av Emmeli | feb 9, 2015 | Emmeli funderar, Musik, Shopping
Nu är det ingen återvändo.
Idag börjar min slutpraktik. Låtsasjobba! , det låter roligare. Så, det ska jag göra. I FEM VECKOR. Jag går av!!!, så jobbigt det känns. Från att Liten föddes har jag ju varit med honom jämt. Från att han föddes var hel-ledig med honom i ett halvår. Sen i höstas skrev jag ju ex-arbete, men det löste ju sig så bra så att vi skrev för det allra mesta här hemma i lyan och jag hade alltid bäbisen nära, så det kändes ju precis som om jag var hel-ledig. Sen har jag ju dessutom nu, senaste veckorna, återgått till att vara helt Liten-ledig och helt och hållet kärat ner mig i det.
Men. Nu ska sista pusselbiten läggas. Förutom att det är jobbigt att vara från S, så är jag vansinnigt taggad. Nu jädrar ska jag bli klar.
Pappan får äran att vara Liten-ledig medan morsan låtsasjobbar och tar sig upp på sin allra sista, sista bergstopp. Liten kommer att ha det strålande här hemma. Det är ju inte mer än rätt att pappan äntligen får ha en massa egentid med Minimannen. Men nog räknar jag ner redan nu… timmar tills vi ses i eftermiddag. Och dagar tills det hela är över och jag bara är Litens mamma igen.
Peppar mig? Det gör jag genom en ljusrosa, vårig skapelse från Bondelid (MQ). Ytligt, javisst. Men jag blir peppad av den. Och det behövs nu, det kan jag lova. Peppen, alltså. Så pussar jag såklart på bäbisen så mycket det bara går. Jag bunkrar, kan man säga.
Ja. Nu kör vi. Ett berg ska bestigas. Jag börjar idag.
Jag peppar mig själv och använder precis det där tänket jag använder innan jag ska sätta igång det allra jobbigaste finalblocket av ett träninspass. ”Bara jag har satt igång så är jag igång. Och då är det bara att köra!” Det där tänket hjälper mig med andra ord vid fler tillfällen än just under ett svettigt träningspass. Fiffigt!
Ha en god måndag!
Kram/lillafrun
av Emmeli | jan 29, 2015 | Emmeli funderar, Lilla familjen, Musik
Så var det plötsligt torsdagmorgon och jag är uppe i ottan.
Jag är strax på väg upp på högskolan för pianolektion. För en kurs som jag egentligen inte alls behöver läsa, men som jag helt enkelt inte kan låta bli. Jag älskar att spela piano. Och bland det roligaste jag vet här i livet, det är att ha lektion med min världsbraiga pianolärare. Ser dessa spelstunder som en present från mig själv, till mig själv. Nu i vår gör jag ju antagligen livets sista timmar i skolbänken och som galen skolälskare gäller det helt enkelt att passa på. Vilken jädra tur att det är just lärare jag, inom en snar framtid, examineras för!
Minimannen är tokig i pianot han också, och spelade en trudelutt det sista han gjorde innan läggdags igår. Jag smäller av så söt han är i sin kusinärvda nattskjorta som är alldeles för lång och lika fin.
Nu ska jag kila iväg.
Ha en god torsdag!
Kram/lillafrun
av Emmeli | jan 14, 2015 | Emmeli funderar, Liten 10-12 månader, Musik, Träning
Det där var igår eftermiddag.
Precis efter att jag hade tränat färdigt. Då fick Liten ääntligen som han ville; leka träning. Han är som tokig i alla vikterna och älskar att stå i träningsgömman och peta på alla saker. Han gillar när det blänker, så jag tror det är det; det silverblanka. Så tycker han nog att det ser ut som att mamma vill dansa, eller nåt, där hon står och hoppar och har sig och vill helst av allt vara med precis hela tiden.
Och idag är det onsdag.
Det där passet känns skönt i hela kroppen. Och min lilla träningsfreak ska jag lämna här hemma med snyggpappan. Jag ska traska iväg några timmar. Till högskolan det bär, för dag ett av två. Dag ett kommer för mig bestå av att gå på andras opponeringar. Dag två, imorn, det är en mer spännande variant för mig och kompanjonen. Men det tar vi då.
Nu laddas med frukost och morgonmys tillsammans med mina två. Sen så; början av ännu en slutspurt. Håhå, vad skönt det ska bli när det här är över!
Kram/lillafrun
av Emmeli | dec 29, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Musik
Vilken dag det var igår!
En mäktig konsertdag bland många, många körsångare, duktig orkester, proffsiga musiker, fantastiska solister, en hjärtegod körledare, rara mat-fixare och prima ljud- och ljus. Så häftigt med så många människor som sammarbetar och gör något så himla, himla fint av det. En julkonsert i toppklass! Jag njöt hela dagen lång.
Dessutom gick det så himla bra för pojkarna där hemma. Vårt amme-dejtande flöt på utmärkt och som toppen på det hela satt plötsligt mannen i kyrkbänken, där vid kvällskonserten, och tittade kärleksfullt på sin fru. Så glad jag blev! Liten hade han lämnat nysoven och ska-precis-äta-kvällsgröt-redo hos farmor och farfar. Det var proppfullt med människor så fantastiskt roligt att spela igår. Jag kommer inte ihåg när jag tyckte att det var så roligt senast.
När vi kom hem flög jag ner på golvet och haffade den där lilla bäbispojken, Mamma är hemmmma nu!! gastade jag. Jo visst, blev han glad. Men han hade haft en så strålande bra kväll hos farmor och farfar och sträckte armarna till farfar istället för mamma. Han tyckte att dig ser jag ju hela dagarna, så sitt där du och ät den där nykokta tomtegröten som farmor kokat.
Kärlek och trygghet. En ynnest.
En bäbis som är som han är, en ständig lycka. Och en storfamilj, både på min och M´s sida, som omfamnar oss. Alltid.
Om du visste så glad jag är över alla spelade toner senaste veckorna. Det har inte varit lätt att få till övningstid senaste 9, 10 månaderna. Fiolen är ju ändå en stor del av livet. Jag har ibland haft sån stor klump i magen och tänkt nej, tänk om jag inte KAN spela fiol längre!? . Så dom här konserterna betydde så mycket mer än att bara bli överöst med julstämning och få julens budskap uppmärksammat. Igår när jag och mannen satt där i bilen (själva! så konstig grej! Vi lekte raggare i svärfars jobb-bil och kände oss heltokiga!), så kände jag att den där fiol-oro-tyngden som legat på axlarna, var borta.
Storan, Lillasyster och jag.
Tack för igår allihopa! <3
Kram/lillafrun
av Emmeli | dec 22, 2014 | Emmeli funderar, Musik
Det här har varit en måndag av rang!
Jag och Liten hade mystid, bara vi, på förmiddagen. Vi tog oss ut i snöyran, gick långrunda och morsan blev svettig och ungen sov. Sen övade jag fela och drog sedan av ett träningspass. I eftermiddags, lagom till att jag ammat Liten, stack jag iväg på rep. Jag hade tajmat med maten så att Minimannen skulle stå sig på min amning och sedan få gröt av pappan och sen skulle jag vara hemma igen. Men saker tar ju ofta längre tid än man tror, och det var många låtar vi skulle öva igenom. Det är ju så, och det är ingen fara. Det var bara det att amningsklockan ringde mot slutet. Och ringde. Och ringde. Och jag var så jädrans nära att ställa mig upp och bara gasta rakt ut; NU MÅSTE JAG HEM OCH AMMA!!! (hur galen kan man bli egentligen? tack gode gud för att jag bet ihop).
Till slut var vi färdiga. Jag, lycklig över att ha fått spela fiol i en drös av timmar. Dammat bort det där dammet och blivit av med känslan av ringrostighet. Det är ju som att cykla, det där. När man hållit på sedan man var 8 år, så är ju inte 9 månader särskilt lång tid av vila, i sammanhanget. I alla fall; lycklig över spelet och överlycklig över att vara på väg hem. Jag äär så dålig på att vara i från min bäbis.
Ska jag stanna här vid vägkanten?, sa Storan, som kört som en galning genom snöyran, för att vi skulle komma hem så snabbt som möjligt.
-JA! Svarade jag och hoppade ur bilen, sprang allt vad jag kunde genom djupsnön och in genomdörren. Kastade av mig ytterkläderna på golvet i hallen och rusade in till bäbisen. NU ÄR MAMMA HEMMA! SIXTEN! MAMMA ÄR HEMMA!!
Han som jag tänkte skulle skrika av hunger…. han log, det största av leenden när han såg sin mamma. –hon är knäpp och jag älskar henne så, tänkte Minimannen och hånglade upp mig sådär som bara han kommer undan med; med gapande mun och tungan på vift. Sen fram med mamma-maten, fort som bara den. Liten visste inte till sig hur mycket han skulle stryka på sin mamma och klappa på henne som för att visa att han hade längtat på mig (eller maten, bara?). I ett vips, var jag inte längre den där tillpiffade med rena glasögon och utsläppt hår. Toffsen åkte fram på snedden uppe på huvudet, glasögonen fick avtryck av dom där små, mjuka händerna på direkten. Jag gav mitt barn mat och fick snabbt därefter äran att både byta uscha-blöja och bli nedkissad.
Det där är livet. Och jag älskar det så förbenat mycket!
Nu har jag tokpussat bäbisen och nattat honom. Han snusar och sover och jag är lugn i kroppen igen. Ska alldeles strax, bara jag satt punkt här, dra igång efterrättsmakeri inför julafton och efter det tvärstäda. Nattpass väntar, alltså. Hepp!
Det här har varit en måndag av rang! Med snöyra hela dagen lång.
Godnatt!
Kram/lillafrun
av Emmeli | dec 12, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Lilla familjen, Liten 4-6 månader, Liten 7-9 månader, Musik
Just nu, vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.
Uppsatsen är klar! Vi är i mål med denna crazy-bananas-höst.
I huvudet rör sig tankar och ord, runt, runt. En blandning av lättnad, vemod, separationsångest, jullängtan, hemlängtan, ännu mer separationsångest, lycka, någon slags sorg. En tacksamhet. Så oändligt stor.
Som vi har kämpat denna höst.
Det har varit tufft. Många gånger. Men vi har inte gett oss. Målet har varit vårt mål. Och är det något vi är, jag och mannen, så är det tjuriga.
Bäbisen, har varit min hjälte. Mannen, min klippa. Trots att jag hållit på med en hel del saker som hör min utbildning till, så känner jag inte att jag tappat tid med min älskade Miniman, vilket är det allra viktigaste i det hela. Pappan har haft så herrans många uppdrag denna höst, att jag och Liten snarare har tumanhand-hängt så mycket, att vi nu är varandras absoluta favoriter! När jag tänker efter.. så förstår jag inte hur vi hunnit med allt.
Vi har stöttat varandra och team-workat, på det där sättet som gör oss till dom Tre musketörerna. Teamwork, lagt Lilla-familjen-pussel med ett ständigt prio-ett-fokus på att Liten ska ha det bäst. Det där, en gudomligt snäll bäbis och en stor skopa jädra anamma. Det är vinnarkonceptet.
Eftersom Liten ammats/ammas så har jag inte varit från honom längre tid än typ tre timmar på en dag. Ofta, ofta har vi ju dessutom skrivit här hemma, så då har jag haft bäbis nära trots allt. Guld värt. När det har knipit, att pappan inte kunnat ha honom, har Liten fått hänga med på allt. X antal gånger har han och pappan kommit rullandes med vagnen till universitet, för Liten-matpaus. Minimannen har suttit med på ett par föreläsningar, på PM-seminarium. Och tänk i våras… när jag hade två dagar av examinationer (det enda jag inte kunnat läsa in under förra året innan han föddes. ). Då langades han in genom fönstret för att äta mitt i redovisningsracen. Han har bläddrat i tråkig litteratur, som han upplevt som latjolajban. Han har myst i mammas knä, när hon skrivit uppsats. Vid vår sida har världens bästa skrivarkompanjon och vän suttit. Käraste, käraste C. Tack. <3 När vi bor i norrnorr utan familj nära, så har det förstås varit ännu lite trixigare när allt ska pusslas och det ibland har kört ihop sig. Men det har gått.
Bäbisen.
Han är en hjälte.
Och nu är jag så tom i huvudet och full av lycka, på samma gång. Att tårarna bara trillar från kinderna.
Vi är färdiga. I mål. M jobbar imorn, men annars har vi flera veckor framför oss. Av tillsammanstid. När det nya året börjar återstår opponering och respondering, men det högsta berget av alla är bestiget. Senare i vinter väntar några veckor av slutpraktik. Men min plan och dröm om att stå där i juni, med resten av klasskompisarna. Ta emot vår examen.
Jag hoppas. Och faktiskt, tror. Att jag kommer klara det. Dessutom, med en (då) liten ett-åring med handen i min.
Nu. Väntar jullov. Och i huvudet rör sig tankar och ord, runt, runt. En blandning av lättnad, vemod, separationsångest, jullängtan, hemlängtan, ännu mer separationsångest, lycka, någon slags sorg. En tacksamhet. Så oändligt stor.
Dom tre musketörerna. Det är vi, det.
Kram/lillafrun
Senaste kommentarer