan med en massa foton från senaste åren. Jag svämmade över av lycka och tacksamhet över mina älskade familj, så ett stortjut var verkligen på sin plats. Det var bara så. Jag är så tacksam över det här som händer hela tiden…. livet liksom.
Vänner!
-ta hand om er och ha en strålande torsdag!
Kram/lillafrun
av Emmeli | feb 5, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Liten i magen
Vad det där är?
Jo. Det är en onsdagssuddig hög av dom där monsterna jag tjurigt kravlar på mig om dagarna. Kalasbyxorna. Men nu är dom av och jag känner mig fri, magen putar och tårna spretar. Det är ingen lek att dra på sig såna där nu. Men vad gör man inte liksom?
Och just nu sitter jag här, i mörka kvällen, och känner mig alldeles galet bortskämd. Både igår och idag har jag varit bortbjuden på så himla mysiga och goda middagar. Vänner. Jag säger det igen. En gåva. Dessutom fick jag ikväll en privat fotoredigeringskurs utav vännen, som är en hejjare på det där med foto. Antingen skulle jag älska att hålla på och redigera och grejsa, eller också skulle jag bli galen för att jag tycker att det tar för lång tid. Antingen eller. Du vet.
Näpp. Jag ska göra tidig kväll nu, för (icke)ovanlighetens skull. Har en vilding i magen som jag hoppas ska vara lugnare nu, natten som kommer, är den som var. Vojne vojne…. det står ju överallt, var jag än läser, att det nu borde börja bli trångt i bebbe-lyan och rörelserna borde bli mindre liksom… Jag har inte märkt av det. Om jag säger så.
Tack för idag.
GODNATT!
Kram/lillafrun
av Emmeli | feb 2, 2014 | Familj och Vänner, Jag och M, Laga, Baka, Äta, Liten i magen
En söndag.
Med huckle på huvudet och en bulldeg så stor att jag på mitten höll på att ge upp.
Jo precis. Vi drog iväg på en promenad på förmiddagen. Det snöade och jag passade på att inviga mina ”moonboots” som jag fick utav mannen till julklapp (HÄR kan du hitta likadana!). Jag frös inte, om jag säger så. Och handla jäst, det var dom bra på minsann. Så fort vi kom hem till lyan igen satte vi en bulldeg, modell större än vi tänkt oss. Den jäste utav bara vettet och till slut blev det visst både choklad- vanilj och kanelbullar. Perrrfekt! Nu har vi bullar till bjuda-hem-fika, efter att Liten har flyttat ut från sin vattenballonglya och bestämt sig för att minsann bo här ute i stora vida världen istället.
En snart-mamma med bullar i alla ugnar.
På tal om mamma, så var nog dagens roligaste när min mor ringer, med facetime, och bara gapskrattar och utbrister men huuuur kan det här gå till!? Ja det undrar jag också, svarar jag. Och skrattar minst lika mycket jag. Teknikens under, som vi säger! Det är i alla fall himla fiffigt det där, och jag kunde visa bullarna som gräddades i ugnen och bullberget på bänken, fastän vi var så långt ifrån varandra så kändes det som om mamma var bredvid mig. Vilken grej alltså.
Jag och mannen plockade ihop ett gäng bullar med olika fyllning, blandade en tillbringare med svärmors svartvinbärssaft och traskade sedan upp till grannarna och bjöd på eftermiddagsfika. Och bullarna vart faktiskt himlarns goda! 
Myssöndag. Och idag kände jag mig verkligen som en bullmamma. En riktigt en.
Fridens, vänner!
Kram/lillafrun
Senaste kommentarer