Här kommer ett recept på en julig och iskall goding. Du fick receptet redan förra året, men här kommer det igen.
Klicka HÄR så finner du det!
Frusen cheesecake med smak av pepparkaka.
I år funderar jag på att göra den här, men prova att strössla i saffran istället för pepparkakskrydda. Det borde väl också bli gott, visst?
Varsågoda, börja baka!
Plötsligt är det andra advent.
Söndag. Vår heliga familjedag. Vi har sett julkalendern och nu väntar en frukost i lugn och ro. Som jag njuter!
Och nu trillar det visst ner recept, ganska så tätt, här inne.
Jag kan vara sist i världen att smaka Rocky roads. Men, det må väl vara. För nu är det gjort. Maaaaj gadd!
Jag vill dela med mig av receptet. Kikade både på Lailas recept och Hembakat-Lindas recept, samtidigt. Tog dom ingredienser jag tycker om och så gjorde jag rocky roads, på mitt vis. Jag valde att bara ha dumle och salta jordnötter i. Det blev som en blandning mellan en riesen (dumlen och mörkachokladen ihop) och världens godaste snickers. Alltså, till och med mannen gav två tummar upp (han ogillar sötsaker. konstig typ.). Men av olika recept att döma, så kan man liksom hiva i lite vad man vill, typ en näve pistagenötter. Och marchmallows! Det är det i varendaste recept.. men jag vägrade det.
Så..
Du behöver:
Du kan alltså också ha i:
300 gram choklad = halvsats. Jag vågade bara göra en halvsats om utifall att jag inte skulle tyckte om. Ångrar mig nu…
Hur gör man nu då (buuusenkelt!!!)?
Fasligt enkla att göra. Om dom blev goda?
Alltså… jag höll på att smälla av när jag smakade. Himmelskt goda!
Wow! I år är ett bra julgodis år. (HÄR har du recept på egengjorda bountys som jag gjorde häromveckan också!)
Ha en mysig andra advent och kör så det ryker med Rocky roadsen!
Kära nån vad den här dagen bara svishat fram.
Vi har bara ägnat oss åt en massa mysigt, juligt, påtande.
Ja, först tog jag ju över den där stafettpinnen från mannen, direkt när han kom innanför dörren. Stack ut och sprang. Halt, båda broddarna paj, frukosten för nära inpå. Löpturen var inte alls någon behaglig sådan. Men jag tog mig runt den tänkta rundan och var med det nöjd. Det går helt enkelt inte som hejsan varje gång!
Sen drog M iväg, vi vinkade åt honom genom köksfönstret i vanlig ordning. Det är så förbenat gulligt, nu när S kan vinka själv. Efter vinkandet och slängpussarna började vi googla recept på stuberten. Hittade ett här inne på dagboken och ett från Leila.
Så vi skrev en handlingslista och drog sedan ut. Och ser du på bilderna, så vackert vädret hunnit bli! Jag ställde mig med solen i ansiktet och bara lapade. Vi gick först långpromenad så Liten fick sin friskluft för dagen och sen på affären.
Så ohyggligt timat sedan. Jag hann både göra Rocky roads (på bilden nedan är dom precis påväg att skjutsas ut i baltankylskåpet..) och kardemummaskorpor, innan han vaknade. 
Däremot hann jag inte med det där diskberget eller degkletet som var överallt… man kunde lätt avläsa om man kikade in i köket att här har det gått undan..
Precis när det såg ut som värst, då knackar det på dörren. Där stod en gullevän. När jag sa kom in! till vännen såg det ut som ett litet bombnedslag. Men det struntade hon såklart i (<3) och lekte med Liten så jag kunde grejsa färdigt. Lyx med barnvakt för några minuter! Inom en stund var köket skinande igen och vi njöt sedan av lördagseftermiddagsfika. 
Så himla, himla mysigt! (HÄR har du recept på kardemummaskorporna. Dom är helt ljuvligt goda! I år vågade jag torka dom liite, lite längre i ungen. Jag vet en man som kommer tycka om sin fru lite extra när han kommer hem sedan. Dessa skorpor är en favorit hos honom. )
När vi sagt hejdå, tog jag och Liten oss ett bad. Det var både skönt och välbehövligt. Och nu sover S och jag njuter av stunden, med fötterna högt och i absolut tystnad. Det är bara Litens andetag som hörs. Och det, är livets vackraste melodi. Det doftar kardemumma, hyacint och kanel. Allt i en salig blandning.
Det är vår lördag, det.
Nu dröjer det inte många timmar innan mannen kliver innanför dörren. Lördagarna, som på förhand ibland känns småtråkiga eftersom M oftast drar iväg. Dom, går så fort när vi fyller dom med massa mys och pyssel. Det har helt enkelt blivit vårt knep. Heja mys och pyssel! Och heja juletider!
Medan jag sitter på skrivkammaren, räknar ner minutrarna tills jag ska traska hemåt (amningsklockan ringer snart!), så ska jag bara klicka publicera av ett inlägg jag förberedde redan igår. Du ska få ett recept och sen ska här fortsätta skrivas, liite, lite till… håhåjaja.
I helgen gjorde jag och Liten julgodis.
Hemmafjorda bountys, faktiskt. Och dom blev så, så goda. Enkla att göra var dom också. Det var bara momentet när man skulle doppa dom i choklad, som var lite småbökigt.
-fasligt goda!
Det här är ingredienserna du behöver
Till circus 25 stycken:
Och hur gör man sen?
Sen är det bara njuta. Kanske stoppa i en burk och ge bort till någon. Eller helt enkelt stoppa i en burk och ha till dig själv. Stoppa i en burk, det bör du i alla fall. Och förvara dom svalt!
Jag har helt klart hittat en ny favorit bland julgodis.
Klickar du HÄR har du två andra, himlagoda julgodisrecept.
Så. Lyd mitt råd; gör hemmagjorda boyntys! Det var bara det jag ville säga.
Åh, den här dagen går nog inte att beskriva i ord, den måste upplevas.
Och det har jag gjort.
Jag sitter här, fnissig och med skrattet i bröstet.
Vi tar det från början
Vi åt den där gröten och skinkmackan. Som vanligt fick vi eld i baken eftersom saker och ting tar längre tid än man ofta tänker sig. Men asnöjda tog vi oss ut på bara-lite-senare-än-beräknat-tid och knatade ner mot stan. Att skinkmackan hängde ut genom mungipan på mig, morgonfrillan bara var täckt av mössa och att mannen hade senapsfläckar i fejjan. Ja, det är smällar man får ta.
Ja, jag tyckte det luktade senap! sa han när jag upptäckte dom där gula fläckarna…
Dom snurriga päronen är välsignade med världens coolaste bäbis, så han sov och sov. Vi drog på honom hörselkåporna för att inte orgeln skulle väcka honom. En vacker första-adventsgudstjänst avnjöts. I vår kyrka nere på lillastaden. Det här är vår sista första adventsgudstjänst här, viskade jag till mannen, när vi satt där i kyrkbänken.
Efteråt traskade vi hem igen. Åt ännu mera gröt och satte igång att göra lussedeg.
Och jag gjorde samtidigt ordning mina godisar som legat iskallt över natten. Årets godaste. Recept kommer, imorn, jag lovar!
Vi bakade ut degen. Snurrade lussekatter på glatta livet. Jag hade den sötaste hjälpredan man kan tänka sig. Han hade huckle och åt slickepott. Inga konstigheter.
Allt, allt, allt blir så mycket roligare med honom med oss.
Och sen då?
Jo, då skulle jag passa ytterligare en tid, för att dra iväg på adventskonsert. Eftersom jag skulle åka med konsertan själv, så var jag tvungen att åka tidigare… något jag inte tagit med i mitt schema. Så jag var tvungen att lämna mannen med världens röra i köket. Med en bäbis som var helt vild. Hade svidat om till naket och rejsade runt här i lyan som en vilding. Inte M alltså, bäbisen! Bäbisen. Han som senaste dygnet fattat det där att dra upp sig, ställa sig på benen och vilja släppa och stå själv. Helt orädd.
Dessutom var inte den sista plåten gräddad, disk var kvar och köksbänken såg inte sådär skinande ut som jag vill ha den när jag tycker att jag är klar i köket. Kontrollfreaken i mig gjorde panikvolter.
Jag kan grädda sista plåten, FAR NU! sa M.
Innan jag smällde igen dörren, drog ut till storvägen och blev upplockad av hjärtevännerna.. så ropar jag; INNAN DU FRYSER ALLA LUSSEKATTER, KAN DU FOTA DÅ SÅ JAG HAR EN BILD TILL BLOGGEN!?
FAR NU, ÄLSKLING! , säger han
Och jag drog iväg. På en vacker konsert, så stämningsfull och fin. Det var bara det att ena hjärtevännen fick ett skrattanfall, satt och kved och jag kunde knappt hålla mig jag med. Du vet, när man absolut inte får skratta och det enda man gör, är att skratta? Hemskt. Hemskt, roligt. En människa prutt-nös. En annan fick sms med ank-signal precis när prästen hade givit oss guds välsignelse. I faderns och sonens, och den heliga andens KVACK-KVACK.
Tänkt dig själv.
Och som pricken över I:t, avbröt den coola, tyskbrytande, kantorn, hela kyrkokören mitt i en låt;
”OPPS! Surprise. Nä, jag ser att tiden drar så iväg så. Ni får komma tillbaka och lyssna på vers två, till jul!”
Vännen spelade fantastiskt, och jag har aldrig varit så skrattig efter en adventsgudstjänst, som nu. Så underbart på alla vis. Och dessutom, ser du bilden ovan?
Mannen har fotat. Alltså, jag höll på att kolavippa när dom mötte mig i dörren nu när jag kom hem. Rödblommiga, den ena pyjamsaklädd och den andra med det där finurliga leendet jag aldrig får nog av. Ljus brinner i hela lyan, det är skinande rent och bortplockat och nu återstår bara en sak;
adventsfika.
Halleda, vilken dag. Med senap i fejjan, adventsgudstjänst, lussekattsbak, adventskonsert och nu, söndagkväll med min älskade familj. Jag är så oerhört tacksam.
Det är advent, det är advent!
(Världens bästa lussekattsrecept finns HÄR. Det är dom små skillnaderna som gör det!)
Och nu är det tisdagkväll.
M är iväg på gospelövning. Så jag påtar på här hemma i min ensamhet. Och blev plötsligt så nostalgisk och fick såna flashbacks ifrån typ 9 år tillbaka. Det var vid den här tiden på året, strax innan jul, och han frågade mig, med den mörka tonårsbasrösten, ifall jag ville följa med honom hem på fredag. Jag kom ihåg hur jag smalt som en blöt fläck och färgen i ansiktet var lika röd som juläpplena du kan få tag på på ica nu, när jag svarade Ja, om jag vågar, med den ynkligaste rösten jag någonsin haft. Jag var så ofantligt nervös inför den där fredagen.
Jag var ju kär, ju. Alldeles, alldeles förskräckligt kär.
Fredagen kom. Skoldagen var lång som en evighet. Men plötsligt satt vi där på bussen. Och tankarna hos mig var många och virriga… hur pussas man? Äsch, det vet jag ju. Jag har ju övat. På den där tomaten syrran snackat om. Men, huuur vet jag när han tänker pussa mig!? Jag får panik. (tonårspanik. farligt. Men jag helt bombsäker på att det var nu. Som vi skulle bli ihop.)
Det var mina tankar. Medan hans var några helt andra. Han var mer intresserad om han skulle kunna ha någon användning av mig i ett band, som pianist, eller inte. Vi skulle alltså provspela tillsammans. Inte ha någon dejtfredag. Och det enda jag kommer ihåg, var att jag inte kom ihåg någonting. Ja, precis så. Han visade vad jag skulle spela, något jag absolut behärskade, egentligen. Men hans närhet gjorde mig knäsvag, alldeles för pirrig i magen, allt bara gick åt skogen och jag spelade inte en ton rätt. Jag sumpade min chans, kan man säga. Det blev inget band. Och vi blev inte ihop, heller. Jag minns hur fruktansvärt besviken jag var. Nu var det kört.
Och snart ringer klockan i köket. Skorporna i ugnen är klara vilken sekund som helst. Burken var helt plötsligt tom, så någon mer än jag som bor här i lyan, verkar gilla dom där kardemummagodingarna skarpt. Ja precis, dom är till honom. Han som det var kört med, en gång i tiden.
Receptet finns HÄR. Och nej, jag har nog fortfarande inte fattat det. Frågan är om jag någonsin kommer sluta förundras över hur det kunde bli såhär. Såhär bra. <3
God kväll! Alla Ni.
Senaste kommentarer