av Emmeli | jan 15, 2015 | Emmeli funderar, Lilla familjen, Liten 10-12 månader
Vilken jädra dag det har varit. Så nervös, snurrig, känslosam, hormonfylld, mjölkbombad och alldeles, alldeles underbar.
I morse var jag så uppe i det blå och så fokuserad att jag vinkade mina älsklingar hejdå och drog iväg, sjukt nöjd över att vara nyduschad, ha rena kläder på mig och rosiga kinder. Alla papper i ryggan och förbereddheten visste inga gränser. Jag hade kommit ihåg allt, liksom. När jag kommer fram till högskolan kommer jag på att, HELLSKOTTA! Litens andra frukostomgång!! Jag GLÖMDE amma ungen.
Bannade mig själv. Jä**a pucko, HUR DUM FÅR MAN VARA!? Till saken hör att Liten från och med igår, börjat hinta om att han minsann tänker bli stor pojke och snart bara ammas morgon och kväll. Vi är inte helt där ännu, men vi är helt klart inne i en förändringsfas. Eftersom detta är asjobbigt för morsan, så har vi här hemma beslutat att ta itu med detta efter dessa dagar av anspänningar. (Men det här kan alltså vara en förklaring till morgonens morsan-miss).
I alla fall.
Minimannen fick gröt och macka av pappan i stället, det gick hur bra som helst. För morsan flöt det också på. Men jag fick under dagens första opponering (som jag bara satt och lyssnade på) skicka panik-sms till mannen; Ni måste komma hit. Jag kommer sprängas annars och hjärnan dimmar sig. KOM HIT!
Mina pojkar kommer till högskolan. Vi stänger in oss, jag och Liten. Men Minimannen var ju gröt- och mackamätt.
Kaos för en kossamorsa.
Pojkarna går hem igen och jag börjar känna av den där hormonvågen som jag brukar känna i amningstid. Känner mig liksom känslosam, lättrörd och blir dimmig i huvudet då. Detta händer alltså när jag precis ska gå in salen och sitta som respondent; försvara mitt examnesarbete. Så jädra formellt. Inte nog med det, så vet jag, att bara jag är klar med detta, har jag bara några minuter paus för att sedan gå in i nästa sal och opponera på ett annat examensarbete. Här gäller det att bita ihop.
Jag var så galet nära att börja gråta innan dessa två moment. Vilken mardröm för en amningshjärna. Värst var det förstås innan första momentet. Sen kunde jag slappna av lite när jag insåg att vår uppsats fått så fina ord. I amningshjärnans grövsta dimma, går jag och kompanjonen sedan in och har vår opponering.
Vi klarar oss igenom allt.
Vilken lycka. Jag hoppar, dansar, tjoar och har mig, högt och ljudligt. Så traskar jag hem så fort jag kan och möts av det här
Min älskade, älskade, älskade bäbispojke. Pussar med mycket tunga, kramar och nos-mot-nos-mys. Och det bästa av allt; mjölkbomberna tömdes. (För mamma-mat är ju ändå favoriten, än om han tänker sig bli stor pojke, snart).
Hujedamig, vilken dag. Nog jobbig om jag varit klar i hjärnan. Att dessutom genomföra allt detta, med känslorna utanpå och hormonerna som ett slags hånande gäng runtomkring mig. Vojne, vojne.
Men nu, såhär på andra sidan, när allt är genomfört och ungen har tömt tankarna som stått fulla sedan i morse. Ja, då är det tamigtusan världens bästa dag!
Kram/lillafrun
av Emmeli | jan 14, 2015 | Emmeli funderar, Hem och Inredning, Lilla familjen, Liten 10-12 månader, Träning
Hå, hå.
Så mosig man kan bli i huvudet, alltså. Av en dag av full koncentration och lyssnande. Skönt var det då att traska hem genom det makalöst vackra vinterlandskapet, där träden var så tunga av snön och himmelen var sådär magiskt mörk, fast på något vis ändå, ljust blå. Att komma hem till gulliga lyan med bolmande element, snö på insidan baltandörren och vackra vita nejlikor i vardagsrummet. Och till mina pojkar, förstås. Byta om från fancypancy-kläder (jaja, mer uppstyrda än långkallingar i alla fall..) och hoppa i vintermunderingen. Ljuvligt.
Vi gav oss ut, alla tre. Det var liksom för vackert ute för att inte tas tillvara på. Och friskluft när man känner sig mosig i huvudet, ja, det är minsann ett vinnande koncept! Och det var så himla mysigt. Nu är det dessutom inte sådär snorkallt längre, heller. Perfekt vinter, helt sonika.
Oftast går vi ju bara med vagnen när Liten ska sova, men nu var det inte sovstund så han satt upp hela långpromenaden, nerbäddad i sin Voksi. Dagens eftermiddagsäventyr var en riktig höjdare, enligt Minimannen. Föräldrarna var också makalöst nöjda.
Visst har Liten världens finaste tjocksockar? Farmor har stickat. Lyx, alltså.
Så nu är vi rödrosiga om kinderna och sådär skönt trötta. Jag känner mig inte lika mosig i huvudet längre och snart är köttfärssåsen och spagettin klar, jag är så hungrig att jag smäller av. Ikväll ska här laddas inför morgondagens pirrigheter. Äta köttfärssås så det står ut genom öronen, pussa på bäbisen tills han säger MÄÄÄäH! (NÄÄÄäH!). Så ska jag och M träna varsitt träningspass också.
Ja, det blir nog en finfin kväll, det här.
Må så gott, ni med!
Kram/lillafrun
av Emmeli | jan 14, 2015 | Emmeli funderar, Liten 10-12 månader, Musik, Träning
Det där var igår eftermiddag.
Precis efter att jag hade tränat färdigt. Då fick Liten ääntligen som han ville; leka träning. Han är som tokig i alla vikterna och älskar att stå i träningsgömman och peta på alla saker. Han gillar när det blänker, så jag tror det är det; det silverblanka. Så tycker han nog att det ser ut som att mamma vill dansa, eller nåt, där hon står och hoppar och har sig och vill helst av allt vara med precis hela tiden.
Och idag är det onsdag.
Det där passet känns skönt i hela kroppen. Och min lilla träningsfreak ska jag lämna här hemma med snyggpappan. Jag ska traska iväg några timmar. Till högskolan det bär, för dag ett av två. Dag ett kommer för mig bestå av att gå på andras opponeringar. Dag två, imorn, det är en mer spännande variant för mig och kompanjonen. Men det tar vi då.
Nu laddas med frukost och morgonmys tillsammans med mina två. Sen så; början av ännu en slutspurt. Håhå, vad skönt det ska bli när det här är över!
Kram/lillafrun
av Emmeli | jan 13, 2015 | Emmeli funderar, Lilla familjen, Liten 10-12 månader, Okategoriserat
Tacksamheten över att ha dom där två i mitt liv. Finns inget bättre, större eller något som gör mig lyckligare.
Att sitta i rummet bredvid och lyssna till hur pappan läser saga, med murrig och kärleksfull röst, för den lilla pojken. Pojken med dom pliriga ögonen, stora viljan och den aldrig sinande banken av leenden. Det, är smått oslagbart.
Pojkarna läser bubbelvänner. Och jag och fina vännen/kompanjonen sitter i rummet bredvid och förbereder inför veckans opponeringsuppdrag. Vi satt på samma vis igår kväll, till sent, tills ögonen blödde liksom. Men nu är vi nog klara med granskning och sammanfattning och jag blir pirrig i kroppen. Snart är förhoppningsvis vår uppsats helt och hållet färdig och kan läggas på hyllan som ett avslutat kapitel, att var stolt över.
Dom där två. Bästa som finns. Min bästa hejjaklack.
Godnatt, alla. Och tack för idag.
Kram/lillafrun
av Emmeli | jan 13, 2015 | Emmeli pysslar, Liten 10-12 månader
Åh jag är så lyyycklig, jag är så lyycklig!
Älskade ungen mår så mycket bättre idag. Ja, enligt han själv är han så vaansinnigt frisk, men morsan försöker hålla på hans broms lite för att inte skynda för fort.
Men fy. Det har varit ett kämpigt senaste-dygn.
Att vara i mammas famn, sova där i och att äta mamma-mat, det har varit det bästa. Hurra för amningen i ett sånt här läge; både mat och dryck, i ett. Lagom varmt och alltid redo. Ja, fiffigt är bara förnamnet!
Med under tjugo grader kallt igår, höll vi oss såklart inne hela, hela dagen. Att rulla runt i vagnen här inne i lyan, det funkade också. Det var under dom rullande småstunderna jag i rapidfart kunde vika tvätt, stryka lite, bädda och laga middag tills mannen kom hem. Jo, jo! Det där med att göra tusen saker samtidigt, det blir man en jäkel på som förälder, inte sant?
Annars gjorde vi mest ingenting. Precis som sig bör under en sjuklingdag. Kurerade, myste, tröstade, såg på Pettson. Det var väldigt skönt när pappan kom hem från jobbet och vi var två som kunde resonera kring det lilla livet. Och med timmarna som gick, så blev han faktiskt bara piggare och piggare. Natten har varit halvstrulig, med tanke på att Liten brukar sova i ett streck. Men när vi vaknade 10.00, jag och Liten, då insåg jag att vi nog sovit som klubbade i alla fall dom senaste timmarna. Väckt blev jag av att bäbisen satt och sa ”dä!” och petade mig i ögonen.
Han fick fortsätta länge, tills jag började fundera om det var värt att bli halvblind på kuppen. Åh. Inget kunde gjort mig gladare idag. En bäbispojke på god bättring. Hurra!
Tack för alla gulliga ord, här och där, senaste dygnet. Ni är för rara.
Kram/lillafrun
av Emmeli | jan 12, 2015 | Lilla familjen, Liten 10-12 månader
Jag önskar så att det var jag.
Istället för han.
Mammahjärtat värker. Ja, pappahjärtat också. Såklart. Älskade lilla Minimannen har sin allra första feber i livet. Och den, med besked. Natten har inte varit skön, precis. Men han har varit och är så tapper, Liten. Ögonen är inte lika tindriga som vanligt precis och kinderna är så, så rödrosiga. Han försöker ändå hålla igång, men tycker det är rätt skönt att sitta och se på Pettson och Findus.
Så idag blir det en sån dag, för mig och Liten.
Jag ber en bedjande bön om att det här ska var över fort. Vi har haft det så förbaskat förskonat från minsta lilla gupp, ända sedan Liten föddes. Så nu känns en stark febertopp med en kokhet kamin till bäbispojke, som världens berg av otäckheter. Mååtte han bli frisk, fort och på en gång.
Älskade Liten.
Mamma saknar redan den där tornadon som dagligen virvlar och inte alls har tid att sitta still.
Kram/Mamma
Senaste kommentarer