av Emmeli | apr 30, 2015 | Emmeli funderar, Familj och Vänner
Glaaad sista april!
Hej från räkfrossan!
Vojne kalsojne, alltså. Vilken pruttdag.
Jag kände det redan när jag vaknade i morse, att jag typ hade röda ögon, horn i pannan och rök bolmandes ut genom öronen. Man kan inte vara go-och-glad-kexchoklad-glad jämt. Ibland har jag mina häxdagar och tydligen inföll en sådan idag. Stackars omgivningen. Å andra sidan älskar min mamma att reta mig och påpekar gärna tre miljoner gånger att jag är sur, och det gör ju inte det hela bättre, om jag säger så. Allt är med glimten i ögat och ena sekunden kan det vara taggigt och nästa kramas vi. Älskade Taikonsfamilj. Jag är så himla tacksam att jag och Liten får bo och vara här hemmahemma under dessa veckor. Jag kommer sent att glömma det här lilla äventyret jag och Liten har tillsammans. För det mesta är det så himla mysigt, och ibland, som idag när jag varit en häxa, så kanske jag önskat vara i mitt eget hem och stormat. Men det är å andra sidan till hälften nerpackat i kartonger och står på travar och bara väntar på framtiden. Så som sagt, tack mamma och pappa. Ni är guld värda<3
Sista april, alltså.
Och här har städats och grejats. Traskats en långrunda med barnvagnen och Torehunden (som envisades med att trassla in sig i mig och vagnen och dra åt alla håll och inte aaalls kände av vad hans gångare var på för humör. Morr.), motionerats så svetten på tröjan såg ut som på en gruvarbetares efter långpass. Men inget av det där har hjälpt. Jag har känt mig som ett hopplöst fall. Passande nog, valborgsmässoafton till ära, har jag precis snott ihop en utav mina favoritefterrätter; Citronpaj.
En utav mina älskade systerdöttrar har kommit hit och det är så himla mysigt, vi har haft räkfrossa och ska strax klä på oss varma kläder för en sån där tradiotionsenlig runda på byn; tipsrunda och majbrasa! Jag har kastat häxhumöret i soporna och vill önska er en fin sista-april-kväll! April, bara svischade förbi i år tycker jag. Nu är jag stentaggad på att se vad maj har att erbjuda!
Kram till er!
/ Lillafrun…
Ja, eller Det rykande pärfatet.,Tickande bomben, Etterpåsen, Surkarten eller Vrångstruten…. kärt barn har många namn.
av Emmeli | apr 30, 2015 | Emmeli funderar, Hem och Inredning
En påse med loppade gammgrejer.
Den där citrongula lilla magnetnallen?
Åh, vilken söt , sa jag (just när jag betalat och bestämt mig för att det nu fick vara bra).
Den får du! , sa hon.
Vi var på loppis igår.
Så jädrans roligt och jag blir alldeles nipprig och pirrig i magen innan jag kommit in genom loppisdörrarna och får lov att botanisera och vrida huvudet snabbt från höger till vänster och glo som bara den. Allt för att hitta guldkornen! Egentligen var jag ute efter ett skåp, men jag hittade typ allt, förutom det. Bland annat dom där vackra ramarna som jag ska ha till att rama in någon älskad som jag råkar ha en sisådär en miljon foton av.
Och en söt skål, typisk vardagssalladsskål.
Och, något som nästan var lite smågalet;
vackert hemvävda, gamla, välbevarade, manglade och fint vikta kökshanddukar.
Med precis mannens initialer. 
Helt klart mina nya favoritkökshanddukar.
Och nu fick jag plötsligt lite jättemegalängtan, efter att få städa och grejsa i mitt eget hem, lägga på en ny kökshandduk på köksbordet, hänga upp ett par stycken på någon krok nära till hands vid matlagning och disk. Pyssla i sitt eget hem, det finns ju knappt något bättre!
Och till sist, hamnade där i påsen också den sötaste, citrongula, gamla väckarklocka man kan tänka sig.
Jag kanske är skruvad, men jag bara äälskar gammgrejer. Älskar det där gamla, med-tiden-slitna, dom skavda kanterna som viskar om historia. Att blanda det där gamla med något nytt och helt helt här och där, är det finaste jag vet.
För en tjuga var den min,
… eller lättare sagt; Litens!
Och funkade gjorde den också. Bigtime. Jag råkade vrida igång den så det ringde utav bara vettet. Jag blev så chockad att det liksom tog en rätt bra stund innan jag kom mig för att försöka få av den. Och när jag väl försökte, så hade jag verkligen ingen aning hur jag skulle lyckas. Efter ett tag av rosiga kinder, en skallrande citrongul väckarklocka med en snurrmorsa som försökte klappa klockan tyst… då kom loppisdamen och sa med den där lugna rösten att du trycker bara på knappen här uppe! Ja, dom där är ju så inne nu. Funkar gör den ju också.
Jo, det hade jag konstaterat. Jädrans, alltså. Bättre ljud i en sån där än den värsta ringsignalen på iphonen!
Loppis, alltså. Jag kan inte få nog. Och nipprig, det kan man bli för mindre.
Sista april idag? Inte klokt!
Vi startade denna dag 06. Morsan tvärtrött och Liten superpigg. Minimannen rymde från sängen, ställde sig vid grinden och gastade efter sin morfar; Dadaa!
Det värmer mitt hjärta så.
(15).
Lillafrun
av Emmeli | apr 29, 2015 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Liten ett år, Mammalivet, Träning
Det där är Minimannen, det.
Mycket människa i en liten kropp.
Han tyckte helt sonika att det där med att åka vagnen, när han ändå bara skulle vara vaken och inte sova, var tvärtråkigt helt plötsligt. Ska tilläggas att han suttit där en bra stund när han lessnade, vi hade nämligen varit iväg och gjort byn; jag hämtade ut ett paket med något så fint som ni kommer få se så småningom, så var vi på lilla mataffären och slutligen på loppis (lovar att visa mina loppisfynd imorn!). S älskar sin vagn och har alltid gjort, det är jag väldans glad för. Men idag fick jag en sån där jag-tror-jag-fattar-vad-som-väntar-känsla… snart kommer säkert min kavata lilla ettåring vilja gå själv när vi ska någonstans. Som idag, när vi då varit iväg på den där turen som resulterade i en hel påse fylld av massa loppat. Den synen, av det där lilla livet som kämpade med stora vagnen framför sig. Alldeles lycklig och småflåsande. Den synen, gjorde att mitt mammahjärta slog volter om och om igen.
Så liten men ändå så stark.
Så trygg och orädd och nyfiken på livet.
En halva-halva av mig och mannen jag älskar så starkt.
Han, M, jag nu börjat smyglängta efter, så här dag tre ifrån.
Livet alltså. Fint som snus.
Finonsdag. Småkall och lite med våren på paus. Fick mig ännu en lyxig löptur i förmiddags; med S sovande i vagnen hemma på altanen, noga vaktad av Mormor och Morfar. Lyxigt, ja. Så tog vi den där svängen på byn och när vi kom hem var vi så trötta allihopa att vi somnade härsan och tvärsan. Det var längesedan jag sov en eftermiddagslur, så himla skönt!
Onsdag, jo jo.
Lillafrun
av Emmeli | apr 29, 2015 | Emmeli funderar, Liten ett år, Mammalivet
Vi försöker fylla dagarna med så mycket gott vi bara kan, jag och min lilla pojke.
Göra massa mysiga saker, hela tiden. Som det här;
Att sätta oss i en vitsippsbacke tillsammans, och nästan få dåndimpen av hur vackert där är. Ett grönt och vitt, mjukt och fluffigt täcke av bara en massa vackert. Liten tyckte också det var fint, han satt till och med stilla där i backen och plockade några blommor med sina småhänder.
Jag är så vansinnigt kär i min Miniman. Han är bäst, helt sonika. Förgyller mitt och mannens liv till det yttersta. Ibland slår det mig att tänk, att han är min. Min pojke.
Solstrålen nummer ett.
Så det kan man göra, när man vill förgylla dagen och samtidigt putta på tiden framåt så fort det bara går eftersom vi ju längtar efter någon älskad ; sätta sig i ett hav av vitt och grönt och bara njuta. Ännu en sån där stund som jag drömt om att få uppleva tillsammans med mitt barn.
Och idag är det onsdag.
Ha en god dag!
Ps. TACK gulle-Ni för att ni peppar mig, både här och på instagram (@lillafrunsdagbok). Små hälsningar härs och tvärs betyder mer än ni kan ana. Ds
(16).
Lillafrun
av Emmeli | apr 28, 2015 | Familj och Vänner, Liten ett år, Mammalivet, Träning
Det har varit en så himla, himla fin dag idag.
Vi hade förmiddagen här hemma i lilla byn; Liten hade sin förmiddagssovning och jag körde ett tvärsvettigt träningapss. Efter lunch gjorde vi mellispackning och hoppade sedan in i bilen; Mammamormor, Pappamorfar, Torehunden, Liten och så jag. Och vi landade vid det vackraste stället jag vet;
Sommarstugan.
Den som min älskade snickar-morfar byggde en gång i tiden. Det är han som målat alla dom vackra målningarna ni såg här ovan. Jag älskar det där stället. Och idag var det helt makalöst härligt att vara där; höra måsarna, vattnet som kluckade mot bryggan, känna doften av hav och bara vara-vara.
Pappamorfar och Liten dom hade däremot inga planer på att bara-vara-vara.
Det behövdes ju krattas och gullvivorna i rabatterna ville mer än gärna bli fri från sitt lövtäcke.
Men vi gjorde annat också;
Som att vara ner till vattnet.
Det var väldigt spännande. Både havet och den där vårbäcken som porlade.
Så gick vi över den där grusvägen igen, den jag bara älskar att både springa och gå på och har gjort sedan barnsben. Det bästa är att gå barfota på den om sommaren.
Vi satte oss och åt mellis och sörplade kaffe i solen och sedan gav Mammamormor, Torehunden, jag och Liten oss iväg på en långpromenad.
Vi stannade för att plocka vitsippor. Och den stunden, där i vitsippsbacken, var ännu en sån där jag bara drömt om. Jag älskar min tillvaro just nu. En riktig dröm. Och jag vet, att vi inte kommer att ha det såhär lyxigt hela livet, men det gäller att njuta av varje period. Och just nu; Liten-ledig med min älskade Miniman, med våren som är här och sommaren som är inom räckhåll. Då njuter jag så det står ut genom öronen på mig. Det är så lyxigt att det inte är klokt!
Jag har upplevt så mycket vackert idag har jag nästan har lite ont i hjärtat. Jag är så ödmjuk inför livet och så himla tacksam. OM jag fick be om något mer, så vore det ett besked, och väldigt gärna ett glädjande sådant, som liksom skulle förändra livet för oss och göra det ännu, ännu mer fantastiskt än det redan är. Men just nu njuter jag nuet och väntar med spänning på framtiden.
En promenadvy som inte går av för hackor. Höga Kusten, alltså. Så vackert att det värker i kroppen lite.
Det har varit en ljuvlig dag och nu är jag så trött, så trött. Väntar på att natta Minimannen som just nu haft en lugn stund framför Pettson. Tack Gode Gud för Pettson. En liten stund då och då, ja då är han tusan guld värd, den där mannen med katten.
Liten har varit busigare än vanligt idag. Och det, det går ju typ inte. Han har liksom haft räserfart från att ha vaknade 7 i morse, till nu. 12 timmar senare. Visserligen med glapp för två sovstunder. Men han har hunnit stå i duschen med sockfötterna plaskandes i vattnet, rivit i skåp med porslinsgrejer, stoppat alllllt han hittat i munnen och suttit i Mormors pelargoner ute på altanen. Rivit bort nån dörrlist här och där, plaskat med lillhanden i Torehundens matskål. Ja, förresten stod han med fötterna i den skålen ett tag också. Tag och tag. En sekund eller två. För det mesta är jag steget före honom, men idag har det känts som att jag ständigt varit steget efter. Jag har fått mig otaligt många gapskratt. För det går liksom inte att vara arg på det där lilla livet, där han står med ruffsig frilla, den ständiga bulan i pannan, skrapsår på näsan, dom där rödblommiga kinderna och det där tokbusiga leendet. Älskade busunge. Att vara mamma till dig är det bästa jag vet!
Ja. Den här tisdagen sparar jag i hjärtat.
Lillafrun
Senaste kommentarer