av Emmeli | dec 12, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Laga, Baka, Äta, Musik
God morgon fredag!
Åh. Det känns som julafton idag. Kan knappt tro att den här dagen är kommen. Men det är den, baske mig! Nu bländar det där ljuset mig. Det som varit svårt att se i skrivartunneln, stundvis. Åh.
Men innan vi tar fredag, så måste vi titta lite mer på gårdagen. Vi var ju på julfest, förstår ni.
Liten fick feeling och drog på sig snyggbralla och Nisseluva. Han undrade in i det längsta om vi inte skulle ta resväskan med ändå. Men morsan sa nej, faktiskt.
Håhå.. Igår skulle du har sett oss. Innan jag hade prånglat oss ut genom dörren,fått alla saker på plats och kunde börja traska mot hjärtevännerna som vi höll hus hos. Ja, då hade jag behövt en dusch igen. Först ut med vagnen, som jag fyllde med omeletter jag precis tagit ur ugnen och så en herrans massa prinskorv. En överfull skötväska med allt vad man kan tänkas behöva, bland annat en knyta-fast-i-en-stol-stol (en sån här typ. as-smart) till Liten och kameran förstås. Och så bäbisen, den viktigaste ”pinalen” av dom alla! Och alla vändor hit och dit som jag gick bara för att till slut ta steget ut på backen med alla dörrar låsta och hej och hå. (åh vad jag längtar efter hus. har jag sagt det?)
Men vi kom fram. Rödrosiga och festfixade!
Vänner kom från höger och vänster med den ena maträtten efter den andra. Bordet fylldes till bredden och magarna kurrade. 
Nu är det väl ändå varsågod! utbrast vi. Och plötsligt stod alla som gamar över bordet och tog för sig. Det ser ut som om vi aldrig sett mat tidigare! , sa någon. Vi skickade emellan varandra, berömde varandras mat och njöt av sällskapet och årets första julbord. 
Det var så fantastiskt gott och på bordet fanns allt och lite till. I år överträffade vi oss själva.
Sill, potatis, Janssons, köttbullar, gravad lax. Omelett, prinskorvar, spenat- och fetaost-knyten. Fyllda ägghalvor, brysselkål, rödbetssallad, skinka. En syrlig, fruktig sallad. En supermegalyxig sallad med rödbetor och chèvre och allt vad det var. Vörtbröd. Frukt. Och till efterrätt fanns det hemkokta karameller och kola och pepparkakscheesecake.
Det var så mysigt att få umgås med vännerna. Det tyckte Liten också, stundvis. Och om han bara var nära, nära morsan. Det där med folksamlingar, trångt, högljutt och många han inte känner… det är inte jordens höjdare, om man frågar S. Lilla vännen.
(Det är synd om honom nu. Och det värker i mammahjärtat. Det märks så väl på Liten, då han typ aldrig gnäller och är ledsen. Ja, förutom om han inte är trött, hungrig, har ramlat, blivit rädd eller blyg. Det är tänderna… Nu är ju en igenom i alla fall).
Minimannen sov ute i sköna luften medan mamman lekte ”Maffia” med hela gänget. Jag skrattade så jag kved stundtals. Den där leken går ut på att man få roller tilldelade sig. Dom är superhemliga. En grej är att man går runt hela gänget och alla ska säga sina roller. Säga, som i att ljuga. Men någon, en i hela gänget, fattar såklart inte det och säger rakt ut vad hon fått för roll. Jag. Kan. Inte. Ljuga.
Nåväl. Jag bjöd i alla fall på ett skratt! Och kvällen var förbenat god. Årets första julbord. Och livets sista julbord med mina fina klasskompisar. Tack vännerna, för allt! <3 Vilka år vi har haft tillsammans.
Nu. Nu kör vi fredag! Inom några timmar ska jag klappa mig själv på axeln. Och M och Liten och världens bästa skrivarkompanjonen.
Kram/lillafrun
av Emmeli | dec 9, 2014 | Emmeli funderar, Musik
Åh.
Nu känner jag precis sådär som jag alltid gör den här tiden på året. När det bara är liiite, lite kvar och både huvudet och kroppen vet så väl att snart, snart, snaart får du pusta ut.
Det är så nära nu.
Visst. Jag nattsuddar lite för länge på nätterna nu, tycker att det är rysligt mysigt i juletider. Så, det kan också ha en liten del i mina grusiga ögon om dagen. Trots sovmorgon idag, ja.
Jag och Liten var ute under dagens ljusaste timme idag, då solen nästan (!) orkade sig upp över trädtopparna. Gatulysena sken fortfarande och över världen låg en tunn slöja av mörker.
Landskapet är vackert, ändå. Som idag, när det är krispigt, frostigt och vitt.
Men jo. Mörkret gör oss trötta.
Nu sitter jag här i eftermiddagslugnet. Har precis avslutat skrivpasset. Min och Litens plan har följts till punkt och pricka. Nu är vi inne på dom sista tre, viktigaste punkterna; mysa, mysa och mysa. 
Han sover ute i vintern, ombäddad och varm. Det är 8 kalla grader och luften är så, så god. Jag har tänt ljus här inne, klätt mig i mannens stora sticketröja och tussar omkring i alldeles för långa tjocksockar. Sitter här, med fötterna högt, lyssnar på tystnaden och bara är. En sån där stund, så skön att ord inte går att finna.
Nu väntar en tisdagkväll. Det blir en lugn sådan. Nu är det bara några få dagar kvar. kämpa, kämpa, kämpa…
Allt gott till Dig.
Kram/lillafrun
av Emmeli | nov 17, 2014 | Emmeli funderar, Lilla familjen, Liten 7-9 månader, Musik
I morse såg det ut så här.
Minimannen sov och sov, tog måndagssovmorgon, och jag var helt enkelt tvungen att väcka honom för att han skulle hinna slurpa frukost innan jag stack iväg. Alltså.. Kan någon säga mig om det nån gång kommer att kännas liiite, lite bättre att lämna honom? Trots att jag vet att jag ser honom igen inom bara en liten, liten stund…Det måste väl nästan vara så att det är som ”allra värst” nu när jag fortfarande ammar honom? … nåväl.
Jag halkade mig i väg upp till högskolan och mötte skrivarkompanjonen. Vi mötte upp vår skypedate och gjorde vår lååånga djupintervju. Spelade in orden, så vi koncentrerade oss inte på att anteckna utan istället på att bara lyssna. Efteråt fick vi världens bästa amme-besök av bäbis, och med det lite extra energi att fortsätta lite till. Luddiga i huvudena drog vi sedan hem till lyan för lunch och vidare jobb; transkribering. Paniken uppstår när vi inte hittar ljudfilen. Inte någonstans (!). Till och med mannen ger upp och konstaterar att något verkar ha gått fel. Och om han säger att det är kört, då är det kört, tänkte jag. Jag var nära till gråten där alltså.
Så helt plötsligt, poppade den upp, ljudfilen, och jag blev lika lycklig som om jag skulle ha vunnit på triss, typ. Håhå, kan inte denna mastodontuppsats bara vara klar snart? Men vi ser ljuset, det gör vi.
Efter timmar av hjärntvättande transkribering, avslutade vi den långa skrivardagen. Vi, pojkarna och jag, klädde på oss vintermunderingen och drog ut. Och har nu precis kommit hem efter en skön långpromenad. I mörker och världens slaskväder. Men det var så skönt med friskluft och jag känner mig piggare än jag gjort på hela dagen. Med det inte sagt att jag är pigg. Nä. Kära nån, så ovan jag är att ta mig upp om morgonen nu, har visst blivit en riktig nattuggla på mammadagar. Så det kan bli! Men jag är en lite periodare på det där med morgonpiggis eller nattuggla…
Sixten blev överöst av mammapussar och bus, innan vi gav oss ut för prom och hans eftermiddagssovning. Och nu längtar jag tills att han vaknar. Jag ska tända ljus och duka, ikväll blir det köttgryta till middag. Min hemmaman slamrar med kastruller och grejsar på där ute i köket. Han jobbar på bra, det må jag säga!
Åh. Det är så skönt med kväll. Och hallelujah, att orden blev återfunna!
Hoppas din vecka börjat fint.
Kram/lillafrun
av Emmeli | okt 23, 2014 | Emmeli funderar, Liten 7-9 månader, Musik
Så var det kväll.
Och vi har jobbat på. Idag också. Oktober månad är den månad vi har körigast, så jag börjar se ett ljus i lilla tunneln. Ååhå, jag längtar så efter en dag som bara är helt och hållet blank där det inte finns ett skvatt att göra. I alla fall en dag där det finns miiiindre att göra. Om en vecka! Då kommer det massor av såna. Nu kan jag liksom fylla varje minut jag inte gör någonting annat på, med att försöka trycka in en massa tentastrunt (en del grjejer förstår jag bara inte varför vi behöver kunna….).
Att vara både mamma, fröken Duktig och studerande, på samma gång. Ptja.. det är ju inte så att sittunderlaget nöts ut, precis. Men! Det är helt och hållet självförvållat och självvalt och jag vill inte byta denna karusell mot någonting. Men jo, lite småtrött kan man ju känna sig ibland. Lyckligt utmattad, som jag brukar säga. Livet har aldrig betytt så mycket som nu, varit så roligt och känts så dyrbart som nu. Aldrig varit så lyckligt, som nu. Äsch, du förstår nog. Jag behöver nog inte förklara, egentligen.
Vad vi har gjort idag?
Idag har vi skrivit, jag och käraste kompanjonen. Med oss hade vi den sötaste av arbetsledare, gissa vem! Efter vi var färdiga för dagen drog jag och Liten ut på långpromenad i snålblåsten. Vi gillar att gå ut och andas friskluft efter att ha suttit inne och gnuggat geniknölarna. Sen var morsans plan att bäbisen skulle sova och hon skulle kunna dra av ett städrace så snabbt att han inte skulle hunnit märka någonting. Men icke! Någon vaknade och vi bestämde oss för att städa tillsammans….
Minimannen har följt mig, från rum till rum. Bytt leksaker och fastnade (ordagrant) för mammas bakgrejer.
Han är koncentrerad när han gör saker. Spretar på tårna och liksom småflåsar med den där lilla munnen. Han bakade, sa han bestämt.
Morsan?
Hon har gnott på, fixat med tvätt och städracat och haft sig. Lät som ett fån när hon kröp där på knä och skurade, och lekte Tittuuuut! med bäbisen samtidigt. Det där med fånerier, det hör ju till, den där kärleken. Till han jag kallar Minimannen.
Det absolut roligaste på hela alltet, det var när vi skulle bädda rent i storsängen. Då tokbusade vi och hoppade i pappas säng. Han var ju ändå inte hemma och kunde märka någonting liksom. Ha!
..och så blev vi så trötta att vi höll på att smälla av. Det är tufft att städa, mamma..
Så vissa sover nu. Efter 4 timmars städrace… mamman, som ser ut som en dyngsudd, ska passa på att hoppa i badet. Njuta av att det är nystädat och doftar såpa och vaniljljus. Att sedan krypa ner i den renbäddade sängen, det längtar jag efter…
En torsdag. Full fart. Lyckligt utmattad. Precis så.
Kram/lillafrun
av Emmeli | okt 21, 2014 | Emmeli funderar, Liten 7-9 månader, Musik, Träning
Det kan vara svårt att sätta fingret på vad det är.
Det bara känns. På det där viset som inte är så behgaligt utan bara småjobbigt, ger oro i hela kroppen och vad allt det där beror på, det behagar huvudet inte förmå sig att reda ut. Så, har det varit idag. Tankarna snurrar, både stora och små funderingar. Allt från att jag har ren och skär tentaångest som det så fint heter, till att jag är livrädd över att ha fött Liten till en värld som är livsfarlig. Typ så.
Tack och lov har jag honom. Och så mannen. Han som sa stick ut och spring, älskling! Och tänk inte så jädra mycket! Så jag gjorde som han sa, direkt jag kom hem från dagens skrivartimmar. Jag gav mig ut i snålblåst och ruskväder. Svettades som en gris. Sprang och sprang. Och när jag kom hem kändes det lite bättre. Ganska så mycket bättre, faktiskt. Att springa, ja träna överhuvudtaget, kan vara så himla bra för att rensa tankarna.
Igår var det jag som lagade middag (hoppsan!), idag var det M (som vanligt igen!). Hemtrillade köttbullar, så ohyggligt gott! Nu ska vi ta våra mätta magar och traska till vännerna för en kaffekopp och gemensamt tentaplugg. M, som inte ens ska göra tentan utan nu är ”på andra sidan”, föreläser och ger ut tentor i stället. Han, kan såklart mer om min tenta, än jag själv. Jag har ett smarkskaft till man, det ska gudarna veta. Det är i och för sig bra, för då kan jag fråga han om saker och ting. Martin! Gör en mätteoretisk analys av det nuvarande betygsystemet… och ange lämplig datanivå! Typ så.
Såna här dagar. När det känns lite sisådär, då är jag extratacksam för alla runtomkring. Särskilt, för den här polarn!
Ja. Det har varit en sån där dag. Sådär som det är ibland.
Vi tar nya tag i morgon.
Kram/lillafrun
av Emmeli | okt 2, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Lilla familjen, Liten 4-6 månader, Musik
Jag vet tusan inte var jag ska börja.
Igårkväll?
Världsmysig, lugn kväll. Jag och S somnade som två stockar efter klockan åtta. Inget konstigt. Men jag vaknar och yrar kring 23, ingen man hemma? Ringer honom, som svarar och säger Hej älskling, jag är hemma om 5 minuter. Skönt, tack och lov, han lever, tänkte jag. Och in genom dörren kommer han hem, 5 minuter senare, småskärrad; Vet du vad jag såg nyss, precis efter att vi lagt på?
En älg, säger jag utan tvekan. Det är liksom det jag går och tänker på och oroar mig för, när jag vet att han är ute på mörka vägarna och far, efter jobbet. Att den där förbannade älgen ska dyka upp igen. Inte samma som krockade med oss, såklart. Den blev en ängelsälg på direkten och bilen åkte till skroten. Vi hade en himmelsk änglavakt. Rädslan hänger kvar. Igår var det nära, igen. På motorvägen.
Allt gick ju bra. Men tankarna snurrade efteråt. Alla Tänk om. Vi somnade i en tacksamhets hög, alla tre.
Och idag?
Jaa… vad sägs om att jag och S sovit totalt tolv timmar och att mannen i morse stängt av alarm efter alarm i sömnen och att vi vaknar 45 minuter innan M ska stå och föreläsa och jag börja skriva och dagen dra igång i 120. Att försova sig, finns det något värre? Ja, det gör det ju givetvis, men du förstår vad jag menar. Hela dagen blir helt yr och jag vimsade på som en galning och när jag öppnade dörren till världens bästa skrivarkompanjon, så var jag fasiken blank av svett i pannan. Nyduschad svett, ska tilläggas!
Det är såklart underbart roligt att det går så bra för M…. det är dock liiiite körigt alltså. Särskilt när det är såna här ”köttisdagar”, som vi säger; M jobbar med två olika uppdrag, är borta typ 14-15 timmar och jag har Liten själv, vill roa, mysa med han och samtidigt försöka skriva på ett uuuurbra examensarbete. Som tur är, är inte alla dagar såhär. Jag snodde ihop lunch till kompanjonen och mig, som en liten kompensation för att hon var tvungen att hänga på i taikonsvevan. Hon är bäst, den där C. Och jädrans, vi var himla bra idag, trots kaos.
Ja och sen är jag ju som ett barn innan julafton också. Jag fyller ju år snart för tusan! Och det ska bli middag och mys och jag försöker göra så gott jag kan för att alla ska ha det så bra det bara går. Vilket innebär ett gäng olika varianter på maträtter eftersom alla inte äter samma sak. Men jag älskar mina vänner och vill liksom göra det för dom. Hjärnan får gå lite på högvarv helt enkelt.
Så i eftermiddags, när vi skrivit klart, sagt tack för idag och jag var så trött på att tänka och känna efterskalv av försovningsstress. Då drog vi ut.
Och det är ju så vackert ute nu! Vi gick långt. Stannade vid vattnet och satt där och filosoferade.
Jag googlade på ”maträtter att laga till sin 6 månaders bäbis”. Liten håller ju på att matskolas in lite, och det går som hejsan. Han får smaka på allt och tycker allt är gott. Jag antar att jag ska vara överlycklig. Det är bara det att mamman mest tycker det är sorgligt och jobbigt. Inte Liten. Han partade till torsdagen med att gå förbi affären, idag igen, för att handla sin första haklapp. Det gjorde han rätt i!
Mörkret har fallit utanför fönstret. Den där tvätten är intagen och morsan ska torsdagsstäda. Sen, när S tänker sova. Nu är bara mys som gäller. Med han jag kallar för Bulan och Livet självt.
Livet alltså. Just nu, vissa dagar, smått kaotiska. Men jag kom på mig själv under promenaden idag, med att gå och le.. Och så fnissade jag åt mig själv, där jag gick med tofsen på snedden, i mina käraste byxägodelar (fjällrävenbrallorna) och med en glad bäbis i vagnen.
Jag älskar livet. Och det finns iiingeningeningenting jag skulle vilja byta det här mot.
Dagens novell. Ha en god kväll!
Kram/lillafrun
Senaste kommentarer