Så blev det en hel hop tysta dagar här och förstås undrar ni varför. Såklart.
Och i vanlig ordning vill jag aldrig ge sken av att livet bara är rosenskimrande. Men snälla någon, må denna helt vidriga smittotid vara över snart.. några VANLIGA DAGAR på raken önskas!! Så att den där sårskorpan efter allt som varit senaste året, kan få bli lite härdigare? Just nu hinner vi inte få skorpa på såret, innan såret rivs upp igen. Så känns det. Vi är så tärda av oro så det är inte klokt. Tröttheten liknar ingen trötthet tidigare. Denna är bortom allt. Men det kunde varit värre… förstås. Dom orden hjälper dock föga just nu.
Den här sommaren har bjudit mycket gott hittills, absolut. Men också på två sjukor. Låter inte mycket i första anblick. Men det är långdragna jäklar. Ett magvirus där ena lite större lillungen var sjuk i 8 dagar och vi kämpade dygnet runt för att inte tippa över på fel sida vätskenivån i lillkroppen.. två sjukhusbesök då. Bäbisen var sjuk då också, men fick en mild variant och klarade tack och lov den sjukan lättare än det äldre barnet som blev sjukt. Tack för amningen, säger jag bara.
Och nu då? Jo, vi hann bara hem från Gotland så började någon klaga på halsont, en annan hostade lite. Vi visste att vi under Gotlands-semestern hade dunderförkylningen i kring.. så när lilla bäbisen plötsligt vägrade smaka sina smakportioner och bara, bara ville amma.. så förstod vi att han också hade halsont. Febern smög sig på. Det gick en dag, två dagar, tre dagar. Fortfarande gott allmäntillstånd. Sen plötsligt feberfri dag fyra, men mycket, mycket förkyld.
Vi pustade ut. ”Ja, äntligen. En vanlig sjuka som varar i några dagar och som det inte blir något mer utav.. för nu är ju febern borta och lillvännen verkar piggare. Hurra!!”.
Men, så kommer febern tillbaka, dag fem. Högre denna gång. Vi var hela tiden i kontakt med sjukvården, för en feber som försvinner men kommer tillbaka, det ska man ju hålla koll på. ”Ett tjurigt virus bara”, sa doktorn. Dag sju, fortfarande feber. Lilla O är inte nöjd, inte alls. Dag åtta och fortfarande feber. Det ger sig liksom aldrig..
På kväll åtta, tar febern i med en tredje våg och istället för att sjunka som vi så hoppats, så blir nu lillvännen så otroligt matt. Vi får råd att dubbla dosen alvedon men ändå är febern, nu dag nio och dag tio, på över 40,5 grader… och crp stiger för varje dag.
Vi läggs in och det känns deppigt, men skönt. Oro för bakterieinfektion i lillkropp.
När det gäller ett så litet barn, som haft feber i så många dagar, så dras höga växlar förstås och lungröntgen visade också en liten, liten skugga på ena lungan. Bakterie eller bara elakt virus? Det var frågan.
Oro, oro, oro.. orden ”det kan gå fort för en infektion att sprida sig i en så liten kropp” ekar i mitt huvud..
”Tänk att vi inte ens kan få en normal förkylning. Måste febern hålla i sig i 10-11 dagar!?”. Ja, nu var det så. Bara att jobba på. Antibiotika var ett faktum. Stickandet går så dåligt och ingen lyckas sätta någon infart på O.. och när vi provar ge det där äckliga penicillinet via munnen, så kommer det åter upp, på en gång. Vi försökte på alla tänkbara vis. Bekymmersrynkorna stora. Vi blir förstås kvar på sjukhuset och hemma pysslas större barnen om av Morfars och Moster innan pappan vänder hemåt och jag åter är kvar på sjukhuset med lillvännen själv. Jag känner mig överkörd. Hopplösheten, skriken, sticken, lungröntgandet.. å puh.
Timmarna går sedan vi blev inlagda och vi har fått en dunderdos febernedsättande för O, något som man hemmavid inte vågar sig på att ge men som nu gjorde att lillvännen får krafter åter. Vilken lättnad! Som den starking han är, har han orkat amma sig igenom all feber och nu var aptiten än godare. Och älskling bara sov och sov sedan… ännu visste ingen vart det barkade…
Från dag tio till dag elva, sker ett mirakel och vi vaknar till helt feberfri lillunge, första gången på elva dagar. Avstannat infektionsvärde, fin andning och VILJA… suga på ett litet smörgåsrån och läsa bok, livet återvänder!!
Vi går alla bet på antibiotikan och vi blir därför kvar på sjukhuset för att se så inte infektionen ska svänga åt det sämre, ännu en gång… men timmarna går och O blir bara piggare och piggare. LYCKAN!
Och nu sedan några dagar är det en ny liten människa igen.
Lill-Olof är en tapper liten en och har som det verkar, krånglat sig förbi detta elaka på egen hand, utan antibiotika. Men varken jag eller M vågar andas ut riktigt.. ”vad kommer härnäst!?”. Men så kan vi inte gå och tänka heller.. men åh, vad vi längtar till en lite lugnare smittotid.. tro när den tänker behagas komma?.. jag har förstått att vi inte är ensamma om detta fenomen, ni som fött bebbar det senaste året och har små storasyskon till dom, kämpar på liknande sätt. Kämpar, är ni med!! Att födas mitt i /efter en pandemi visade sig inte vara någon lek. För oss märks det tydligt vilka barn som levt i ”normal smittohärd” och vilka två som inte gjort det..
.. framtill dess att allt lugnar sig, för det måste det någon gång göra, så blir vi proffs på att bara säga tack och hej till jobbigheter, gå vidare, njuta småstunder av gott.
Viral Lunginflammation blev lillvännens diagnos. Alltså ej bakteriell, vilken ju är ”elakaste sortens” som absolut måste behandlas med antibiotika. Ett virus läker ut av sig själv om kroppen orkar.. Tappra lillvännen vår, betar av ännu en utmaning alltså. Det låter så otäckt med lunginflammation tycker jag. Men ja i detta fall egentligen kort och gott, ”ett elakare sortens tjurigt virus”, som när man är 9 månader och dessutom hunnit med att ha RS, stökar till det lite extra.
Nu tar vi en stund i taget. Barnen sprudlar. Men päronen är två känslomässiga vrak. Men, allt ska ordna sig. Och vi är så otroligt tacksamma över nuet, att ännu ett gupp på livets väg fick gå så bra. Nåd, sådan nåd.
Hoppas att ni mår bra alla ni. Och hoppas vi hörs snart igen!
Nu blommar äppelblom, hägg och syrén. Det är så grönt, så grönt.. alldeles i början av grönskan, då hade vi drömgårdare en stor dag, förstår ni.
Det var såhär…
Det blev den där lördagen som vi så sett fram emot.
Alldeles i mitten av maj, björkarna hade precis precis börjat slå ut och naturen börjat skifta i ljust, ljust grönt. Det bjöds på både isiga vindar och regn samt blå himmel och sol.
Vår lillminstings dopdag!
Farmor har sytt dopklänningen och samtliga småkusiner har döpts i denna.
Namn och dopdatum broderat runtom på klänningen. Så himmelens vackert, alltihopa!
Nu var det Lill-Olofs tur att hoppa i tjusiga stassen.
Vi var pirriga i magarna. Och finklädda från topp till tå. Det här är en stor dag.
Vi, ”Familjepatrullen” hade dessutom förberett något för Lill-Olof. Ja, inte som om han inte hört den förut, dopsången som var till honom, för den har vi sjungit massvis med gånger sedan han föddes.. men nu vaar det ju ”Lill-Olofs dop!”.
Av hela hjärtat, sa Juni. Så skulle hon sjunga.
Å himmel, vilket ögonblick det var. En sång, till Lillminsting, som är bara bara hans alldeles egna. Och som dom sjöng, storasyskonen.. och vi päron, förstås. Det finns så mycket kärlek till denna lilla människa.
Så vackert.
Farmor som bad för O. Mormoster Storan som spelade så fint till psalmerna. Gudmor som höll i lillungen. Sötaste barnakören som sjöng för fulla halsar. Präst-Mats som döpte och välsignade det lilla livet och välkomnade honom in i församlingen.
När jag och kompisarna satt uppe på flickrummet och ritade och pysslade inför skärtorsdagens byatur. Med röda kinder och kaffepannan fylld med karameller drog vi ut. Att påska var en utav årets höjdpunkter ju! Minns hur glada gulliga gamlingarna blev. Minns också den där sura, sura tanten. Alltsammans fina minnen nu.
Tänka sig, nu har jag fyra småttingar varav tre sitter och ritar och grejar inför sin lilla påskiga byatur. Övar glad-påsk-sången dom ska sjunga. Hjälper varandra med stavningen på korten.
Så blev det skärtorsdag och påskhelg! Vi har donat lite lagom. Skurat golvet och lagt på rena trasmattor.
Pyntat med små påskliljor och förstås är påskduken och barnens prydnader på köksbordet. Vi behöver en till liten tupp, ju. Får hålla utkik på loppis!
Årets målade ägg hänger i videkisseriset.
Att sitta tillsammans och pyssla och skapa är bland det mysigaste vi vet, stora som små.
Porslinstuppen öppnas minst femtioelva gånger om dagen… men tänka sig, fortfarande tom…
Vissa tar det piano på sofflocket.
Vi andra önskar få fortsätta fylla påsken med sånt vi mår bra av och tycker om. Nu har det hunnit bli långfredag och vi har fått njuta av ett helt makalöst härligt vårväder dagen lång. Utetimmar från morgon till kväll. Vilken härlig dag! Hoppas att ni också haft det!
Vår påskhelg kantas tyvärr lite av sjukstuga.
I detta nu är vi inte alls sjuka, alla mår prima, så vi väljer att njuta till fullo av det. Nuet. Men, bara för några dagar sedan härjade Herr Äckelsjuka i hemmet… och inkubationstiden verkar elakt lång denna gång, så vi håller oss på vår kant ett tag till, för att inte eventuellt smitta fler i kring oss… för kanske är härvan ännu ej över om vi har otur. Ni får gärna hålla en tumme eller två för oss. Och så hoppas jag att ni är krya <3
Men som ena lillungen sa mitt i sin sköraste sjuklingstund; ”mamma, jag tänker på Jesus på korset, vad ont det måste ha gjort..det är mycket värre än det här”. Just så. 💚
Vi struntade i blåkulla!😌🧹.. tog bara en liten längs vår lilla byaväg och önskade glad påsk. För vi stannar här.. under korkeken (nåja, gamla björken). Hör vårfåglarna sjunga, spanar efter tussilago och påtar med härligheter. Ikväll nattade vi småttingar som ”så så mycket önskar att det ska bli äggjakt imorn”…och kanske är det så att två kvällströtta päron ska slå sina kloka ihop nu och klura ut något roligt inför morgondagen… men bara kanske..
. Ta hand om er allihopa, allt vad ni bara kan! En hjärtans god påsk från oss till er!🐥💚
Nu är det lite, lite mer än ett år sedan vi blev klara med rummen på övervåningen och vi äntligen kunde flytta upp.
Vi var då bara så enormt lyckliga och lättade över att ha klarat mastodontprojektet ”skapa övervåning”, tillsammans med tre småungar. Att hänga upp saker på väggarna, bära in den där möbeln vi tänkt addera i sovrummet, ordna gardiner… ja, det har bara inte blivit..
..förrän nu. Nu har lusten att boa och dona i rummen vaknat till liv. Vi fick så fina linnegardiner i julklapp och dom ska få hamna här i sovrummet. Ska bara hitta en tjusig gardinstång först. Den här i bild, husets enda, lånade vi för provandets skull nerifrån matrummet. Jag tycker så mycket om våra fönster och i vissa rum vill vi inte alls ha gardiner. Men som i sovrummet, så himla mysigt och ombonat det kommer bli!
Fotogenlampa ännu ej upphängd. Spegeln… bara på lut. Äsch. Vi har inte bråttom.. vi tar det pö om pö.
Idag är vi skitnöjda över att ha hängt upp både en tavla och grejat med gardiner. Lägg till; fixat ett fel på vår Bil nr2 som vi haft avställd i evighet men nu vill brumma igång igen för att det behövs till vardagspusslet. Ptja, såna vuxengrejer, alltså.
… vi får se vad nästa lilla boa-grej blir. Men nu väntar söndagkvällen! En stunds vila innan natten och ny vecka.
…
Jo just det. En sak till! I början av veckan frågade jag er inne på instagram om det är något särskilt ni vill att jag tar upp här på bloggen kommande veckor. Många, många frågor kom det om att vara HemmaMamma och om Drömgårdslivet. Trädgård, också! Så roligt det ska bli att skriva om, alltihopa. Jag frågar er här med så jag inte missar någon önskning. Så, säg gärna till om du önskar något särskilt jag ska blogga om framöver.. skriv här eller i ett meddelande på ig.
Ni vet att vi är ute året om, i alla väder. Dels för att vi har djur som behöver oss men också för att vi alla, hela familjen, mår så himmelens gott där ute i friska luften. Rätt kläder är a och o. Nu har vi investerat i nya fleecetröjor och vindvästar från Everest.
Så otroligt sköna kläder, den långa varianten kommer jag att bo i under vårdagarnas påtande ute på gården..
Naturen i våra hjärtan! <3
Just nu kan ni ta del av en fin rabattkod om ni följer Everest Outdoor på instagram, kika in HÄR för att komma dit du ska!
Senaste kommentarer