Att sällan ha varit så nöjd över en Loppistur….

av Emmeli | jan 16, 2017 | Okategoriserat

Ni har nog förstått vid det här laget, att jag är väldigt förtjust i loppis.

Såklart började det pirra i loppisnerven på en gång. När gulliga grannen till mitt Hemmahemma, i lördags berättade att han hört att det skulle vara loppis ”nere vid gamla fabriken, vid magasinet..”. Dom där orden, förstår liksom alla lilla-byn-bor. Förutom såna som jag, som är födda på 90-talet och därefter…visade det sig.

Efter utetid med barn och päron, tog jag med mig Lillan i vagnen. Det hade börjat skymma och jag visste att jag nog skulle kunna komma att bli typ förstelnad när jag väl kommit fram till den där korsningen, där man antingen tar av för en vanlig hederlig Tommelmorunda, eller tar mod till sig och söker upp vad som kändes som en loppis oerhört annorlunda belägen..

Mycket riktigt;

Jag känner hur jag blir alldeles stel i kroppen där vid korsningen.

Inte en endaste själ syns till. Det är bara tystnaden, min barnvagn med sovande bäbis där i och så den där synen. Av den där gamla, gamla fabriken som var igång för typ 200 år sedan. Typ, sa jag. Skrotbilar, gamla barnvagnar, trasiga byggnader, rök och läskigheter.

Nix. Undertecknad har inga problem med fantasin och jag befann mig såklart mitt i en s-k-i-t-l-ä-s-k-i-g- filmscen.

Ja. Ni förstår ju. Jag kolavippar så läskigt!

Inte en chans att jag skulle vika av där för att gå på loppis med Lillan. Vi skulle ju bli bortrövade vilken sekund som helst. Så vi fortsatte. Och det blev en vanlig Tommelmorunda i stället.

Det knatades fort och jag tänkte ”Tänk, att min pappa en gång jobbade i den där fabriken. En gång, alldeles extra målmedvetet. Då han skulle spara pengar till den där snygga, snygga, dubbelknäppta, kostymen. Så att han skulle kunna vara proper för sin tjej. Min Mamma”. 

Jag funderade där jag gick och till sist var vi hemma igen, varpå jag slet upp dörren och utbrast  ” det gick inte!! jag veet att det ska finnas en loppis där inne nånstans. Men jag blev som en stel förskräckt get och fortsatte bara runt och nu MÅSTE nån följa med mig tillbaka. Vi tar Rymdskeppet!”. 

Någon drog åt sig andan efter en väldigt lång mening och sen fick hon med sig en människa som alltid ställer upp för henne. Hennes Trygghet. Vi åkte samma väg som jag och Lillasyster nyss gått. Bara det att vi nu vågade vika av där till vänster istället, och åka till den där gamla fabriken…

Där, har ni honom. Min trygghet.

Med mörk choklad runt hela munnen från fikat, pekandes och undrades ”vart är vi mamma?”. Min Miniman. Han skulle rädda mamma. Vilken dag på veckan som helst!

Ja. Man vet. Att man är loppistokig. Och lite, lite knäpp. När man tror, att man är på väg på loppis, där det ser ut sådär.

Vi går där bland vad som kändes som en enda läskig, spökig Kyrkogård av bilar och skrot och gudvetvad. Vi öppnade en dörr. Där stod radion på och det osade omysig doft. Fortfarande inte en människa syntes till. Jag blev livrädd och höll Lillvännens hand, än hårdare. S var megataggad på loppis och bröt ihop när jag fort bara sa ”nä Sixten, vi åker hem! Nu. Det finns ingen loppis här. Mamma hade fel”.

Lillvännen gastar ”jaaag vill hittta låååppiiiissss, maaammaaaa!!!!” och jag går där bland skrotbilar, rök, muller och en gastande unge. Och har på Emmeli-vis, Hopphjärta Deluxe.

..Och vi söker en jädra loppis (!!!).

Vi gör ett försök till. För Minimannens skull. Rycker i en ny dörr och då kolavippar jag fullständigt. Då hamnade vi inne i vad som måste ha varit typ en maskinhall av något slag. Dörren gick knappt upp för där inne stod något mullrigt och matade på, så stort att man inte fick upp dörren och allt kändes precis hur livsfarligt som helst. Ja i min värld skulle vi ju kolavippa när som helst om vi inte drog. Illa kvickt!

Så. Vi åkte hem. Igen.

Minimannen var less på loppisletande och stannade hemma med Morfar, men jag var som jag alltid är; för tjurig. Och tjatade med mig mamma istället. Hon, som småskrattade åt mig och samtidigt drog på sig något fort medan Lillan packades in i overall. Och så svischade vi iväg igen. 7 minuter kvar,sen skulle den där loppisen vara stängd.

Så, iväg.

För mig är det alltså tredje gången jag försöker mig på att hitta den förbaskade loppisen. Vi åker till den där gamla, gamla fabriken och mamma halkar fram på sina ”supervintriga” blommiga foppatofflor. Vi sticker in huvudet igen till det där kontoriga, rökiga stället och mamma ropar på mamma-vis;” hohooo! Visst är det väl här det är loppis!?”.

Och, plötsligt hör vi en mansröst svara. Den där karln, som liksom såg ut som om han varit inne i en brasa och vänt. Sotig och skitig från topp till tå. Han, får hålla sig för skratt.

I nästa sekund dyker ännu en filur upp. Han är långhårig, med sotsvart hästsvans och kepan på snedden. Ser absolut I N T E heller ut som någon loppishavare. Om man säger så. Men var trevlig och hjälpsam. Till sist förstår vi att vi är så fantastiskt fel när den på-polska-brytande hästsvansmannen försöker hjälpa oss att förstå att ”däär nere, finn en s-k-i-l-t, tror jag. Där. Har det stått loppis!”. Sa han.

Så efter att ha varit ute och sökt loppis i en mindre evighet så kom vi till slut i mål.

Svängde man in på ännu en liten väg och åkte till den vägens slut. Då, kom man till slut fram till ett gammalt lägenhetshus. Där lyste det i några fönster. Och hade vi kommit såhär nära nu, så var vi ju bara tvungna att gå in. Och där var den ju. Den där Loppisen.

Med gulligaste loppisdamen som var själv i ännu en ryslig byggnad. Klockan hade passerat tre men vi fick komma in i alla fall. Gick småfnittriga bland levande ljus och rosa prasselpapper och en herrans massa krimskrams.

Ett par blomkrukor och en söt hängare. Och en stor glasburk att ha olika blommor i. Och en perfekt-turkos tillbringare som blir den perfekta tulpanvasen.

Vi måste ha verkat så yra. En med hopphjärta som aldrig ville ge sig, en världsnöjd bäbis som finner sig i alla lägen och så den där gulleMammaMormorn som stod i utsvängda täckbyxor och rosiga foppatofflor mitt i svinkalla vintern…

Jag och mamma hade bubblade skratt i magarna och konstaterade att det här var en loppisrunda som nog skulle fastna på näthinnan lite mer än andra.

Älskade mor. <3 

Sällan har jag väl aldrig varit så nöjd (och energitappad) efter en loppistur.

Ja. Vad gör man inte för en loppistur…

Lillafrun

Att sammanfatta År 2016. Del 2.

av Emmeli | dec 31, 2016 | Okategoriserat

…och fortsättningen av årsresumén, kommer här!

Juli!

I vanlig ordning började månaden med kalas. För vår älskade M!

Han som jag också firade fyraårig bröllopsdag med där i början av månaden. Och så, såklart, massor av Bäbisgos.

Lilla grodan! 3 veckor gammal. <3

Sommarlov, tillsammans med efterlängtade vänner…… och med stora Taikonsfamiljensamlad.Mysiga, ..…vackra och somriga utflykter.

Och entrén blev helt klar, med Drömdörren som fulländade hela alltet;

M var iväg på ett uppdrag mitt i sommaren och jag kommer ihåg hur nervös jag var över första dagen själv tillsammans med två små. Liiite, lite mer rutti på den fronten nu (haha!). Det gick ju bra den där dagen också, kommer ihåg den här stunden..

…

Och såklart, en tur till huset på älskade ön. Gotland! Lillans allra första. Bara 4 veckor gammal. En fantastisk vecka med sol och bad. Välmående människor, sand mellan tårna och en morsa som tjuvstartade att börja småspringa på mjuka stigarna i skogen och små, slingriga, kalkvägarna ner till stranden. Eufori!

En ljuvlig vecka!

Men oooh så underbart, när vi var hemma igen också!

Augusti…

Bärplockning.Kaffesörplande och fortsatt sommarnjutande.

<3

Någon stampade med svart på vita papperet. Så vackert så mamman fick hjärteont.

Det sörplades kräftor också. Och saftades och syltades för fullt!

M och hans Miniavbild.

Och veden fick komma under tak. Äntligen, sa mannen glatt och tackade sin svärfar.

Och hösten… den kom smygandes. Med sitt lugn och sina vackra färger.

Vi njöt så, av nya konstellationen tre-har-blivit-fyra, och att allt fungerade (och fungerar) så bra.

September..

Det blev höstpiffat både inne och ute.

Det var en magiskt vacker höstmånad, varm och så härlig. Det plockades ännu mer bär även äpplen, från vårt alldeles egna träd.Gjordes mos i massor och äppelkakor och vi tyckte att det var en fest hela alltet.

Vardagen tuffade igång på riktigt, efter lång, lång tid av oceaner av tillsammanstid.

Och insidan Drömdörren?

…såg ut sådär. Men plötsligt inte…

Dröm! 

Och jag?

Njöt av att vara HemmaMamma. Gå långpromenad med den där oförskämt nöjda bäbisflickan i vagnen.

Och där; älskade Minimannen. Han som tyckte det var skitakul efter att vi fällt fyra 18 meter långa träd på gården. Han, fick ju en alldeles egen ”kotteaffär” som vi lekte i. Massor!

Syskonens relation började förvandlas, från något magiskt till något än mer magiskt!

Och vi var på ljuvlig utflykt till vackert ställe. Skulle söka svamp, hittade en död älg i en grop och hamnade till sist på megavackert fikaställe. Typ så.
Ljuset var sagolikt där.

Och två dagar senare?

Då låg jag i hemska magsmärtor hemma på kökssoffan. Det fanns inget annat att göra. Än att åka in på akuten. Till sist slutade det hela med en operation av den där mamman som man trodde hade en elak blindtarm men som istället visade sig ha fått en akut inflammation i magen. Något man inte vet varför. ”Otur” och ”Sånt som kan hända”. 

Jag var så slut men så oerhört tacksam över att allt gått bra. Jag hade det lenaste, mjölkvarmaste och vackraste sällskapet man kan tänka sig, där hemma i bli-hel-och-frisk-sängen. Fokuserade i vanlig ordning på det som var gott och bra och tog mig sedan vidare, med förfärligt onda operationssår som gjorde det svårt att bära och lyfta barn, för att inte tala om att amma då det gav tryck. Därifrån, blev allt bara bättre.

Efter någon dag var jag uppe på benen igen och ingen var lyckligare än jag.

Efter en vecka kände jag mig nästan på banan, men bestämde mig för att hålla tyglarna och vila en vecka till. Från sånt där tempo jag ju älskar. Vi avslutade månaden så fint. Med en läkande mamma och än mer livstacksamhet..

Oktober….
Och vi började månaden med kalas..

För den där mamman som fyllde 26 ett par dagar senare!

Födelsedagsmorgon.Och på självaste födelsedagen tog min älskade mor och far hand om mig och mina två små. En morgon tillsammans med min egna Stora Lilla Familj och när mannen åkte på uppdrag, så spenderades resten hemma i lilla byn. Mitt hemma-hemma. Med mammas om-barndomen-påminnande, goda, goda födelsedagstårta!

Men..

bakom mycket lycka. Funderade jag. Massor. Kände mig lite rädd i efterhand. ”För två veckor opererades jag hastigt och mycket olustigt. Varför blev det så? Var det mitt fel? Hade jag kunnat göra något annorlunda?” …

Men..

Jag fick chans, att träffa någon jag har stort, stort förtroende för. Prata. Och framförallt; fråga. Och till det bästa; Få. Svar.

Ibland blir saker bara som dom blir, utan att man riktigt vet varför. Men jag kunde inte banna mig själv, det var helt ologiskt. 

Och lättnaden, över att få prata av sig?

Enorm. Och med ens, blev mitt hjärta så lättat. 

Månaden fortsatte..

Med lättnad, kalasförberedelser i massor och ett så, så underbart barndop för den flicka vi beundrar så. Och älskar, oändligt.

Lilla Juniflickan döptes och hela dopdagen var helt fantastisk.

… några dagar senare, kom drömleveransen..

Två pardörrar och en heeeerrans massa fönster.

Och! Vi blev med Sallykatt också!

Och jag och S pysslade som vanligt tillsammans. Gjorde egen blåbärsglass bland annat.

Och ungarna sov i storvagnen bredvid varandra, medan jag och M kramades. Ute i spöregenet. Inget konstigt alls. 

November.

Vi drog till med en heldag på paradisigt äventyrsbad.

Och det blev plötsligt vinter och massor med snö!

Rent himmelskt vackert!Och det målades fönster. I massor. Hemmet gjordes adventsfint.Och det blev första advent!Och det bakades både pepparkakor och lussekatter.Och pulsades (plumsade, som jag egentligen vill säga…) i snön med dyrbar last.

Och till sist, kom den årliga, alltid så uppskattade julegransleveransen av han jag älskar så(Pappa).

Vinterfix och Adventslängtan. Massor av tända ljus och en njutning över att få vara hemma och skrota tillsammans med älskade småttingar, var (och är!) obeskrivlig.

Och till sist blev det då Årets Sista Månad; december.

Fylld av julepyssel, mys och julebakande…Barnen fick en egen gran och Storebror skötte påklädnaden helt strålande.Så otroligt trivsam (om än ibland såklart, alldeles vanligt i-juletids-ruschig) nedräkning, tillsammans med dom jag älskar så. ….

Ett Julfirande jag sparar i hjärteasken.

Och plötsligt var det årets sista dag.

Och jag lämnar det här året med sån oändlig tacksamhet. Över att få vara fru till min älskade M, mamma till mina två stjärnor. Och tanken på att bara få fortsätta den här resan, den vi kallar Livet, tillsammans med dom. Det, gör mig till en så lycklig mamma och fru. 

2016…

Ett år fyllt av Liv. Det har varit många, många så underbara dagar. Men också en drös dagar av oro, sorg, och bekymmer. Ni vet hur det är. Livet.

Men jag är så, så tacksam. Att jag få vara med. Tillsammans med dom jag älskar till månen och tillbaka. 3 blev 4. Det bästa, bästa.

Tack år 2016!

Och hej och välkommen år 2017!

Jag tror att du kan bli alldeles fantastisk, du med!

Gott slut till er alla och

-Gott Nytt År! <3

Lillafrun

Att ha hjärteströssel.

av Emmeli | feb 10, 2016 | Okategoriserat

Jag har inte så dyra eller komplicerade nöjen. Inget jag tänker på, att det ska vara så. Lite fiffigt är det såklart, när jag tänker efter.

Att sitta på kökssoffan och sörpla kaffe i lugn och ro, tillsammans med mina bättre hälft. Att spela svängig musik på pianot och se lillungen dansa med dom skönaste movesen jag någonsin skådat. Att stå ute under stjärnhimlen en klar vinterkväll när dagen snart nått sitt slut och en ny snart tar vid. Att ta kameran och föreviga ögonblick jag inte vill släppa taget om bara sådär.

Det är Livskvalité. För mig.

Och som ni säkert förstått, så vill jag ofta, ofta föreviga tillfällen. Många gånger hamnar dom här i dagboken. Ibland bara i form av en liten rygg med bagarmössa på huvudet. Framsidan hamnar i Litens egna fotoalbum.

Att ha förevigade ögonblick, utspridda som hjärteströssel i hemmet. Det, är så himla, himla fint tycker jag. Förutom att framkalla och stoppa in i album, så är det ju fotona som är framme som är så himla roliga att ha, eftersom det är dom man ser oftast. Som lilla fotodörren till Sisse. Eller den Kalendern från Önskefoto, som vi proppat med bilder på Lilla familjen.

Eller familjefotot av oss tre. Eller pyttebäbisbilden på Liten när han bara är någon timme gammal. Eller som bröllopsfotot på mig och M;

En Canvas i storlek typ jättestor som jag bara älskar och som även du kan klicka hem hos Önskefoto om du också skulle vilja fylla hemmets väggar med kärlek. Ja, inte en Canvas av mig och mannen, kanske! Jag fullkomligt älskar denna tavla som hänger i Salen. Ett ögonblick från vår älskade bröllopsdag.

Det är så enkelt att ordna, det där hjärteströsslet och gör så himla himla mycket för hemmet och känslan där i. Hjärteströssel…

/Lillafrunsdagbok.se

Att ha firat födelsedag!

av Emmeli | okt 5, 2015 | Okategoriserat

Och så satt jag där i finsoffan, alldeles varm i hjärtat, full av kärlek och lite med känslan av tomhet, på samma gång. Med doften av kalasfin familj ännu kvar i huset, fikat ännu framme i fall att någon möjligtvis hade orkat, lite, lite till innan dom kramades hejdå och åkte hem till sig. Och med den där vackra eftermiddagssolen som gjorde salen gyllene där jag satt.

Födelsedagen? Så himla, himla fin.

Började med den där fina morgonen, ni vet. Sen hjälptes vi åt att kalasfixa för fullt. Prickade av den ena att-göra-grejen efter den andra. Dukade och sådär..

Sen drog vi ut på ljuuuvlig höstpromenad.

Hela dagen var det så vansinnigt vackert väder! När vi kom hem så sov Liten i vagnen, så jag och mannen fixade med det sista samt gjorde oss kalasfina.

Min födelsedagskofta åkte på och ljusen tändes härs och tvärs.

Och så kom alla dom där älskade.

Och vi skålade för dagen och högg sedan in på lunchen; västerbottensostpajer med smörfrästa kantareller och ost- och skinkpajer. 
Hembakt, mjukt tunnbröd (vi köpte av en gubbe som stod vid dörren häromkvällen, perrrfekt!), sallad och sånt där.Och Liten?
Han vaknade och åt och svajsade runt med sin bil och var sååå stolt över sin nya outfit som han sparat för dagen;

Sådär stolt att man knappt kunde titta framåt, liksom.

När alla var storkmätta så vilade vi lite och sen drogs rond två fram; Kalasfikat. Och då! Knackar det på dörren och världens finaste E och C från Norrnorr (!) kom och kalasade. Älskade vänner! Så glad att dom passerade vår gård just igår, det kunde liksom inte ha blivit mer perfekt.

Så vi kalasfikade allesammans; vaailjhjärtan och bullar och chokladbollar och kolakakor och så dom där tårtorna med mandelbotten och med någon slags smarrig kräm och vispad grädde och hallon ovanpå. Och massor av kaffe, förstås.

Hela huset levde upp och stod och sken i kapp med solen. Jag njöt. Det bästa jag vet är att se så många av mina älskade, samlade i samma rum.

Jag öppnade paket och blev gråtig på ögat. Sen kramades vi hejdå och alla åkte hem till sina hem. Jag och mina pojkar klädde på oss och gick ut på gården en stund, andades friskluft och bara njöt.

En sån himla, himla fin dag. <3

Och kära nån;
Tack för alla uppvaktning från alla håll och kanter. Särskilt tack till min familj. Alla systrar som överöser sin Lillasyster med kärlek., En som sände blomsterbud, en som ringde från Spanien och en som ringde med en flerstämmig födelsedagskör (och sedan kom på kalaset och spred kärlek). Alla med lika mycket kärlek. Till sin Lillasyster. Det är så att tårarna trillar bara jag tänker på det. Min älskade, älskade skara av beskydd och det där givandet av känslan att alltid finnas där. Alltid, och särskilt när det verkligen kniper. Tack mamma och pappa, för den finaste gåvan ni gett mig. Mina systrar. Och Livet, förstås.

Att fylla 25 år. Det var inte så pjåkigt ändå! Det var snarare helt fantastiskt. <3

Lillafrun

Att ha oktober här.

av Emmeli | okt 1, 2015 | Okategoriserat

Och så blev september oktober och det är bara att konstatera att tiden susar fram.

Denna morgon vaknar jag och Liten bredvid varandra i storsängen. Telefonen ligger på nattduksbordet bredvid oss och där rasslar det till ibland…. när pappan/mannen rör på sig i sin sömn. Jo, jo. Hans fru, mannens alltså, blev visst vara-hemma-själv-rädd igårkväll efter att ha läst om det ena läskiga inbrottet efter det andra, så jag frågade M om inte han kunde sova med mig och S, trots att vi är 30 ifrån varandra?. Och det var såklart han kunde.

8 timmar och 24 minuter…

Ja, han är helt makalös och jag vette katten vad jag skulle göra utan honom. Så när min väckare ringde, och jag i sömnen bara stängde av och stängde av…. då mumlade till slut mannen där i högtalartelefonen; älskling, du måste kliva upp nu. <3 . 

Åh. Kärlek alltså. Finaste som finns.

Och nu kör vi Oktober Den Första! Ta hand om er.

Lillafrun