Halleda, vilken dag! (Och recept, Lussekatter!)

av Emmeli | nov 30, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Hem och Inredning, Julerecept!, Laga, Baka, Äta, Lilla familjen, Liten 7-9 månader, Lyan, Recept

Åh, den här dagen går nog inte att beskriva i ord, den måste upplevas.

Och det har jag gjort.

Jag sitter här, fnissig och med skrattet i bröstet.

Vi tar det från början

Vi åt den där gröten och skinkmackan. Som vanligt fick vi eld i baken eftersom saker och ting tar längre tid än man ofta tänker sig. Men asnöjda tog vi oss ut på bara-lite-senare-än-beräknat-tid och knatade ner mot stan. Att skinkmackan hängde ut genom mungipan på mig, morgonfrillan bara var täckt av mössa och att mannen hade senapsfläckar i fejjan. Ja, det är smällar man får ta.

Ja, jag tyckte det luktade senap! sa han när jag upptäckte dom där gula fläckarna… Dom snurriga päronen är välsignade med världens coolaste bäbis, så han sov och sov. Vi drog på honom hörselkåporna för att inte orgeln skulle väcka honom. En vacker första-adventsgudstjänst avnjöts. I vår kyrka nere på lillastaden. Det här är vår sista första adventsgudstjänst här, viskade jag till mannen, när vi satt där i kyrkbänken.

Efteråt traskade vi hem igen. Åt ännu mera gröt och satte igång att göra lussedeg.

Och jag gjorde samtidigt ordning mina godisar som legat iskallt över natten. Årets godaste. Recept kommer, imorn, jag lovar!

Vi bakade ut degen. Snurrade lussekatter på glatta livet. Jag hade den sötaste hjälpredan man kan tänka sig. Han hade huckle och åt slickepott. Inga konstigheter.

Allt, allt, allt blir så mycket roligare med honom med oss.

Och sen då?

Jo, då skulle jag passa ytterligare en tid, för att dra iväg på adventskonsert. Eftersom jag skulle åka med konsertan själv, så var jag tvungen att åka tidigare… något jag inte tagit med i mitt schema. Så jag var tvungen att lämna mannen med världens röra i köket. Med en bäbis som var helt vild. Hade svidat om till naket och rejsade runt här i lyan som en vilding. Inte M alltså, bäbisen! Bäbisen. Han som senaste dygnet fattat det där att dra upp sig, ställa sig på benen och vilja släppa och stå själv. Helt orädd.

Dessutom var inte den sista plåten gräddad, disk var kvar och köksbänken såg inte sådär skinande ut som jag vill ha den när jag tycker att jag är klar i köket. Kontrollfreaken i mig gjorde panikvolter.

Jag kan grädda sista plåten, FAR NU! sa M.

Innan jag smällde igen dörren, drog ut till storvägen och blev upplockad av hjärtevännerna.. så ropar jag; INNAN DU FRYSER ALLA LUSSEKATTER, KAN DU FOTA DÅ SÅ JAG HAR EN BILD TILL BLOGGEN!?

FAR NU, ÄLSKLING! , säger han 

Och jag drog iväg. På en vacker konsert, så stämningsfull och fin. Det var bara det att ena hjärtevännen fick ett skrattanfall, satt och kved och jag kunde knappt hålla mig jag med. Du vet, när man absolut inte får skratta och det enda man gör, är att skratta? Hemskt. Hemskt, roligt. En människa prutt-nös. En annan fick sms med ank-signal precis när prästen hade givit oss guds välsignelse. I faderns och sonens, och den heliga andens KVACK-KVACK. 

Tänkt dig själv.

Och som pricken över I:t, avbröt den coola, tyskbrytande, kantorn, hela kyrkokören mitt i en låt;

”OPPS! Surprise. Nä, jag ser att tiden drar så iväg så. Ni får komma tillbaka och lyssna på vers två, till jul!” 

Vännen spelade fantastiskt, och jag har aldrig varit så skrattig efter en adventsgudstjänst, som nu. Så underbart på alla vis. Och dessutom, ser du bilden ovan?

Mannen har fotat. Alltså, jag höll på att kolavippa när dom mötte mig i dörren nu när jag kom hem. Rödblommiga, den ena pyjamsaklädd och den andra med det där finurliga leendet jag aldrig får nog av. Ljus brinner i hela lyan, det är skinande rent och bortplockat och nu återstår bara en sak;

adventsfika.

Halleda, vilken dag. Med senap i fejjan, adventsgudstjänst, lussekattsbak, adventskonsert och nu, söndagkväll med min älskade familj. Jag är så oerhört tacksam.

Det är advent, det är advent!

(Världens bästa lussekattsrecept finns HÄR. Det är dom små skillnaderna som gör det!)

Kram/lillafrun