Septembertorsdag.
Milda Matilda, vilken flitig dag det här blev!
I förmiddags, efter att Minimannen lämnats på Förskolan, så var jag och mannen med Juniflickan på BVC. M hade planerat så att han skulle kunna vara med på besöket just idag. Det vankades nämligen två sprutor i småbenen och sånt där är jag så vek för så det finns inga ord. Så, han fanns där. Vid sina flickors sida. Den där Vackerpappan.
Besöket gick bra. BVC-sköterskan är världsgullig och så gillar jag när hon säger gumman sådär hjärtevarmt. Om min unge, alltså. Hon är på riktigt, liksom. Den där E. Och Juniflickan? Hon tog såklart allt, ja förutom dom där sprutorna då, med ro. Ökar i vikt och längd så det står härliga till. Lycka! Tänk att jag med mina två, i vanliga fall jädrigt sketna, typ osynliga, mjölkkantiner. Kan föda vår unge,amma, göra henne mätt. Det är ju inte klokt vad coolt.
Så svischade jag och Lillan hemåt och mannen iväg på uppdrag. Jag höll Lillan lite extra i famnen efteråt, då jag tyckte så himla synd om henne efter sprutorna. Hon hade förstås glömt det för längesedan, men inte morsan.
Och sen?
Ptja. Då har jag bara gått ann som en jagvetintevad. Tvättat. Hängt tvätt. Bäddat rent alla sängar.
Bytt gardiner och putsat fönster i sovrum och kök. Igen. Ja, det stämmer. Men dom blir så jädra skitiga, fort. Och gardinerna jag ganska-nyligt hängt dit, var inte dom ”rätta”. Men nu, så.
Sen hämtade jag och J hem en efterlängtad Bjossa från Förskolan och så följde sånt där mysigt eftermiddagshäng. Med mellis och pusselbygge och sånt.
Minimannen gjorde helg med stil och drog till med dusch och myspyjamas, fastän det bara var eftermiddag. Han föreslog själv att han skulle gå och lägga sig typ då, men vi hade ju lite middag och sånt kvar innan dess. Så, det blev med andra ord en lugn eftermiddag för honom. Mys framför barnkanalen och så serverade han morsan en massa kaffe och knepiga maträtter medan jag gnetade vidare.
Himlen fick ett konstigt sken. Som tog sin in i huset. Det tog en stund innan jag förstod. Att det var solen. Den som inte synts på hela dagen. Utan varit utbytt mot mörka, grå, sååå regntunga moln. Och himlen har varit öppen. Mest hela dagen.
…
Eftersom jag var på sjukan för en vecka sedan, så var det liksom noll prio att inför-helgen-städa, när vi väl kom hem. Vi var lyckliga över att bara vara hemma tillsammans, hyfsat hela och välmående. Så det plockades in lite blommor, sopades skräp under mattorna och levdes vidare. Typ så. Och sen har jag ju bakat och grejat på med massa saker i veckan, så idag var det en del att ta rätt på i städväg. Och jag älskar ju det! Knäpp som jag är. 
Och nu sitter jag här, i tysta, tysta köket. Lite impad över mig själv att jag inte somnade tidigare, när jag nattade barnen. Utan klev upp och gjorde klart. Men jag hade den här stunden som målbild;
Att sitta här i kökssoffan, bredvid nyputsade fönstret med dom nystrukna gardinerna som hänger så fint. Bara andas för en stund och njuta av att ha allt klart. Med ljusen tända och doften av linsåpa och ajax i en salig blandning. Nyskurade golv, var sak på sin plats.
Målbilden nåddes och den gick och går inte av för hackor. Ikväll kommer jag somna ovaggad mellan mina två stjärnor.
Lillafrun
Dom små stunderna.
Det där är från igår.
När jag precis kommit hem från en så skön långpromenad tillsammans med världsbra sällis. Hade burit bort saker från bron som inte ska vara där nu när det är höst och till sist höstfixat lite vid det gamla Gårdshuset. Där satte jag mig. Och bara andades och kände mig så himla toklycklig.
På eftermiddagen mötte jag och Juniflickan upp pojkarna som varit iväg på varsina håll. Vi åkte, hela familjen, upp till stan. För ärenden och bara en mysig stund på café. Alla fick välja precis vad dom önskade. Hallonsmoothie och kaka. Det vill jag ha. Gääärna!”, sa Minimannen. Såklart han fick.
Det handlades mat och annat och till sist avslutade vi med att ta den lilla picknickhandling vi hade köpt med oss, och stannade till vid vackert ställe på vägen hem. Istället för att äta middag vid köksbordet. Åt vi den på en brygga, med solnedgång och vackerheter runtomkring. Storebror var så till sig i picknickmiddagen att han stod och dansade samtidigt som han åt.
Livets små guldstunder, alltså.
Vi kom hem ganska sent, så det var bara nattning på direkten då. Och där nattade tydligen en morsa sig själv också. Så idag är det torsdag och fullt städpådrag då precis ingen städning hanns med igår!
Lillafrun
Bullmamma.
Igår bakade jag vaniljbullar. I massor, typ.
Och så hivades kuddfodral och mattor och överkast och gudvetvad. I tvättmaskinen. Kändes så bra. Allting.
Ni vet, när man varit svag och känner att kraften återvänder? Den känslan.
Minimannen fick rätt gott mellis, samtidigt som han hade nån utläggning om vad det nu var. En riktig filur. Det är vad han är.
Bullbak och tvättrace. Innan Minimannen hämtades från rolig Förskoledag. Eftermiddagsmys, middagslagning och kvällsbestyr. Sen var det en grusig morsa som klev upp från nattandet av Liten och rullade en massa chokladbollar som sista fix på dagen. Men, en så himla mysig dag! Och sköna saker gjorda på fixarlistan.
Och idag är det onsdag. Pojkarna är iväg på sina håll några timmar, och jag funderar på om jag och Lillan ska ta och klä på oss för en långpromenad. Idag känner jag mig redo för precis den alldeles vanliga långisen. Jo, så får det bli. Sen tänkte jag börja med operation hej-vi-har-inte-städat-på-typ-hundra-år-men-nu-ska-här-bli-ordning-igen. Viss överdrift med åren… men nog är det ohyggligt mycket längre än vanligt. Gick ju fint det med. Absolut. Men nu längtar jag till rent och fräscht, renbäddat och såpadoft.
Alltså, ååh vad jag älskar att vara mammaledig. Lätt det mysigaste påfundet på jorden!
På återseende!
Lillafrun
Morgondimma, och lite annat förstås.
Det är så oerhört vackert om morgnarna nu. Alldeles trollskt. Älvorna dansar och dimman lättar inte på många, många timmar. I träden hänger kristallklara vattendroppar, luften är så god att man vill andas djupt och spara den i bröstkorgen, så länge man bara orkar. Färgerna skiftar, från grönt, till gult, till orange och rött. Hösten är magiskt vacker just nu. Helt enkelt. 
Och det där var igår; när jag för första gången efter förra veckans herva, gav mig ut på en barnvagnspromenad tillsammans med Lillan. Hade hela tiden i huvudet att här kan jag svänga av, så blir det kortare. Kroppen blir verkligen för var dag, mer och mer på banan. Jag utmanade såklart ändå inte ödet och tog längsta rundan, precis. Men det var en gudomlig runda, på alla sätt. 
Samtidigt som jag försöker vila mig i form, börjar mannen känna igen sin fru. Hon som typ klättrar på väggarna om hon inte får göööra saker. Jag älskar att göra, fixa, dona, pyssla och greja. Men jag vet att lugna dagar är bra, också. Det är ju inte precis som att dom absolut inte existerar annars, heller. Men nu har det varit, i mitt tycke, väldigt många såna. På raken, liksom.
Ja, ni hör ju. Jag är piggare. Helt makalöst skönt.
Den här veckan försöker jag i sakta mak (typ omöjligt, särskilt i en småbarnsförälders liv där som sagt det där med att vara effektiv går till en annan dimension..) att fixa både inför en morsas födelsedag och inför en Lillasysters dop. 
Lillskrotan som ska döpas snart. Åh. Världens coolaste bäbis. Precis som sin Storebror. Fast kanske till och med ännu snäppet coolare, på det där viset att hon liksom ligger där och säger lite försynt att jag är hungrig nu mamma, men jag kan vänta en liten stund i fall det behövs?. Sådär lugn, precis som sin pappa. Storebror, han har lite mer sin morsas temperament, så att säga. Och det syntes ända från bebbeålder. Världsnöjd bäbis han också, men hade han bestämt sig för att det var nu han var hungrig, det vill säga skalmanklockan hans hade ringt, då var det DÅ han skulle ha sin mat. Punkt slut, liksom.
Älskade barn, alltså. Så lika, och så olika, på samma gång. Men båda två, helt fantastiska.
Nu har morgondimman gett med sig för dagen och det är tisdag. Jag myser med bäbis och bakar bullar. Storebror är på Förskolan… han som undrade var det var i luften;
äre damm, mamma? eller snö?
… varpå hans pappa, smartskaftet, såklart skulle förklara det überkorrekta… ”vatten i luften” bla bla blaaaa…
varpå jag kärlekstrackade mannen lite och då får till svar;
”Ja, vad säger du då!? Att det är booomull…. rooosa-vitt-bomull, Sixten. Shabby-chic, liksom…!”…
Det är skönt att leva med människor som älskar en. Utan och innan.
Lillafrun
Kanske bara ord ingen annan än jag förstår…
Jag mår bra av att skriva. Därför skriver jag. Men ibland kanske ingen annan förstår vad jag dillar om. Det ska vara mannen då. Men nu kommer mina sista ord om den här otroligt turbulenta veckan. Vad hände, liksom….
Vi kommer aldrig få veta. Varför det blev så här.
En långdragen förlossning. En tidig vattenavgång. Kvarlevor efter moderkaka. Det, kan vara orsaker. Men inget av det där har jag varit med om. Juniflickan kom till världen med en rasande fart. En timme och tjugo minuter innan hon föddes, gick vattnet. När klartecknet gavs mig, tog det en minut, så var Lillan ute. Och inga mammakaksmulor fanns kvar heller.
Det beslutades att kika inuti magen och då bedöma om blindtarmen skulle bort… för det var ju vad läkarna, efter hundra vändor under den där megalånga tisdagen, till slut tänkte bestämma sig för. Men den var helt frisk. Istället, tusen-tack vare att man ändå beslutat operera mig, hittades skräp, så att säga. Sånt som inte ska vara i magen. Vilket tyder på infektion. Därav diagnosen.
Det där som inte borde varit i min mage, hade man kunnat mota bort bara genom antibiotikan jag nu äter. Men ”tack vare” att dom nu liks tittat in så fick jag ju snabbare hjälp på traven, i och med städningen.
Tacksam att det är små sår, att inget behövdes opereras bort, att hela jag är kvar och att jag känner mig bättre för var dag. Orkar inte tänka (fast uppenbarligen har jag ju tänkt tanken ändå) att det nu i efterhand var fasligt onödigt med operation då det ”bara” var en infektion i kroppen. Magontet och febern drog visserligen sin kos, snabbare. Men det blev ju väldigt chockartat och rädda hann vi också bli. Och det jag haft ondast av sedan operationen… är ju just; operationen. Ont i sår och axlar och nacke och allt det där. ”Du kommer snabbt må bättre och kan då röra dig precis som du känner att det känns bra”, sa dom.
Tjeena tänkte jag när jag vaknade på torsdagmorgonen som ett enda skrövel. Men, nu börjar jag förstå vad dom menar. Men jag vilar mig än så länge vidare mot mitt pigga vanliga jag. Har varit skönt och välbehövligt med jättelugna dagar. Precis som bäbisbubbla, igen. Bara ammat, sovit, ätit, myst.. Och så vidare.
Dag ett mådde jag pyton. Dag två, ännu sämre. Dag tre, som natt och dag jämfört med dagen innan. Dag fyra och framåt.. Bara bättre, och bättre.
En vecka jag aldrig kommer glömma. Utan komma ihåg. Det där onda glömmer man ju. Men den fantastiska hjälpen. Av min M. Och min älskade familj…Mina syrror har varit fantastiska. Och igår tog Minimannens gulliga Gudpäron med lillvännen på världsrolig dag. Då pappan i den här lilla familjen i helgen var tvungen att dra iväg, och mamman inte var på topp, så har denna hjälp från familjen varit ovärderlig. Vilka stjärnor vi har runtomkring oss. <3 Och så den där sjukvården. Som är så imponerande att det inte är klokt. Jag är så varm i hjärtat. Så Tacksam.
Vi väljer orsaken till hela alltet, diagnosen satt av min älskade man; ” du brukar ju alltid säga att du är så kär i barnen att du får ont i livmodern.., det är därför du blev tvärsjuk nu, älskling. Det blev för mycket.. En bäbis som är på gränsen till lite för söt och en Miniman som gör att hjärtat slår dubbelslag mest hela tiden”.
Några glimtar från senaste dagarna kommer här…
Den gulligaste Bjossan på jorden. I arbetarbrallan och snyggtröjan han fick av Farfar, bara sådär. En torsdag som var lite sjukstugetråkig men som blev en fest… för desto fler fickor, ju roligare blir livet, förstår ni!
En lycklig mamma som både kan lyfta sin bäbis och vika tvätt igen.
Lördagsgänget innan Paradisbad och kvalitetstid. Han är lyckligt lottad, den där Minimannen. <3
Och där; min sköna böna som höll mig sällskap.
Och där; Mina två stjärnor som snarkat bredvid mig om nätterna.
Och idag har det varit söndag och den efterlängtade svängde in på gården så tidigt det bara var möjligt. Ännu en jättelugn dag där vi njutit av skönt väder. Minimannen bjöd mig till sandlådan och ingen var gladare än jag att jag kände att jomen, idag funkar det!
Jag brukar säga att det är konstrasterna som gör det. Att allt ingår. Det är det som är livet. Och så vidare.
Det är ju sant.
Men, vad sägs om en tvärvanlig typ inte så händelserik vecka, härnäst? OM man får önska, liksom.
Lillafrun
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
