En höstvacker oktobermåndag i bilder.
Vi vaknade till frost i morse.
Så himla vackert. Och friskt. Och fasligt mysigt att inte ha bråttom precis nånstans, nån av oss. Vi åt frukost i lugn och ro, hela familjen. Inne, i värmen. Bland tända ljusen.
Sen såg det ut såhär;
Den småförkylde Minimannen slog sig ner i vad han kallar för hans fotölj. Är man krasslig kan det vara himla mysigt och lagomjobbigt sånt där; bli serverad mandariner i hjärteskål, se på favoritprogram och bara ta det lugnt. Åh som jag älskar att pyssla om honom. Du älskar mig. Du är min prinsessa, säger han till mig.
Alltså..
…
Och medan Lillan sov och Minimannen spanade Katten i Hatten eller vad det nu var, satt päronen som två nördar;
Pysslade med viktigheter. Eller, den ene (mannen) med viktigare saker än den andre (jag, alltså). Det såg bara så himla roligt ut, varsin dator och varsin kaffekopp.
Sen drog jag och Lillan ut på motionsrunda. Höstpremiär för det här;
Ullstrumpor!
Frisk luft i lungorna och kilometrar i benen. En handling på hemväg och sen hemåt. För att möta upp min hjälpande hand…
Älsklingspojken som älskar att vara med morsan i köket. Idag bakade vi limpor! 
HÄR finns receptet om du vill baka samma lika.
…
Medan båda barnen sov efter lunchen, passade jag på att öppna paketet jag skickat efter. Fullt av fina pyttekläder. Här är en del;
Alltså jag smäller av. 
Vi åt middag, pärlade pärlplattor, snusade bäbis och vips var det kväll.
Nu har jag precis sjunkit ner i Finsoffan. Nattade lilla frågvise underbaringen tidigare ikväll. Han som är två och ett halvt år och så mycket människa i liten kropp och så upp över öronen älskad att det inte är klokt. Klev sedan upp och gjorde sista rycket för dagen… lite tvättvikning. För imorn tänker jag låtsas att tvättkorgen är helt tom. Så det så! 
Doftljuset jag fick i present igår, doftar såå gott!
Och plötsligt- Tjugofemte året här i livet. Snart pasé. Det har varit ett fint år. Jag känner mig så tacksam. Vårat första år som Gårdsägare till vår alldeles egna Drömgård. Första musikfrökenåret. Litens första förskoleår. Mycket nytt. Och mestadels var jag preggo. Det är vad jag tänker på mest när jag tänker tillbaka på mitt tjugofemte år. Liten skulle bli Storebror.
Ännu en så fantastisk graviditet. All väntan, längtan. Som avslutades med den där förlossningen som var helt magisk. Snabb, men med sån kontroll mitt i allt. Och ut kom den underbaraste lilla flickan. Våran Lillan. Pusselbiten som gjorde vår familj komplett. Minimannen blev Storebror och jag och mannen, föräldrar till ännu en stjärna. Så stort.
Jag bara älskar att vara mamma till mina två. Och att få dela dessa två, med han jag beundrar så ord inte finns. Det, är en ynnest och något jag är tacksam för, precis varje dag.
Jag ber och önskar många, många år till, tillsammans med dom där tre. Det finns liksom inget bättre.
Godnatt!
Lillafrun
Att ha firat en Morsa!
Igår skulle det där köket förvandlas till ett lite kalasigare sådant.
Något jag tycker är skitmysigt och roligt; att baka och längta och till sist duka fint och få fylla hemmet med såna vi älskar, och som älskar oss.
Jag sökte i linneskåpet efter kalasigaste duken jag kunde hitta. Igår föll det på den där jag loppade för flera somrar sedan, och lite glömt bort och därmed aldrig använt. Och i servettlådan fann jag sötaste servetterna. Förutom rosa kopparna så var resten loppisporslin. 
Man vet att det är kalas när hela slagbordet dukas ut. Inte bara ena halvan, som räcker för våran egna lilla, ändå ganska-stora, familj.
Hoppsan då. Där var hon vi visst skulle fira i lite förväg. 25åringen som jättesnart fyller 24…. eller hur det nu var.
…
Så dukades fikat fram, lagom till att klockan höll på att slå Kalas;
Och gästerna trillade in!
Någon stod och hälsade välkommen och var i vanlig ordning mycket, mycket peppad. Särskilt på den där lille herren han möter där i trappen. Gullbarna våra.
Och i hallen?
Där väntade någon annan och hälsade välkommen och gav oss alla lite smått, smått andnöd. Av söthet, liksom.
Sen väntade Kalasfika och paketöppning. Pärlsocker, skratt och prat. Paketöppning av så fina presenter! Och en tårta jag trodde blivit kajkobajko, men som visade sig smakade precis tvärtom. Vilken grej!
Och efter några timmar av MorsaKalas så väntade kramkalas…
Åh vad jag är glad för alla dom där människorna vi har runtomkring oss. <3
Vi stod och vinkade hejdå på bron när alla drog åt varsina håll. Kvar stod den lilla versionen av Taikons. Nån jättetrött, nån med lite för mycket sol i ögonen, nån helt fine med precis allt och så hon som kände sig så bortskämd och uppvaktad och alldeles, alldeles varm i hjärtat;
Det dyrbaraste jag har. <3
Och Kalassöndagar. Det borde man ha oftare!
Lillafrun
Drömgården i höstskrud.
Våran alldeles egna Drömgård.
Nu är det höstpiffat här. Så det är alldeles nog faktiskt. Sommarutemöblerna är inplockade, bara en tobaksblomma är kvar och blommar i en utav rabatterna, ljung finns här och där i olika färger. Gården säger Välkommen höst!, helt enkelt.
Och som alltid, så tycker jag dom där stunderna när man sätter händerna i jorden. Planterar. Funderar ut hur man vill ha det. Blir skitig. Glömmer tid och rum. Och bara är i det där gröna.
Är så himla, himla härliga.
Inget undantag denna gång. 
Igår, när barnen sov i syskonvagnen på bron. Då passade jag på och påtade på ute i vackra oktoberdagen. Solig. Och tvärblåsig. 
Den där Drömdörren och fönstren alltså. Från Allmogesnickerier hela alltet. Nu längtar vi efter resten av leveransen.
…
Kidsen och jag våldgästade Farmor och Farfar under eftermiddagen. Hade med oss frukt och tänkte ta fruktstunden där. Det hela slutade med mysigt lördagshäng. Lek, massa surr och god middag tillsammans. Så fint.
Och till kvällen dompade det till på bron. Puh. Inget monster. Bara mannen som kom hem. ”Just ja, han sover hemma i natt”. Lycka. <3
Så idag vaknar den här frun med många timmars god sömn i kroppen. Ser fram emot en fin söndag. Med lite familjekalas och sånt! Solen strålar och hösten är makalöst vacker, idag igen.
Må så gott, ni med!
Lillafrun
En lördagens anekdot….från livet liksom.
Jag kände det redan när Minimannen kom och hoppade på mig i sängen i morse.
Fy vale, vad trött jag är idag.
Det verkade dock bara vara jag och ingen annan. Jo, det ska vara den där pappan då, som drog iväg med full termosmugg kaffe, i sitt av-frugan-nystädade Rymdskepp. Mot en lördag av tv-jobb.
Här hemma lämnades frun, hon som funkar dåligt med för lite sömn i kroppen. Hon, en bäbis och en tokbusig Miniman. Vi startade vår dag tillsammans med att hälla ut heeeeela morsans, precis-upphällda, kaffekopp. Över köksbordet, på duken, ner på golvet och kaffestänk precis överallt. Barn är barn, det var bara att ta ett djupt andetag och skura.
Mamma väntade såå gärna på kaffekoppen just idag….
Sen har vi Kalasfixat. Så att säga. Idag kanske jag hade kunnat tänka mig att baka själv, och svischa i köket kortast möjliga tid. Men eftersom M drog iväg så fanns inte möjlighetem idag. Och älskade lillvännen ville såklart vara med morsan i köket i alla fall. Och det är ju precis hur mysigt som helst. Men det går undan, fast på ett annat sätt än om man är själv, liksom.
Jag hade hjälp. Med precis allt. Allt. Och i babybjörnen fram på magen hade jag en flicka som hängde med, hon också. Vaggade henne till söms samtidigt som jag försökte få Minimannen att pricka bakbunken och inte köksgolvet med allt strösocker. Samtidigt stramade det sådår oskönt i det såret som är precis vid naveln och fortfarande inte läkt helt. Det gick hyfsat ändå. Såklart. Allt går ju bra? Men det var precis lika svettigt som det låter. Och med den där ugnen som inte är helt tät och bolmande värme var iinga problem att stå där i bara mjölkfläckiga nattlinnet, bredvid den nakne lille minikocken.
Till slut var vi i mål. Kakor, tårtbottnar, smörkräm. Och ett diskberg deluxe. Men någon var mycket nöjd över kakorna han bakat.
Till sist skakade han av sig kaksmulorna. Ner på golvet. Och pustade likt en mycket nöjd, liten farbror; hhh….jag är så trött, mamma… innan han drog av en meganysning, som regnade över morsan. Chokladsmet och snor. Sen drog han iväg, det där älskade lilla livet, mot nya lekäventyr.
Kvar i köket stod morsan. Likt en uggla med otroligt stora, trötta, ögon.. bland disk och chokladkladd. Kände kaksmulorna rasa från kroppen. Kom i samma stund på att tårtbottnarna hade varsitt ägg för lite i sig..eftersom det gick lite för fort i tårtbakeriet. Dom såg sådär småtrötta och halvbrända ut. Men allt var klart. I alla fall.
Och så tänkte jag. Mitt i allt det där.
Lyckans mig,
Som får vara med om allt det här. Mammalivet. Med precis allt vad det innebär.
Och;
High five, morsan!
-Ja, high five!
Lillafrun
Finaste Septemberavslutet.
Vi väntade och väntade.
Och till slut kom han hem. 
Mannen. Efter det obligatoriska puss- och kramkalaset i hallen, klädde vi på varsin unge.
Den enen hade det svettigare än den andre. Min kompanjon var på bushumör deluxe…
Men till slut så hade vi kläder på oss allihopa. Såna där som tålde vinden fasligt bra. Morsan drog på sig luva, hon med.
Höstigt!
På hallgolvet låg hon som är så söt och förnöjsam att det inte är klokt. Lillasyster, som bara hänger med på alla äventyr vi hittar på. 
”Nu har jag legat här och väntat ett tag. Ska vi inte gå snart, eller vad det nu är vi ska göra?… fast, jag kan vänta lite till . Det går bra!”
Pojkarna och Lillan bangar ytterst sällan på morsans ideér. Idag kom jag på att det ju var stentråkigt att laga lunch hemma, och ville istället packa barn i vagn och knata ner på byn. Köpa med oss varm mat från fräscha macken som är lite som ett mini-mat-hak efter upprustande. Och så skulle vi picknicka i lekparken.
Förslaget köptes rakt av, som ni ser.
Och ni kan tro att Minimannen blev så taggad att han höll på att kolavippa. Det var näst intill en plåga innan vi var framme vid den där himla lekparken.
Men till slut, så var vi framme. Åt oss mätta och lekte sedan järnet, hela högen. 
Förutom Juniflickan, som bara sov och sov. 
Fasligt vackert var det där. Och roligt hade vi.
Jag blir som barn på nytt och är sådär aslöjlig och vill att mannen ska ”putta”, för mera fart. Tur att jag kan mantla mig med den där lilla pojken som såklart tycker det är döroligt när hans mamma tjuter av skratt i den där storgungan.
Livet på en pinne!
Alla var mycket nöjda och glada… och skulle bara, en gång till och en gång till…
Till slut gav vi oss vidare. Till gulliga blomsteraffären. Köpte lite höstigt vi kan piffa bron med. 
Och sen vandrade vi vår runda. 
Nu sov båda två. Båda, med mössorna ner på näsorna. Gullbarn.
Mannen och jag turades om att putta vår dyrbara last framåt. Samtidigt som vi mumlade tvåbarnsföräldrar. Tvåbarnsföräldrar!? vad hände där!?
Vi vandrade längs grusvägar, förbi brinnande lönnträd. Genom stormbyar och med solen som värmde så mycket den orkade. 
En sån där familjetur, vi tycker så mycket om.
Den blev det finaste Septemberavslutet vi kunnat tänka oss.
Lillafrun
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
