av Emmeli | maj 17, 2014 | Emmeli funderar, Laga, Baka, Äta, Lilla familjen, Träning
Den här lördagen tänker jag spara. Inom mig.
Vi bäddade ner en liten prins i vagnen och drog ut på elljusspåret. Solen gassade, det doftade varm bark och fåglarna kvittrade som bara den. Typ en.. skogsmes eller nåt. Väääldigt vackert var det i alla fall (Förlåt pappa, jag har inte lyssnat ett skvatt på allt fågelprat. Det gååår helt enkelt inte in! Love you!) och i takt med kvittrandet började jag och mannen jogga. Japp, rolls royce-vagnen rullade på som bara den. Vi måste se helt galna ut, flåsade vi till varandra.
Vi stannade vid den där backen. Du vet. Den jag numera förknippar med mina krystvärkar.
Liten parkerade sig där, mitt i backen. Ja, han tänkte minsann inte röra sig en centimeter. Pyjamas hade han på sig. Och snutten, tutten och trasan hade han nära till hands. Dom är viktiga dom tre. Och sen sa han Kör nu, mamma! Du klarar det. Det är bara bestämma sig… som du brukar säga!
Jag lyssnade till vad han sa. Såklart. Och så körde vi, allt vad vi hade.
Ett ”idioten-upplägg”.
Först sprang vi heela, långa, krystvärksbacken upp. 3/3 alltså. Sedan joggade vi ner, 2/3 av backen, nästan ända ner igen alltså. Och startade om och sprang ända upp igen. Därifrån, toppen, jogging ner, 1/3, till den sista, brantaste tredjedelen av backen; och fullt fräs upp till toppen igen. Allt vad man hade kvar. Sen, fick man jogga ner till Liten. Kolla så att han hade det alldeles utmärkt, dricka lite vatten. Och sen göra samma sak. 4 gånger till. 5 omgångar totalt, där varje omgång innehöll 3 backar. Totalt 15 backintervaller blev det alltså.
Jaaaa!!! Jag klarade det! Första backpasset i grisanbacken, sedan jag blev morsa!
Pinsamt nöjd tjej. Som tyckte det var jobbigt innan. Vidrigt under. Men alldeles underbart efteråt. Precis som det ska vara!
Ja, sen joggade vi hemåt igen. Liten?
Han fortsatte sitt pyjamasmys en stund till, 10-veckorsdagen till ära. Vi passade på att duscha och äta lunch. Sen ville minimannen ha en überfräsch blöja och fina lördagskläder på sig. Och det fick han ju såklart. När alla var lördagspiffade promenerade vi ner till lillastaden. Med det enda syftet att äta årets första glass.
Gott, gott, gott. Mjukglass alltså. Inget dåligt påfund, enligt mig.
Vi kikade lite i butiker. Jag råkade få med mig en byxdress hem. Och sedan vandrade vi hemåt igen. Med den där blå himmelen som för stunden var grå och släppte droppar ifrån sig. Där bakom molnen, ja där är den ju fortfarande blå. Det var vi eniga om, hela gänget.
Och nu är det kväll och vi hemma igen. Mannen håller på att laga middag åt oss. Jag blir så needrans bortskämd när det gäller det där; matlagandet. Undrar om jag rentav håller på att bli lat på den fronten… ändring måste ske. Eller? Jag ammmmmar ju. (Den ursäkten är bra. Jag älskar att amma och tycker inte att det är jobbigt på en fläck, tvärtom! Det är det bästa jag vet! Må-bra-hormonerna sprutar och att se den där lille minimannen titta på mig med du är helt fantastisk mamma-blicken, gör mig liksom helt löjligt lycklig!)
Så nu tar vi kväll. Lördagkväll. Men benen möra efter en hel hög av intervaller, med insidan mjuk av årets första mjukglass och med hjärtat varmt och återigen påfyllt med sånt som får stanna där. Sånt jag mår bra av.
Allt gott!
vi kanske hörs igen?
Kram/lillafrun
av Emmeli | maj 17, 2014 | Emmeli funderar, Shopping
Liten fick sin allra, allra första skjorta igår. Av pappan.
Och sina första jeansshorts. Av mamman.
Och bara bilden jag har i huvudet. Den med en Liten, som har den där skjortan och dom där hängselskjortsen på sig. Ja, den bilden gör mig alldeles tokig.
Söt? Det är nog bara förnamnet av hur han kommer att se ut. Den där minimannen.
Så, sådär startar min lördag;
…småtokig över att en varelse kan vara så underbar att det gör ont i kroppen och samtidigt alldeles efter-natten-varm, efter en natt bredvid mina två. Vi somnade igårkväll, alla tre, i en endaste kramhög. I samma hög, vaknade vi i morse. Värsta lyxnatten. Nu är lördagsfrukosten i magen; den med bland annat brie- salamimackor. Brieost alltså, kan inte få nog av det nu. Äntligen får jag äta av den igen!
Och solen skiner även idag in genom fönstret och lilla lyan blir snabbt varm. Fönsterna får stå på glänt. Och vi, vi är snart på väg ut. Älskar att graderna bli varmare där utanför. Att det där rummet där ute, liksom kommer in på något vis, och tvärtom. Innerummet blir större. Förlängs och förstoras med det där ute. Sommar. Något värt att längta efter. Snart är den här.
God lördag!
Kram/lillafrun
av Emmeli | maj 16, 2014 | Liten 0-3 månader, Okategoriserat
hej, det är jag.
Titta vad jag kan
… flyga, faktiskt.
Men. Det var inte det jag skulle säga. Jag skulle bara säga att… att..
Trevlig helg!
…för vi har tagit helg nu, tydligen. Morsan skuttar runt som ett helt kaos. Hon surrar något om att det är nära nu. Och om att hon är lite smånöjd över sig själv. Hon har tydligen gnott på en del den här veckan, med sånt där ”måste-fix” eller vad fåglarna hon kallar det. Men nu är hon så nära klar man kan vara. Ja, innan man är helt klar alltså. Så härrrrligt för henne!
Så ja. Vi tar helg nu. Jag firar med en eftermiddagslur. Päronen ska grilla middag. Pappa har marinerat kycklingen ända sedan igår. Så typiskt han. Och vad varmt det är nu också!? Voksin är kickad och jag ligger och myser på skönt fårskinn istället. Och min favoritfilt är på. Såklart.
Det blir nog en fin kväll. Tillsammans med dom där två. Snurr och snurrigare. Och så jag. Världens bästa Sixten.
Hejdå.
kram.
av Emmeli | maj 16, 2014 | Lilla familjen
Tre Gringos. Det är så vi kallar oss.
Järngänget. Bästa trion. Lilla familjen.
Jag älskar dessa dagar, av Liten-ledighet, tillsammans med mannen. Ja, och så han då såklart, han vi kallar för Liten, här i dagboken. Han som har fler smeknamn än vi har fingrar på händerna.
Och jag och M, vi är föräldrarna. Till den där minimannen som vänt upp och ner på hela våran värld. Och vi är överförtjusta. Ja. Vips var vi en småbarnsfamilj.
Uppe tidigare än tuppen, har våran produktivaste tid på förmiddagen när bäbis sover, blir överlyckliga om vi lyckas passa en tid med några minuters marginal, visslar på barnsånger, lyfter inte på axeln om man får sig en dusch av diverse vätskor över hela sig, våtservetsspaketet ligger ju ändå bara några centimeter ifrån en. Alltid. Och vi dansar foxtrot till ”Krokodilen i bilen”, dricker kaffe för glatta livet, pratar om fulla blöjor i sömnen (mannen) och kommer på sig själv med att stå och vyscha… Oavsett om man har den lille i famnen, eller inte. Man gläds åt en redig rap och en överfull bajsblöja.
Känner för ett tjohooo! när man tajmar ännu ett träningspass med den älskade mat- och sovklockan. Vi hänger som galningar på varandra, jag och mannen, över den där lille. Gör rösten till tokiga ljud och blir överlyckliga över det där obeskrivligt vackra leendet, till svar. Vi spelar och sjunger för honom. Skriver texter som handlar om honom (mamman). Och när han sover, ja, då är det honom vi pratar om. Och så vidare.
Och idag har vi fredag.
Morgongympan är avklarad av en Liten, som nu precis slumrat in för dagens första långvila. Föräldrarna dricker kaffe och har precis avslutat veckans skurmedelsfest. Jag tassar runt i rosarutiga pyjamasbrallor och hojtar till mannen Det är ju sommar ute, ju! . Och M, mannen, pappan, mumlar i morgonfrillan… något om grillmiddag, helg och hur ofantligt bra vi har det. Och jag kan inte annat än att hålla med honom. Nu ska vi strax kila ner på stan för att fredagshandla. Sen väntar lite eftermiddags-måste-fix för mig. Och sen, tar vi helg. Igen. Ja, vi har lite lördag hela veckan nu. Precis som det ska vara med en nyfödd miniman i familjen.
Men alltså. Tre gringos, smygsommarvärme och fredag. Tänka sig!
Kram/lillafrun
av M | maj 15, 2014 | Emmeli funderar
Idag är det en sån där dag när känslorna är överallt.
Sådär så att orden är svåra att skriva, dom stannar innanför bröstkorgen och liksom krampar sig fast. Allt som händer i mitt liv och liv nära mig. Allt kan jag inte skriva om här. Så är det. Eller kan och kan. Jag vill inte.
Men livet, alltså. Det är ej att ta för givet. Det är en gåva vi , var och en av oss, har fått. Jag försöker vårda gåvan ömt, jag vet att det är det enda jag kan göra. Vara tacksam över det jag har, min familj, mina vänner. Min älskade M och världens bästa S. Ibland räcker det ändå inte till, att bara vara så god och tacksam man kan. Mattan kan ändå dras undan en och i ett knyck står man där. Tomhänt och utan gåva.
Livet. Är. Så. Skört.
Igår fick jag reda på att en människa hade blivit tvungen att ta vingarna för att bege sig till himmelen. Så ledsamt och ofattbart och tanken på att en näranära till mig, hade kunnat måsta rycka tag i vingarna av samma anledning, för snart två år sedan, gör mig alldeles skakis. Himmelens nya ängel, är någon jag egentligen inte kände så bra. Hon kände nog mig bättre. Men det spelar ingen roll. Jag blev påmind, återigen, om att det är nu vi ska leva. Inte sen. Nu.
Och varför en bild på dom där ringarna, då?
Ja, för det första är det ju inte vilka ringar som helst. Det är våra. Mina och mannens. Dom som påminner oss om att det är vi. Nu och för alltid.
Vi började denna morgon på ett, nu förtiden, rätt vanligt vis. Med tidig morgon, frukost och när Liten ska sova sin första långa lur så passar jag och M på att träna tillsammans. Idag drog vi ut i spåret. Vandrade runt och stannade på mitten för ett tungt styrkepass i utegymmet. När vi var klara och skulle dra oss hemåt, så ser M något som ligger och blänker där i barken. Det ser precis ut som min ring, hade han tänkt. Och visst var det, det. Den hade fallit ur en ficka som hade råkat blivit öppnad, utan att huvudet varit med på det.
Jag såg på M hur lättad han blev över att ha hittat den, den som vi inte ens visste var borta. Visst, det är bara ett materiellt ting, en vitguldsring kan man få tag på överallt. Men det är ju faktiskt så, att det i den står det datum, som för oss betyder vår början på allt detta underbara. Det datum, som nu är flera år gammalt. Det datum, som står i den där ringen, som fått en massa repor genom åren. Repor som både är lyckliga och sorgliga, lätta och svåra, läskiga och underbara. Repor som påminner oss om livet.
Tack och lov så slapp vi bli olyckliga och fick istället känna lycka över att, av en händelse, ha tittat åt just det hållet den där lagomblanka, vackra, betydelsefulla ringen låg.
Ja. Vad mer?
Jag har precis kommit hem ifrån min sista sånglektion. Undra om det är den sista någonsin? Oavsett. Den var fin, den där sista lektionen. En stund var tyst och fylld av tårar, både hos mig om min fina, braiga lärare. Jag blev helt enkelt så känslosam när jag sjöng. Det där livet svishade förbi ögonen och sånt går inte att stoppa så lätt. Inte hos mig. Jag är sån.
Så, vi satt där en stund. Nickade menande till varandra; musik är mäktigt. Och jag fick höra orden Det är okej. Och det var skönt.
Så nu sitter jag här. Lite småruffsig i håret, efter vinden som tog tag i den där knuten när jag cyklade hem. Lilla-My-knuten. Jag skyndade mig hem, jag visste att minimannen vaknat och längtade på mellis. Och jag längtade efter honom. Han som gör att jag idag känner mig som världens lyckligaste människa. Han och M. Vi tre tillsammans. Det finns inget jag är mera stolt, lycklig och tacksam över.
Vi säger så. Livet. Ibland tar det tag i en. På det där sättet att orden blir svåra att få fatt på. Dom vill stanna där. Innanför bröstkorgen. Och bara vara, en stund.
Till vi hörs igen!
– ta hand om dig.
Kram/lillafrun
Senaste kommentarer