Onsdag och något häftigt.
Så var det helt plötsligt onsdageftermiddag-nästankväll.
Jag sitter här och bara pustar ut en stund. Har haft ännu en bra frökendag, och det känns så stort, att ha fått ta steget ut i det verkliga jobblivet. I måndags kändes det lite som när jag körde bil själv för första gången, efter att ha tagit körkort. Jag kunde ju inte köra så mycket bättre eller sämre två dagar innan uppkörningen, när pappa eller mamma satt bredvid. Men bara grejen att dom satt där, gjorde att man på något sätt förlitade sig en liten uns på dom. Så när jag satt där själv, för första gången, så kändes det som om jag hade snott bilen och var ute på världens rackartyg, för ”inte kan väl jag köra, helt själv!?”. Samma sak här; ”jag är väl inte lärare?” … men jo, tänk för att det är jag. Och det känns helt crazybananasbra!
Kom hem i eftermiddag till en vilding och hans pappa. Bytte om och packade ner min lilla Miniman i vagnen. Vi gick på långpromenad, bara han och jag. Filosoferade och lyssnade på pippifåglarna och så försökte vi hålla oss vakna in i det längsta, men alla lyckades inte så bra.. en Miniman somnade och sover än, trots att jag tänkte att han skulle kapa sin eftermiddagsvila då han tydligen sov toklänge i förmiddags. Men vi klagar inte, på dessa långa sovstunder som han fortfarande har. Äta och sova har alltid varit och är alltså fortfarande, Minimannens specialitéer. Vildingen jobbar på varendaste vakenminut och ibland har vi svårt att hänga med i hans tempo, så det är rätt skönt med ett par lugna stunder om dagen, med andra ord.
Det är häftigt att ha ett par gummistövlar storlek mini som står ute på baltanen. Grusiga är dom och viskar om att någon lekt och haft väldigt roligt idag. Min ettåring.
Nu väntar köttfärssås- och spagettimiddag här. Ha en skön kväll!
Lillafrun
Nu är vi igång!
Se där, ja.
Kan knappt tro att det är sant, men nu är vi igång. Något så efterlängtat och lika pirrigt och förväntansfullt.
Där i hallen; en massa wellpapp, packtejp och prasselpapper att omfamna sånt som är ömtåligt. Och så en hel drös av pärmar och register.
Och i källaren?
…en stor trave flyttkartonger, bland alla andra miljarders pinaler.
Jo, precis.
Operation flyttpackning har börjat. Steg ett. Och vi kommer att ta det här i etapper, då det är mer än en boll som är i luften för oss just nu. Till exempel så drar ju mannen iväg på storuppdrag om någon vecka, och då blir vi pausade i detta projekt. Men nu har vi börjat, i alla fall. Det är en vecka med full fart, det kan vi konstatera. Men inga är mer peppade än vi!
När det gäller uppdelning av flyttpack del ett, huserar mannen nere i källarförrådet och jag och Minimannen grejar här uppe i lyan. Mitt första steg är att få ordning på saker innan det packas ner i kartonger. Som på till exempel den årliga musikmaterialsorteringen (långt ord jag just hittade på, va?)…
Minimannen hjälper sin mamma till det yttersta…
Signerar var och varannan not och sådär… Äsch, det gör inget!
…för här har det minsann börjats packa för ett nytt kapitel i livet och inga är gladare än vi. På frågan vart lasset bär, svarar jag; ”Pass! Låt mig få återkomma!”
Just precis nu, denna tidiga, soliga onsdagsmorgon, är alla bollar på paus och jag ska dra iväg för sluttampen av mitt lilla musikfrökenuppdrag!
Hoppas att ni har en fin vecka!
Lillafrun
Då blir det bara för mycket.
När han sitter där med sin gitarr i famnen, då blir jag 13 år igen. Får fjärilar i magen och känner mig sådär nykär, på nytt. Kan sitta bredvid och bara titta, och lyssna, på honom där han spelar. När han dessutom sitter på den minsta stolen vi äger och har, den som tillhör han som titt som tätt stör sin pappa genom att komma småsprigandes, ställer sig på tå och delar ut puss efter puss, som för att visa hur mycket han älskar honom.
Då blir det bara för mycket, och hjärtat svämmar över.
Lillafrun
Livets första.
Hej på er, denna helt makalöst regniga måndag!
Nu har jag kastat det där med att låtsasjobba åt fanders och har idag livs- och världspremiärat som musikfröken. På-riktigt-jobbat livets första dag, liksom. Så himla roligt har jag haft och fantastiskt trött var jag när jag kom hem.
Jag ska ju bara vara Liten-ledig nu och njuta, njuta, njuta och har enbart en enda sak kvar på högskolan; att gå på examensceremonin i början av juni. Men, jag kunde helt sonika inte tacka nej till detta lilla vik-erbjudande som jag fick förfrågan om för några veckor sedan. Litet, lagom och en nyttig och härlig smak av det riktiga jobblivet. Liten och mannen har hejat på mig att ta detta uppdrag nu, trots att jag bara vill ha ett stort andrum, och det är jag så glad för.
Jag pratade högt för mig själv när jag brummade iväg i morse. Jag som typ aldrig kör bil, fick lov att övningsköra med mig själv första biten. Men det där är ju som att cykla, inga konstigheter. Så var nästa steg att hitta till skolorna jag skulle vara på. Eftersom jag besitter näst intill noll och inget lokalsinne, så har jag övningskört med mannen en gång innan (det har jag varit tvungen att göra när jag varit ute på praktik tidigare år också… ha ha), men var ändå nervös för att tjabbla bort mig. Blev därför så omåttligt nöjd över mig själv när allt bara flutit på och gått så bra. Hela dagen.
Åhå, vilken pangmåndag!
Ramlade in genom dörren och fick en småspringandes, gubbskrattande Miniman till mötes. Och så mannen förstås, som kom lugnt och lommande efter, med det där finurliga leendet jag bara älskar. Dom där två, alltså. Bästa.
Vi har njutit av eftermiddag tillsammns, med bland annat en långpromenad i regnet.
Väldans äventyrligt(och vansinnigt blött)!
Måndag. På-riktigt-jobbat, alltså. Fett coolt.
Allt gott till er!
Lillafrun
Mååål!
hej, det är jag! Liten!
Och hon där uppe, det är min mamma.
Hon som idag svischade ut genom dörren, både pirrig och peppad. Det är en stor dag idag, tydligen. Ja, för mamma mest, alltså.
Jag är hemma med pappa och vi hejar på mamma här hemifrån. Pappa var borta hela långa dagen igår och kom hem i natt någon gång, så jag är glad att se honom idag. Den här veckan, med start igår, kommer tydligen mamma och pappa att vara mycket på vift. Men allt är ordnat så att jag hela tiden har ett päron bredvid mig, såklart.
I alla fall så spelade jag bandy häromdagen.
Skulle helst spela bandy med kusinerna idag igen. Men man kan inte få allt, och pappamys är inte fy skam det heller.
Jag är så kär i min pappa att det nästan är löjligt. Går han bara ute genom dörren för att sedan komma tillbaka två minuter senare, vet jag inte till mig hur glad jag blir. Tvärgråter när han går, sen går det över på en gång. Men så pressar jag också fram några krokodiltårar, när han kommer tillbaka, så att han verkligen förstår, att han absoluut inte borde gå ifrån mig sådär.
Kär. Det är vad jag är, i min älskade pappa.
Men jag är kär i mamma också, oh ja. Vi är kära alla tre. Jag är som en enda kärleksbomb, liksom. Så himla bra. Ja, jag är så himla bra.
Du med!
Har du tänkt på det? Om inte? Gör det!
Hejja dig!
-Mååål!
Nu ska jag ha måndag, mysa med pappa och längta efter mamma och leka och ha det finfint.
Ha en braig måndag!
/Liten
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
