Hästpung. Och något roligt.
Så var det kväll.
Och jag är hemma igen. Trots att låtsasjobbardagen slutade rätt tidigt, så har det varit asjobbigt och jag har haft ont i hjärtat hela dagen. Jag är ju en riktig känslomänniska och hysteriskt, hysteriskt störtförälskad i min unge. Så jag visste att det här skulle bli jobbigt. I morse vinkade mannen och Liten till mig genom köksfönstret och den synen är bland det gulligaste jag sett någonsin. Med den på näthinnan har jag längtat hem som en galning och visste inte till mig hur glad jag var när jag äntligen klev innanför dörren igen. Om Liten blev glad att se morsan? Mhm. Bigtime! Han har i princip inte släppt taget om mig sedan jag kom hem.
Hur det har gått idag?
För pojkarna, strålande. För mig: också bra. Gullig handledare, roligt med musik, småfestligt att rosa kinderna och ta på sig lite fancypancy-kläder och lyxigt att äta lunch i lugn och ro. Okej, liiite skönt var det också att kunna sitta stilla och inte behöva vara på passning till hundra procent, varje sekund, för att man annars är rädd att någon liten slår ihjäl sig, typ. Men i övrigt har jag bara längtat hem.
Liten är en riktig solstråle, en väldigt aktiv sådan, och liksom hur trevlig som helst. Jag älskar, älskar, älskar att vara med honom alla dygnets timmar. Så det här, himla låtsasjobbandet, suger hästpung. Rent ut sagt.
När jag kom hem blev det kram- och pusskalas och bokläsning och bus i massor. Så klädde vi på oss och gick ut på långpromenad när Minimannen skulle sova eftermiddagslur. Det är fantastiskt härligt att det är ljust så länge nu. Jag njöt av det och den friska luften. Och faktiskt också av tanken på att jag har sju dagar inplanerad träningsvila framför mig. Väl inplanerad. Mycket passande, på alla vis.
Och nu är det kväll och vi är hemma alla tre.
Har ätit middag, hoppat i mjuka brallan, sörplar kaffe och leker med virvelvind. Så gläds vi åt att det arbete som jag och kompanjonen jobbat som tokar för hela hösten, examensarbetet, bara har seglat igenom den allra slutgiltiga granskningen hos examinatorn. Med högsta betyg är vi två mycket nöjda och stolta tuppar, jag och C. Vilken grej! Så roligt.
Sixten, mamma älskar Dig.
Först säger jag så, sen stoppar jag näsan i hans mjuka kind, fjuniga hår eller lena nacke. Snusar den godaste doft jag kan tänka mig.
Håhåjaja.
Det kommer bli fem, minst sagt, långa och småkämpiga veckor. Men det är ju som med allt nytt; lite läskigt, jobbigt och nytt, helt enkelt. Det kommer förhoppningsvis kännas bättre för varje dag. Jag hoppas på det, i alla fall.
Nu ska jag njuta av kvällen med mina två.
Önskar Dig en fin kväll också!
Kram/lillafrun
Det behövs nu, kan jag lova.
Nu är det ingen återvändo.
Idag börjar min slutpraktik. Låtsasjobba! , det låter roligare. Så, det ska jag göra. I FEM VECKOR. Jag går av!!!, så jobbigt det känns. Från att Liten föddes har jag ju varit med honom jämt. Från att han föddes var hel-ledig med honom i ett halvår. Sen i höstas skrev jag ju ex-arbete, men det löste ju sig så bra så att vi skrev för det allra mesta här hemma i lyan och jag hade alltid bäbisen nära, så det kändes ju precis som om jag var hel-ledig. Sen har jag ju dessutom nu, senaste veckorna, återgått till att vara helt Liten-ledig och helt och hållet kärat ner mig i det.
Men. Nu ska sista pusselbiten läggas. Förutom att det är jobbigt att vara från S, så är jag vansinnigt taggad. Nu jädrar ska jag bli klar.
Pappan får äran att vara Liten-ledig medan morsan låtsasjobbar och tar sig upp på sin allra sista, sista bergstopp. Liten kommer att ha det strålande här hemma. Det är ju inte mer än rätt att pappan äntligen får ha en massa egentid med Minimannen. Men nog räknar jag ner redan nu… timmar tills vi ses i eftermiddag. Och dagar tills det hela är över och jag bara är Litens mamma igen.
Peppar mig? Det gör jag genom en ljusrosa, vårig skapelse från Bondelid (MQ). Ytligt, javisst. Men jag blir peppad av den. Och det behövs nu, det kan jag lova. Peppen, alltså. Så pussar jag såklart på bäbisen så mycket det bara går. Jag bunkrar, kan man säga.
Ja. Nu kör vi. Ett berg ska bestigas. Jag börjar idag.
Jag peppar mig själv och använder precis det där tänket jag använder innan jag ska sätta igång det allra jobbigaste finalblocket av ett träninspass. ”Bara jag har satt igång så är jag igång. Och då är det bara att köra!” Det där tänket hjälper mig med andra ord vid fler tillfällen än just under ett svettigt träningspass. Fiffigt!
Ha en god måndag!
Kram/lillafrun
Det är en särskild dag, faktiskt.
Hej, det är jag. Liten.
Vi är hemma nu.
Resan gick überperfekt, om jag får säga det själv. Morsan var inte rädd en sekund. Det var bar asfalt, torrt och ljust från himlen. Vi fick vårfeelings hela högen! Det var bra. Pappa är en hejjare på att köra bil också.
Och nu är vi i lyan igen, efter att ha storhandlat och packat in allting och lagt var sak på sin plats och sådär. Jag har rejsat runt här i lyan, flåsat mig fram och hittat på diverse rackartyg. Nu är jag helt slut, alltså.
Jag har varit preciiiis överallt här hemma sedan vi kom hem. Duktigt, va?
Väckt gungstolen till liv, rivit ut böckerna ur bokhyllan, dragit ut alla leksaker över hela köksgolvet. Varit inne i finskåpet och hjälpt mammas myrtenkrona, den som hon hade när hon och pappa giftade sig, att tappa bladen (nåja, än lever den). Så har jag dragit i lampsladdarna, i blommorna, i kökslådorna. Rivit ur skåpen. Och såklart lirat gura och plinkat piano. Varit och sagt hej till toaborsten, rivit i blöjhinken och kikat så tvätten mådde bra där på golvet, innan den slängdes in i tvättmaskinen. Behöver jag tillägga att päronen varit så förbeeenat tråkiga? Nä, tänkte väl det. Jag har verkligen jobbat på, om man säger så. Mamma och pappa har packat upp och lagat gómiddag
och piffat med tullisar och jagat mig och så har dom mumlat något om att det är en fasligt tur att lyan är så mysig och fin som den är. Vi trivs här. Men det är långt till alla hjärtenära härifrån. Det håller jag med om.
Förresten. Någon fyller 11 månader idag… (!!!)
En Miniman i sina bästa år (månader).
Den senaste månaden har det hänt massor. Typ som att jag bet mamma så blodet sprutade (okej, viss överdrift. Det kanske inte sprutade, direkt…), morsan skrek och vips var jag en storpojke och blev serverad middagsmat istället för mjölk, som nån annan bäbis. Jag har inte slutat helt, med det där. Det är för mysigt för att helsluta, en morgonslurp sitter ju väldans fint!
Annars? Jag äter som en häst och har det där lite som hobby, att äta alltså. Älskar att äta själv, spelar Roland vad det är. Skräp på mattan, Tore-hundens mat eller helt enkelt en god mammalagad middag. Något annat jag älskar, är att mata Tore-hunden. Det har jag pysslat med senaste veckan. Då sitter jag där, i min stol, hos mormor och morfar. Så släpper jag ner, mackabit efter mackabit. Han, hunden, älskar mig. Massor. Vaktar mig och letar efter mig när jag är borta. Fin-Tore.
Sen har jag börjat prata också, massor. Högt och ljudligt och oftast fattar allllla iiingenting! Frågar morsan efter lampan så pekar jag på den där himla lampan. Så säger jag titta! titta! och tatt-tatt! och sånt. Jag är en artig Miniman, det ska jag ha. Men det coolaste av allt? Nyss gick jag 20 steg. 20 steg! Det liksom bara släppte. Senaste två veckorna har jag gått ett och två steg i taget och en dag satte jag rekord på sju. Men nu, ni. Nu ska jag erövra världen med mina steg!
Nu är jag i alla fall så trött att jag storknar och tänker sova, alldeles snart. Först ska vi hoppa ner i badkaret tillsammans, hela familjen. Söndagsbad. Det kommer sitta som en smäck!
Kram/ Liten
Ett tack för den här gången. Och ett hjärta som redan börjat flytta.
Så var vi på väg norrut igen.
Och det känns, som vanligt. Hjärtat är varmt efter en fantastisk vecka och så känns det sådär vemodigt att åka härifrån. Dagarna har varit så himla fina. Att få tanka familjetid, både inom lilla och stora familjen, sånt är guld värt. Och alla härliga promenader, alla toksvettiga träningspass. Och att få gå på date med sin man. Att få en stunds barnvakt, att basta, åka spark, grilla korv ute i strålande sol. Att somna på soffan en stund mitt på dagen, äta mammalagad mat. Att få vakna i ett varmt hus där pappa gjort upp eld och brasan sprakar fridfullt. Att få se sitt barn knyta an till sina mor- och farföräldrar och kusiner och hela stora familjen, mer och mer. Starkare och starkare.
Allt det där. Så mycket värt.
Tack, alla. För den här gången!
Igår den här tiden, var vi ute i stormen och åkte spark.
Och nu återvänder vi hem. Vi är rätt less på den här sträckan nu. Har åkt den några gånger genom åren, om man säger så. Men nu känns det verkligen så; hjärtat har börjat flytta från den där Norrbottniska lillastaden vi haft så fina år i. Men nu är vi snart, snart på väg någon annanstans. Tre, fyra månader av en era på fem år. Det känns som ingenting. Det, hjärtat alltså, vet inte riktigt exakt vart det börjat flytta. Men vi hoppas, önskar och ber, såklart. Mer kan jag inte säga nu.
40 mil väntar. Vi är redan en bit på väg. Jag har en vacker syn bredvid mig. Mitt barn som sover så gott, så gott. Mannen och jag spånar på stordåd, blir pirriga i magen och konstaterar att det bara är att njuta. Livet är helt enkelt otroligt spännande just nu och framöver…
Kram/lillafrun
Av rang.
En lördag av rang.
Med pappan nära och allt! Det är höjden av lyx, ska ni veta. Vi har varit ute i stormen och lapat så mycket sol vi bara orkat. Åkt spark och hört livets vackraste ljud; en bäbis som bubbelskrattar. Morsan har rivit av veckans allra sista pass av hennes eget träningsläger; ett stenhårt cykelpass följt av intervaller på roddmaskinen.
Bara liite svettig..
Jag blir liksom som hög där ute i förrådet, svetten bara sprutar och ser du! Jag får till och med skummigt skägg på hakan! Fräsigt! Den där gamla, stentunga cykeln, roddmaskinen som ser ut som 200 år och så den där radion som bara skrålar ut dunkadunkamusik. Det är hardcore så det förslår.
Så har jag och M till sist bastat, bara han och jag, och det var så mysigt och skönt att det inte var klokt. Nu sitter vi här, bastuvarma, rena och tokhungriga. Njuter av lugnet en stund, längtar efter och väntar in den älskade Mäjadalenstormen, som kommer när som helst. Ikväll väntar sista-kvällen-med-gänget och vi ska parta med tacos i mängder. Två ananaspajer är gjorda också, så efterrätten längtar jag till, bigtime! Det kommer garanterat bli en toppenkväll med älskade taikonsfamiljen!
Ja. En lördag av rang. Sannerligen.
Hoppas Du haft en god lördag, Du med!
Kram/lillafrun
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
