av Emmeli | maj 27, 2015 | Emmeli funderar, Lyan, Musik
”Det har aldrig varit som det alltid har varit.. livet betyder ständig förändring och att förändras, njut!”
Ett pärlband av ord att ta till sig. Så kloka, varenda ett. Ord från en utav mina gamla lärare. Någon som betydde så mycket för mig under det där året då jag bodde nere i Stora staden och för första gången i livet studerade musik.
Det var då livet-resan började på riktigt. Det där året när jag var arton år och skulle fylla nitton, hade tagit studenten, var förtrollande nykär i min ungdomskärlek, han jag är gift med idag. Det där året, när jag var arton år och skulle fylla nitton, tog jag ryggsäcken på ryggen och flyttade in på det där lilla Folkhögskoleinternatet, fullt av nya människor. Kloka, galna, musikaliska, spännande, roliga. Lika mig och också väldigt olika mig. Jag lärde mig massor på denna skola. Inte bara om musik utan även om mig själv. I det där lilla rummet på 16 kvadrat spenderade jag ett år. Ja, inte bara i det förstås. Jag läste naturvetenskapliga linjen på gymnasiet, så jag hade (har? det är frågan!) mycket kunskap inom matte och fysik och sånt där, ni vet. Men mot alla mina tidigare tankar, hade jag fått den där snilleblixten och kommit på att jag ändå ville bli det där som jag på något vis stått emot för att inte gå i någon annans fotspår; Musiklärare. Och det är ju inte barra, barra, att komma in på Musikhögskolan. En rad av olika prov, både teori- och spelprov, gruppledningsprov, gehörsprov. Det jag behövde läsa in mig på, för att ta mig in på högskolan, var musikteori och gehör. Fysiken hjälpte mig inte där liksom, och att spela för hjärtats fröjd, hjälper inte heller mig när jag behöver sitta och skriva ner olika ackordsfunktioner till exempel. Så jag var där nere i Stora staden. Längtade efter den där kärleken som gjorde precis samma sak som jag, bara det att han var uppe i dom norrländska skogarna och sjöng och spelade gitarr och läste teori även han. Så blev det vår, vi åkte upp till Piteå båda två och sökte och gjorde prov på högskolan i dagarna tre. Som två trötta spöken åkte vi söderut, mot hemhem, för att pusta ut. Sen var det en evighetsväntan innnan vi fick svar. Vi kom in. Båda två.
För mig var det total lycka, eftersom det var precis det där jag ville allra, allra mest. M? Han testade mest att söka för att se om han kom in. Och det gjorde han ju, såklart. Som sagt; han är en stjärna, på så många plan. Men den utbildning han ville in på, var ju den han också läste och nu har en Fil. kand. inom, Ljudteknik. Kompetensen han nu för vidare genom sitt föreläsande på universitetet, utbildar nya studenter, och åker land och rike för att uppdraga inom samma område. Trots att han hade kunnat komma in på vilken utbildning som helst, så valde han efter hjärtat. Det älskar jag honom för. Och beundrar honom för.
Om en vecka och två dagar får jag min examen. Då är vi helt färdiga här i Norrnorr. Om cirka tio dagar flyttar vi härifrån. Från den stad vi bott i i fem år. Här har vi varit nyförlovade, lyckliga lyanbor, äppelplockande, studerande, tränande, personlighetsutvecklande. Efter ett par år på högskolan gifte vi oss och hade vårt drömbröllop som vi delade med bland annat en massa fina vänner härifrån. Här har vi också väntat på vår Liten i magen. Här blev vi föräldrar. Här har vi levt livet tillsammans. Livet, med allt vad det innebär.
Nu är vi på väg på nya äventyr. På samma gång som jag är rätt, vad ska jag säga.. Modig? Så är jag också en trygghetsknarkare och vill gärna veta hur vägen ter sig framför mig och oss. Men livet fungerar ju inte så. I vissa livsskeden är det mer äventyrligt än i andra. Som nu.
Men, just det;
”Det har aldrig varit som det alltid har varit.. livet betyder ständig förändring och att förändras, njut!”
Precis så.
En sak till. Vi är framme i Norrnorr. Det känns helkonstigt. Och på alla möjliga vis. Mannen har redan hunnit ge sin fru 10 av rosorna som är hennes favoriter och vi har firat onsdag med jordgubbscrush. Det betyder att sommaren står för dörren. Bara en sån sak.
Lillafrun
av Emmeli | maj 27, 2015 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Lilla familjen, Liten ett år
Nu åker vi, samtidigt som häggen börjat blomma och det doftar himmel. Jo, jo. Så är det.
Det är så vackert ute nu att det gör ont. Jag vet inte hur mycket jag ska njuta, blir nästan stressad av mig själv där jag står mitt i det gröna och gastar till mannen seeer du vad vackert det är? Känner du vad det doftar gott! Ååh jag måste njuta, mer och mer och mer..
Ja, älskling, lugn . Jag ser och känner.
’Inget konstigt alls’- typiskt scenario mellan mig och min man; jag, yvig och fladdrig och med gester och stora ord. Han, klok och eftertänksam och lugnare än det blankaste vatten. Vad vore jag utan honom?
”…Det doftar av himmel på jorden. Det doftar av himmel här…. ”
Och där är vi, ja.
Morsan och Minimannen. Det var igår när vi skulle på den där konserten som var så bra att jag hade lökar under armarna av alla applåder och ständigt rest hår på armarna av hur berörd jag kände mig. Och stolt! Kära nån, så stolt. Jag satt i publiken och njöt (och fotade, massor) och pojkarna var på sånt där bra med-Miniman-sällskap-ställe, närmast utgången, så man faktiskt kan köra någon rusch här och där. Sånt behövs ju. Särskilt när man är ett och har så mycket spring i benen att det räcker för tre. Mannen berättade att Minimannen applåderade mellan varje låt, han också. Gulligt!
Så, så är det. Vi sitter i en bil på väg mot Norrnorr. För att avsluta ett livskapitel som känns både vemodigt och på samma gång så himla härligt. Konstigt. Det där med känslor som bråkar med varandra, alltså.
Önskar er en fin onsdag!
Lillafrun
av Emmeli | maj 26, 2015 | Emmeli funderar, Lilla familjen, Träning
I morgon åker vi norrut igen.
Det känns på alla möjliga sätt och vis. Av naturliga skäl. Bland annat lite vemod över att det i Norrnorr inte alls lika grönt och vackert som här, det är ju ändå 40 mil till liksom. Fast det har nog hunnit bli i alla fall ganska så grönt och skönt. Och så känns bara småkonstigt, att åka till Lyan en sista gång. Och den där hejdå-grejen, till det där livet som varit vårt liv och trygghet i fem år nu. Så väntar min examen också. Så stort.
Nu åker vi upp för att packa ihop precis varenda pinal, städa ur, säga tack för den här tiden och dra vidare. Mot nya äventyr. Det pirrar i magen.
Idag har vi varit ute och njutit av allt det där gröna sköna. Gått promenad, spanat på traktorer, härmat hur bilen låter så fort vi sett en bil. Så har det sovits förstås, för Minimannen alltså. Och då passades det på att träna. Rätt idylliskt i allt det kräkjobbiga.
Idag var jag inte alls sugen på att träna. Bara gjorde det, liksom. Och aldrig har jag ångrat ett träningspass. Inte idag heller. Suget kom under passets gång och känslan efteråt var ljuvlig. Soligt och varmt har vi haft idag också. Väldigt skönt!
Nu har vi piffat till oss allihopa och ska åka in till Lillstan och gå på konsert. Mina systerdöttrar är med och medverkar på den årliga Temakonserten som bästaste Kulturskolan har varje år. Den konsert som jag tyckte var absolut roligast under hela året, som Kulturskoleelev. Ikväll kommer jag sitta som en mallhöna och njuta, det är jag bombsäker på.
Ha en fin kväll!
Lillafrun
av Emmeli | maj 26, 2015 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Lilla familjen, Liten ett år
Så var han konfirmerad, lillplutten som nu inte är längre är någon liten plutt (innebär det att jag också blivit äldre? Nä, tänkte väl det!) och det fotades och förevigades där utanför vackra kyrkan. Så slog stora lilla kärnfamiljen till med ett familjefoto också;
Päron och päronungar och en nyfrissad lillebror som vände rumpan till. Japp. Jag är stolt över den där högen. Och rysligt tacksam. Bästa.
Så åkte vi hemåt Mäjadalen. Minimannen vaknade och var sådär småskakis på benen som han alltid är när han sovit länge och är precis nyvaken. Då kan det tänkas att han står sådär stilla några sekunder. Mamman skyndade sig fram med kameran!
Alltså, kolla! Finbyxa, vitskjorta och fluga. Jag dör söthetsdöden. Åhåå!!! Jag är så kär så jag får dåndimpen, i båda dom där två! 
Inne i vackra huset dukades mat fram, bland familj och släkt som svärmade och måtte gott, gott.
Så hyllades konfirmanden innan det bjöds till bords. Så vaaaansinnigt mycket god mat. Jag var på riktigt mätt fortfarande igår, 24 timmar senare. Det tråkigaste i ett sånt där läge, är när man känner hur magen håller på att bli full och mättnaden kommer. Typiskt tråkigt läge. Typiskt väldigt lyxigt läge. Så jädrans bra vi har det!
Kolla tallrikshögen! Sådär ser det ut när vi träffas. Vi är ett redigt gäng, kan man säga. Mysigt, alltså.
Buffe med pajer, lime- och chilimarinerade räk- och melonspett. Sallad, kycklingspett, specialitén ”lax på lax” (hiiiiimmelsk!!!). Och potatisgratänger och himlagott kött och sås och gudvetvad. Alllllt fanns. Vi åt och åt och pratade och skrattade och njöt och det öppnades paket och ja, en finsöndag, var vad det var. 
I timmar höll vi på.
Sen dukades maten bort och fram åkte det här;
Den godaste tårtan jag vet. Och jag kaaaan ha varit med och tjatat fram detta val till dagen. Som tur är, är det även en topptårta hos konfirmanden. Dajmglasstårta med nöt- marängbotten. Och så massor av färska jordgubbar ovanpå. Mmmm!
Det var så himla mysigt att bara vara med hela familjen. Vi hängde till och med så länge att vi fick duka fram middag också innan vi skildes åt. Det är ju inte så jätteofta vi träffas alla fyra systrar, till exempel. Så sånt måste ju tas tillvara på! Så blev det kramkalas och vinkvink, bil efter bil, då vi lämnade Storanfamiljen, efter en helt makalöst fin helg.
Alla nöjda, trötta och glada. Precis som det ska vara.
….Även den här typen, som sprang, till synes outröttlig, nerför i höggräset, gång efter gång. Även han var trött. Då vet man liksom, att det varit kalas!
Och det var den finfina majhelgen tillsammans med taikonsfamiljen .
<3
Lillafrun
av Emmeli | maj 25, 2015 | Emmeli funderar, Lilla familjen, Liten ett år, Mammalivet
Rösten blir bubblig, ögonen vattnas och orden stannar innanför bröstkorgen.
Är det där vi? , tänker jag.
”Vi”, som i mamma E, pappa M och Minimannen S. Det är ju inte klokt. Hur fint får livet lov att vara egentligen?
Den där bilden, från igår, som min älskade systerdotter drog av med min kamera när vi höll på att springa där i nedförsbacken i det höga, höga gräset. Den bilden, kommer att förstoras och hängas upp på någon älskad vägg här i framtiden. Så fint familjefoto och minne från just nu. Vilken vägg det blir eller så, det har jag ingen aning om. Det enda jag vet är att jag vill kunna titta på fotot ofta, ofta. (tack älsklings-J för att du förevigade oss. <3)
Sen fotade jag i vanlig ordning tre miljader bilder och den här är en av favoriterna. En bild, där pappan försöker stoppa Litens finskjorta innanför snyggbrallan. Minimannen hade däremot ingen plan att stå stilla, han var nämligen på väg i full fart utför backen. Leende med smågaddarna i vädret! Den där bilden är så mycket Liten. Han är livet.
Idag är vi allt annat än sådär fancypancy, men glada för det! Vi har varit ute och hurtgått med vagnen och sedan bara matat på. Är rätt snuskiga faktiskt. Eller pappan är fräsch, han är nämligen iväg på uppdrag. Sånt bestyr förstår sig inte jag och Liten på, fast vi tycker det är väldigt bra, förstås. Vi, jag och S, har mest tvättat och hängt tvätt och vikit tvätt och tumlat och tvättat igen…och så vidare. Så har vi städat preciiiis hela huset här i Lilla byn. Nu blänker det och doftar såpa och är huuur rent och fräscht som helst. Nu är städpatrullen igång! som Pappamorfar uttryckte det när vi drog igång. Den pensionärsskolkande Mammamormorn har precis kommit hem från jobbet och blev så glad över vår lilla hela-huset-städat-överraskning.
Lillafrun
Senaste kommentarer