Är det inte det dyrbaraste vi har, – tiden, alltså?

Jag kanske kommer banna mig själv…

-När jag är i gå-in-pensions-ålder och tycker att jag skulle ha jobbat lite till när jag var ung och egentligen orkade mera. Men just nu, i det liv jag lever nu; Livet-livet. Då, känns det helt rätt och helt underbart att bara jobba så mycket som jag gör. Jag vill inte bara orka att jobba, jag vill leva livet också. Och det både orkar och hinner jag nu, sån otroligt skön känsla. Något jag värderar så otroligt högt. Högst av allt i livet, faktiskt. Inga pengar i världen är mer värd än tiden tillsammans med mina fina pojkar.

Förra hösten var speciell och då fanns det inte alls så mycket tid att stanna upp, liksom. Men då hade vi ju också ett mål, som skulle göras under begränsad tid; att jag skulle skulle stå där på Examensdagen tillsammans med resten av klassen, med min Miniman i handen. Det är otroligt stor skillnad nu mot då, förra hösten, när mannen uppdragade i mer än massor, samtidigt som jag och Liten gick på Högskolan tillsammans och så det där andra som tillhör livet med en Liten som skulle hinnas med. Att bara ta hand om en lillvän, bara det är ju en heldagssyssla. Så jag känner att vi verkligen tar igen förra hösten nu, med mer tid att hinna andas mellan varven och leva på det där sättet vi älskar. Vi löste det så gott vi kunde förra hösten också, men det var tur att det bara var under några månader. För det var rätt tufft, helt klart. 

Och nu?

Jag älskar att vara hemma på vår Drömgård. Jag har min lillvän, min man, bullar att baka i mitt stora kök, träningspass att träna, pyssel att göra, stora rum att städa, blommor att sköta om. Jag kan inte drömma om mer. Jag kanske inte är som så många andra 24åringar… för en vecka sedan fick jag till exempel höra orden ”du känns så gammal!” från en människa som kanske är 20 år äldre än jag. Av tonen i rösten att avläsa var det lite hån i orden. Vilket först gjorde mig lite paff och ställd men som jag sekund två mötte med; jasså det tycker du! Oavsett så trivs jag väldigt bra med det! ..

-Jag gör precis som jag vill och känner, och har så alltid gjort. Det bästa man kan göra, om du frågar mig.

Annars, måndagen?

Efter jobbet idag åkte jag raka spåret och hämtade min Miniman på Förskolan. Kära nån så glada vi är över att det nu går så bra att säga hejdå om morgnarna. Lösningen är att vi lämnar honom lite tidigare än vi gjorde i början.. det var så många ungar som kom precis den tiden och det var helt enkelt lite för rörigt för lilla ettåringen. Nu är det en lugnare start och han släpper pappan och vinkar till honom. M är omåttligt glad för det ska ni veta. När jag hämtade S idag så kramade han mig så vuxet på något vis; höll om mig och klappade mig på axeln. Jag fick hålla mig för skratt nästan… han ser saker, iakttar och så gör han det sedan.
När vi kom hem sedan, satte vi oss på bron och mellisfikade med den spåniga pappan. Otroligt lyxigt att komma hem i så god tid att det är så pass mycket kvar av dagen tillsammans med lilla familjen.

Nu är det kväll och det plockas i ordning från dagen, viks lite tvätt, nattas Minimänniska, läggs fram kläder till tisdags-Minimannen och så har den där svampen förvällts. Nu ska jag ta kväll och göra ingenting.

Lillafrun