av Emmeli | aug 10, 2015 | Emmeli funderar, Liten ett år, Mammalivet
Ja.
Vilken tur, alltså. Att vi åkte hit till ön.
Han jag älskar mest på jord instämmer med det där lugna, trygga Mm: andet.
Det känns som att någon ska komma och knacka mig på ryggen snart och säga nä du, Emmeli! Nu har du njutit lite för mycket, va? . Jag är så glad att vi åkte hit. Dagarna här gör oss så gott.
Nu har vi gjort oss en pastasallad storlek jättestor, strandväskan är packad och vi drar till stranden. För ännu en sån där dag med sol och bad och sandslott och dom där magiska stunderna där jag går och håller i min Miniman i handen och upptäcker nya saker här i livet.
Åh.
Ps. Kika in här lite senare idag. Jag har ordnat en finfin tävling åt er. Som tack för att ni är så rara läsare. <3 Ds.
Lillafrun
av Emmeli | aug 9, 2015 | Emmeli funderar, Liten ett år, Mammalivet, Träning
Det är söndagmorgon,
– och vi vaknar av en pigg unge som spelar musik från sina trudeluttböcker och trycker upp såpbubbleburken under näsan på morsan och ber henne om att börja blåsa, det första hon gör när hon slår upp ögonen. Nu, mamma! säger han. Såklart kan jag inte göra annat än att uppfylla hans önskan. Lite småsluddrigt sådär. Men Liten är nöjd över sin mammas nyvakna bubbelblåsande.
Så kliver vi upp, pappan serverar Minimannen frukost och Morsan släpps ut genom den där vackra, vackra dubbeldörren. 
Jag ställer mig där på bron.
Andas in, tittar framåt. Och så ger jag mig iväg. Springer på småstigarna i skogen, uppför och utför. Över kalksten, genom grön, grön vacker skog. Jag flåsar, andas fort. Börjar dagen med svett och en stund att fundera.
Dagarna här går ut på att samla kraft och energi.
Inför det där andra som kommer här lite längre fram. Den där årstiden som börjar på H, som är fasligt mysig men som vi ju vet också bjuder på ett mörker och kyla och regnskurar som till synes saknar slut. Sånt som kräver lite samlande av kraft, helt enkelt.
Röda Rundan springs och jag kommer hem till det här;
En älskad Miniman. 
Han som gör livet till något fantastiskt.
Och det där, var min start på söndagen. Bättre kan det inte bli.
Lillafrun
av Emmeli | aug 8, 2015 | Emmeli funderar, Lilla familjen, Liten ett år
Idag tog den klarblå himlen lite paus.
Fortfarande varma, varma grader. Bara en lite lugnare blå och med solen något ombäddad av moln. Faktiskt just, vad vi behövde. En dag att bara-vara-vara, utan att åka iväg någonstans. Bara vara hemma på gården och blåsa såpbubblor och sparka boll. Så gjorde vi också ett äventyr till fots under några timmar.
Där;
Morsan och Liten, som somnade på direkten där vi vandrade längs dom smala, slingriga småvägarna.
På armen hade jag något jag bara älskar. En fin, fin klocka jag fick av mannen i examenspresent. Jag fullkomligt älskar den.
Vi gick och gick.
Med åkrar på båda sidor om oss.
Vallmo längs med vägkanterna.
Och Cikoria. Som jag tror att den där blomman heter.
Till slut var vi framme
Nere vid lilla hamnen. Där åt mannen och jag god lunch medan lillvännen sov i vagnen. Så vaknade han lagom till kaffet och sörplade lite med sin föräldrar. Knasiga unge som gillar kaffe..
Och sen gick vi hemåt igen.
Med solen som bestämt sig för att nu göra oss sällskap. Vi vandrade i den takt vi kände för, precis i stunden.
Ibland tvärstannade vi. Det fanns ju så många myror att titta på.
Det är slingriga vägar och små och stora gårdar, här och tvärs. Det doftar varmt land, är kvavt och så, så varmt. Syrsorna låter högt och här känns så exotiskt. Och precis här. Kan jag känna ett lugn jag inte känner på samma sätt nån annanstans.
Uppefter stenhusen växer rosor högt och lågt.
Vi vandrade vidare.
Och plötsligt hittade vi något gott. Liten blev överförtjust.
Salmbär. Eller blåhallon, som det också kallas. Ett Gotlandsbär. Som en blandning av blåbär och hallon. Gott som sylt till saffranspannkakan och gräddklicken. Men också farligt gott i morgonfilen eller till tunna pannkakan.
Och när vi stod där.
Vid dikeskanten. Alla tre, tillsammans. Plockade salmbär, med var våra händer. Vissa blåare om händer och kläder än andra.
Då, och där. Njöt jag så det nästan värkte lite i kroppen. Dom där små, små stunderna som innehåller så mycket. Ni vet..
Livet!
Lillafrun
av Emmeli | aug 8, 2015 | Emmeli funderar, Lilla familjen, Liten ett år, Mammalivet, Träning
Det här är dagar vi kommer minnas. Alltid, alltid.
Än fast vi ju var här alla tre förra sommaren också, så känns det så mycket mer i år. Liten är inte en pyttebäbis nu liksom, som bara äter och sover. Nog för att det var så mysigt att jag får dåndimpen av bara tanken. Nu är han en Minimänniska som springer över stranden, med armarna utsträckta och vinden i lockarna. Han njuter där han badar, det syns. Det är fantastiskt att få uppleva dessa dagar tillsammans med honom. Vår stora, lilla pojke. Som kan se lika fundersam ut och som är lika klok som sin far. Lika gapskrattig, kramig och älskande till livet som sin mor.
Det är så häftigt;
en halva-halva utav mannen och mig.
Tillsammanstid på älskad ö.
Vi äter och sover och jag och mannen springer på väg till stranden och längsmed vår Röda Runda i skogen. Vi bygger sandslott, äter köttbullemackor på stranden, badar och lapar sol så mycket vi bara orkar. Och så igår fick jag och mannen chans att bara vara E och M för en kväll. Vandra på kullerstenarna, längs smågatorna i den där lilla, lilla staden. Med händerna flätade och bara ögonen för varandra.
Det här är dagar vi kommer minnas. Alltid, alltid.
Lillafrun
av Emmeli | aug 7, 2015 | Jag och M
På vägen hem från stranden stannade vi där. Vid Valmofältet och bara njöt, förevigade och tittade.
Åkte hemåt, duschade och piffade till oss. Lycka. Tills jag märker att mina glajjor inte finns någonstans. Småpanik. Efter tokletande hemma i huset så ger vi oss tillbaka till stranden. Vandrar längsmed den, till platsen vi varit på idag. Inga ögon finnes. Svärmor letar febrilt hemma i huset samtidigt som vi är ute och letar på stranden. Så ger vi upp. Åker hemåt, och för deppiga för att åka på date. Så kommer vi till det där valmofältet igen. Saktar in, men både jag och mannen säger hopplöst nä, här kan dom bara inte vara. Men vi stannar i alla fall, säger mannen. Dom kan ju ha fallit ur….
Och där låg dom. Vid infarten vid ställt oss på tidigare i kväll. Så nära stora vägen där bilarna kör fort, fort. Så nära bilarna på gården vi stod vid.
Alltså. Kära nån, vilket tur. Många tusenlappar om jag skulle ha tappat dom, vilket jag ju verkligen hade gjort. Dom hade ramlat ur bilen men är nu, smått mirakulöst, återfunna.
Efter en heldag på stranden tillsammans, både Lilla Familjen och Farfars. Så pussar vi på Liten och säger hejdå, ha det så mysigt med Farmor och Farfar ikväll! och sätter oss i bilen och kör iväg. Jag och min älskade man. Mot Visby, mysigaste staden på jorden. Tillsammanstid med hela familjen är det bästa som finns. Men bara-jag-och-mannen-tid, är ljuvligt och lika viktigt, det med. Och med upphittade glajjor på näsan som gör att jag kan se min älskade, är det här min lyckodag!
Bilderna togs innan vi åkt iväg för att leta på stranden. Nu ser vi ut som två stor-flin.
Ikväll är det DateNight.
Lillafrun
Senaste kommentarer